Milonga Alegria 220313 Tango 08
Gick på Milonga Alegria, inte så mycket för min egen skull, utan mer för någon annans. Kom vid 18:30 men sällskapet försenat och kom inte förrän 20:00. Fick genomlida mer än en timmes väntan i något som liknar duggregn och snålblåst.
Till en början stående, vid utgången för att se om någon ville hälsa eller möta mina ögon. Efter åtta års dans finns det ju mycket sällan någon ny i kretsen och de gamla rävarna dansar ju fortfarande. Maria Garcia hälsar alltid glatt och artigt. En eloge till henne, som kanske inser att tangon inte bara är ett möte på dansgolvet, utan också överallt annars. Hur kan vi mötas i en dans om vi inte ens ids säga hej till varandra. Noterar att det finns flera sådana gäster: Matias alltid vänlig. Samma sak med den manliga delen av paret från Uppsala. Aldo som alltid är trevlig och frågar hur läget är. Monir hälsar. Magnus hälsar och Karin. Magnus 2 också trevlig. Hans schysst och trevlig. Mannen som alltid möter och skiljs från sina danspartner med en handpuss hälsar alltid vänligt.
Dom kanske alla inte tycker speciellt mycket om mig, men oavsett vad de tycker, så hälsar dom.
Männen dansar inte med mig så de kan kosta på sig ett hej. Men kvinnorna dansar och de tycks uttrycka om de vill dansa med mig eller inte redan när man vanligtvis säger hej. Maria Garica dansar inte heller med mig, eller så ofta med män, så hon kan då kanske kosta på sig att heja. Så intressant det här.
Verkar som om tangon kan bestå av en massa hundar som alltid hälsar och viftar på svansen. Sen verkar det finnas en samling katter som fullständigt nonchalerar ens närvaro, som går sin egen väg och lapar sol i favoriternas armar. Också en och annan giftorm förstås.
Åke, verkar ha kommit in i tangons flow. Han surfar på damerna och är i nirvana. Oavsett om han hälsar eller inte så är det roligt att betrakta honom.
Niklas hälsar inte heller. Vi försökte göra en hemsida åt Bristol en gång i tiden men kom ingen vart. Efter det har jag haft svårt för honom.
Nåväl, inför stormen av neutralitet slog jag mig ner. Kämpade med att inte lägga armarna i kors utan att ändå låta mig vara någorlunda öppen. Nåt ögonmöte från en mörkhårig kvinna uppstod, som jag genast undvek. Vi har inte lyckats något vidare med relationen under åren.
Och så har vi henne jag dansat med hemma, både med och utan kläder. Vi hälsar inte längre, vilket är så märkligt. Verkar som om hon låg med mig för att få dansa. Ännu en relation på tangon förstörd.
Den ljushåriga duktiga danserskan ger mig inte en blick. Jag finns inte i hennes värld. Minns att hon stod värd på en milonga vid Norra barntorget. Jag var grön i tangon men jag fattade när någon trampade mig på tårna och fann mig inte i att bli behandlad nedsättande bara för att jag var ny. Män och kvinnor satt på rad men så fanns det ett område, som ett lite större burspråk. Placerades man där kunde man inte se de andra. Lite som en slags utrymme för B-laget. Likt B-planen i Alvik. Vi fick betala lika mycket som alla andra men sattes där ändå. Vilket fick mig att aldrig glömma henne. Hon säger inte hej, möter inte min blick, bjuder aldrig upp. Vid något tillfälle får jag väl möjlighet att återgälda hennes likgiltighet för mig.
Jerzy med sällskap försiktigt neutrala. Vi hejar inte, men när våra blickar möts känner jag vänlighet och deltagande.
Leif med fru. Avmätta. Även efter så många år av möten, hejas det inte. Eller låter blickarna mötas i en slags bekräftelse att vi ändå finns. Att vi är en tangofamilj och älskar tangon. Leif verkar ibland slita sig lös från likgiltigheten och självupptagenheten och ändå hälsa.
Är inte på god fot med Karin heller, vilket kan vara värt att notera.
Damen i rosa klänning/dress alltid lika ointresserad och upptagen av sig själv.
Ett yngre par, nya i tangon, strävande fram som ömtåliga och känsliga segelbåtar i det annars karga. Undrar vad dom tänker om tangon. Vad är deras bild av pistan med omgivningar.
Så finns det en slags grupp med Alvik dansare, också avmätta, kanske till och med avtrubbade. Hejar inte, men ger kanske ändå ögonmöten, men fullständigt neutrala. Kanske är det så man överlever i tangovärlden, med tiden blir man iskall.
Kände ingen energi från DJ:n och ingen kontakt. Fin musik, men det var allt.
Sällskapet kom till slut. Några tandas blev det, innan jag slapp ut ur ovädret och fick lämna det bakom mig.
Reflektioner
Att männen behandlar mig vänligare än kvinnorna inser jag nu, efter att ha skrivit inlägget. Är inte det en märklighet? Är vi uppdelade i två lag, inte bara på själva dansgolvet, utan också utanför det. Vi är inte så mycket människor, som vi är kön. Intressant! I grundskolan delades vi upp på gymnastiken, i flickor och pojkar. Är ju inte så lite lustigt om det finns kvar, fast nu i tangon, den traditionella tangon.
