Milonga Bonita 240724

Tittar på kvinnan i mörkt hår och ljus klänning. Hon vänder snabbt bort huvudet och utstöter ett ljud eller gör en rörelse med munnen som gör att jag förstår att hon lider av att jag tittar på henne. Vi har dansat två tandor vid ett tidigare tillfälle. Jag tar med henne hem, i mitt huvud, hon liksom dröjer sig kvar, inte som något behagligt utan något obehagligt, som om inte ett sådan gest och ett sådant val vore tillåtet. Något i mig är kränkt och jag undrar vad. Att ta med sig Tangon hem i form av bilder eller delar är alltid besvärligt även fast de är av godo.

Jag tyckte synd om henne vid det förra tillfället. Hon såg vilsen och sårbar ut och jag ville få henne att känna sig välkommen. Nu vill hon inte dansa med mig och jag antar att min inbjudan inte var fri utan skapad med någon slags osynlig skyldighet. Lustigt nog har jag nu lagt mig till med att inte bry mig överhuvudtaget. Bara ta dansen där den är och går, inte bry mig om dansarnas avsikter, vad de heter och kommer ifrån.

Bara vara där för en stund tillsammans. Vissa frågar vad jag heter och jag svarar sanningsenligt, men jag ser ingen mening med att presentera mig. Förmodligen kommer vi inte ses igen, i alla fall inte om hon är turist, eller nybörjare.

Därav min förvåning att stunden på onsdagskvällen innehåller så många minnen och bilder. Som om något för mig meningslöst gjort sig meningsfullt. Har ingen aning om vad som pågår inom henne annat än vad hon förmedlar med sin hållning och gest. I vårt blixtsnabba ögonmöte gör jag inga försök att göra något mer. Bara automatiskt lägger detta på minnet. Men störande nog följer hon med mig hem. Eller kanske skall jag säga att något i mig tar hennes skepnad och vill säga mig något.

Varför bryr jag mig? Ser många olika möjliga anledningar till vad som hänt men kan egentligen inte hitta någon annan slutledning än att helt enkelt inte titta på henne igen. Bara låta henne sjunka in i den suddiga bakgrunden. Så bekvämt och genialt. Istället för att på en praktika tala med henne om vad som hände. Försöka integrera, förstå och lösa de konflikter som finns. På en milonga är inte detta möjligt eftersom dansarna förväntas utföra Tango och inte träna Tango.

Kanske är det uttrycket hon skickar när jag tittar på henne. Att hon reagerar så starkt av att jag tittar på henne. Men i och för sig är det inget konstigt eftersom hela hennes kropp skickar signaler vilt. Hon är som en känslomässig fyr inte bara vid åsynen utan även när hon inte vet att jag tittar på henne. På det sätter är hon en smula ovanlig. Kanske är vi alla känsliga för när någon reagerar starkt negativt på vår närhet oavsett om jag är en jordnöt som hon inte tål, eller någon som berör henne negativt av en okänd anledning.

Märkligt hur stark och tydlig bilden är av henne. Som om jag fotograferat henne. Och ja, jag har ingen anledning att utforska hennes motiv utan endast mina egna. Eftersom Milonga Bonita inte sätter upp några mål, önskningar, utom att ha trevligt förstås, finns det egentligen inte något vi. Jag kan inte veta vad de andra dansarna har för mål och eftersom dessa inte uttrycks kan jag inte säga mig dela målen och inte heller säga mig vara i ett vi, eller en slags dansrelation.

Snarare i en vilda västern situation. Vara beredd på allt, alla sorters mänskliga handlingar. Att bjuda upp är en risk att bli nekad. Att inte bjuda upp alls är att vara trygg och skyddad men förmodligen utan att få dansa. Efter att ha insett att allehanda människor kör bil drogpåverkade, stressade, psykiskt instabila, vilket inte bara gäller trafiken, kan det vara viktigt att vara på sin vakt, beredd på allt möjligt.

Troligen kände hon inte för att dansa med mig första gången utan kunde inte säga nej. Vilket som, vill jag gärna lägga henne tillbaka i bakgrunden och på ett sätt be henne att inte fästa sig i mig. Kanske påminner hon mig om något. Något som har med sårbarhet att göra. Kanske ville jag på något sätt göra henne bekvämare men lyckades göra motsatsen. Å andra sidan kan jag se mig själv som modig, som bjöd upp henne och som nu på samma sätt behöver vara modig och låta henne göra vilket val hon så önskar. Jag släpper taget om henne, ger henne tillbaka till den bakgrund ur vilket allt stiger fram.

Mitt mål just nu är ju att släppa taget om alla namn, relationer, kompisar, vänner bindningar. Bara följa flödet denna kväll. På något sätt är inte vad som sammanför oss i mig utan i oss, i oss alla. Så fort jag vill eller pushar på, sker något osunt, en påverkan på den balans som fanns innan jag valde att vilja något. Oftast fungerar det. Det vill säga att bara öppna upp mig inför de som finns i synfältet. Låta ögonen hitta varandra och inte tvinga sig på någon. Bara flöda, liksom låta vad som händer hända.

Med detta kommer dock, detta märkliga att ibland följer någon med mig hem som om jag ätit något olämpligt, som gör sig påmint i magen som uppblåsthet, smärta eller tryck. Något att lära sig av och till nästa gång inte beröra, eller äta i en mindre dos. Ett meta-möte sker innan det blir fysiskt och handgripligt. Om dessa förmöten kan få mer uppmärksamhet och handlas efter utan att låta egot lägga sig i, kanske jag kan få gå hem i frid.

Om hon tittar på mig och sen kräks är ju en konflikt närvarande som varken hon eller jag kan rå för. Bara så det är och det enda som botar en jordnötsallergi är att utsätta sig för omaket i hopp om att bli mindre känslig. Jag kan också undvika jordnötter helt, men det gör ju inte jordnötterna glada som vill bli ätna, och inte heller mig som inte kan äta vad jag behöver och önskar. Så, jag kan välja att bara fortsätta vara det jag är och hon får kräkas, må dåligt och inte veta vad hon skall göra som hon behagar.

Hennes mål må inte vara detsamma som mitt och av den anledningen är hon på väg åt ett annat håll än mig. Men vi vet åtminstone en sak och det är att vi båda kommit för att dansa Tango, möjligen endast med ett urval, och kanske har vi allergi mot långa män, eller så är vi intresserade av andra saker, eller tror att Tangon innehåller även detta.

 

På Milonga Bonita 240724 , en annan händelse som störde var att Åsa N bjöd upp. Tackade nej, vilket gjorde ont, både i henne, i mig och vad som är kvar efter den finaste dansrelationen jag haft under tio år. Men jag vill inte ge henne möjligheten att såra mig igen, som hon gjorde när hon sa att hon inte längre ville dansa på tu man hand, eller gå ut tillsammans, men gärna dansa när vi ses ute. Vi hade en överenskommelse.

Hon valde att ändra på den och jag accepterade inte förändringen utan avbröt den helt. Av någon anledning som inte står helt klar för mig, är att hon fortsätter att bjuda upp mig. Å andra sidan uttrycker hon ju bara den förändring som hon önskade. Och jag uttrycker min. Förändringen skapade en konflikt som nu skaver, i vilket hon bjuder upp och jag tackar nej.

Hon bjuder upp, fast jag så tydligt visar att jag inte vill. Hon låter sig inte övertygas av att jag inte tittar på henne eller besvarar hennes blickar. Något jag inte gör med kvinnan som tittade bort. Jag låter henne vara men jag tar med henne hem. Jag måste arbeta med henne hemma. Men bättre det än att jag låter bli att ta emot hennes signaler och antingen skapar en än mer jobbig situation, eller än värre att hon inte förmår säga nej, utan dansar med mig ändå.

Efter ett halvårs sjukdomar, har jag äntligen börjat dansa med mig själv igen. Min kropp och själ har varit så ledsna, det har gjort så ont. Så mycket av glädjen för dansen har kanaliserats till att dela och läka de möten som kallas sjukdomar. Något att försöka förstå i ett annat tillägg.

 

Milonga Bonita 240724