Uppradade på varsin sida, som om vi vore två sorters olika djur, som mest föredrar sin egen sort. Är det kanske en nödvändighet i tangon, att man och kvinna hålls åtskilda, och endast får umgås på pistan. Kanske går det ännu djupare, där sammanslutningar, klickar av individer och par, håller sig inom sina familjer, betraktar pistan som markägare, där alla utan revir betraktas med misstänksamhet och utfrysning.
Milonga Alegria, och kanske även andra milongor, är i själva verket inte demokratiska utan snarare vänskapskorrumperade sammankomster, där de fria individerna, inte tilldelas samma rättigheter som den egna familjen. A-lag, B-lag och C-lag. Detta finns också i Alvik, i det segregerade dansgolvet, i medlemsmöten som inte är medlemsmöten, i danssammankomster som mer handlar om att bibehålla en slags inavlad danskultur, som gjorts för en slags ålderstigen elit, där nykomlingar trakasseras, ungefär som man gör i internatskolor och skolor med sk. nollning.
Är tangon könssegregerad och vänskapskorrumperad på ett sätt jag bara känt tidigare men inte kunnat sätta ord på? Är förutsättningen för en traditionell tango att det finns två kön, och ändå dansades det likakönat i tangons barndom. Varför finns inte den traditionen kvar? Eller att kvinnorna är horor och männen torskar? Vem väljer ur tangon vad som skall kallas tradition? Är kurserna i tango i själva verket ett slags instrument för människor som inte förmår lära sig dansa själva. Som inte klarar att kommunicera och dansa sig in djupare i tangon. Istället behövs kurser för att kunna dansa med samma sorts steg och på samma sätt. Som om dansarna behöver käpp och krycka för att dansa. Att vi inte kan mötas och dansa med varandra som vi är, på vårt sätt och tillsammans utforska dans och tango. Nej, vi behöver någon som säger hur vi skall dansa annars klarar vi inte av det. Också intressant!
Det är ju rätt kul att tänka så, att för att få gå ut och dansa måste alla lära sig tala samma språk, samma steg, samma rörelser, en ganska stor investering i pengar och tid, som man sedan inte vill se sig bortgjord i genom att dansa med någon som dansar på ett annat sätt, som har en annan tolkning av tangon. Då kan man ju säga till sig själv att jag vill inte kasta bort mina pengar på att dansa med den här personen istället för att säga ”vad intressant med en ny tolkning av tangon”. Kanske är det en anledning till den arroganta, avvisande hållningen. Kanske är det ren och skär rädsla för att visa att man inte kan dansa något annat än kurstango. Oops där kom ett nytt begrepp. Kurstango, Argentinsk tango, kurstango, finsk tango, neuvo, neo och saloon. Riktigt kul faktiskt. Dansar du kurstango?
Mitt sällskap kom sent och hon var ledsen. En riktigt tråkig tangokväll. Kommer nog undvika Midsommargården i fortsättningen. Om jag går dit igen, så borde jag sätta mig vid borden och dansa själv. Det skulle vara en bra övning.
Jag har uppenbarligen en egenhet i tangon. Kanske i övrigt också. Att jag inte hyser den minsta respekt för de som dansar en tango som är exkluderande, nedsättande och kränkande. Det gör mig så förbannad. Tango skall vara omfamnande för alla, inbjudande, vänlig och omtänksam. Den som inte gillar det kan ju dansa hemma, vad skall dem ut och förstöra stämningen på dansgolven för? Så jävla dumt och illa! Det finns hundratals dansintresserade jättefina, ömma och härliga människor som inte vågar dansa tango av det här skälet. De kommer inte längre än till kursen, och kanske in på en praktika och sen flyr de för brinnande livet. För de är känsliga och tar det hårt när de blir behandlade illa. Precis sådana människor som vi vill ha på tangon.
Får mig att tänka på min bror, min 9 år äldre halvbror. Som alkoholpåverkad sårade mig gång på gång på gång, precis som min far gjorde gång på gång. När jag blev tillräckligt gammal sa jag till honom att jag skulle krossa hans näsben om det hände en gång till. Sen sågs vi aldrig mer. Han söp ihjäl sig, dog av brustet magsår. Han blev övergiven av vår mamma när han var tio år, samtidigt som jag kom till världen och fick bo med sin pappa. Han började knarka när han var tolv och flydde ut på världshaven när han var 15.
Min mamma sade en gång att jag skulle få bo på barnhem om jag inte skötte mig. Har inte tänkt på det förrän nu, att det kanske inte bara var ord, med tanke på vad som hände med min bror.
Kanske är tangon sådan att den inte skiljer det bekanta, det igenkännande, att man är en tangodansare, en i tangofamiljen, att man sett och mötts i åratal, att man är en människa i behov av bekräftelse. Att bli bekanta och säga hej, innebär också möjligen förpliktelsen att inte kunna säga nej till en dans. Också intressant om det stämmer.
Vid närmare betraktelse av bilderna ser det inte speciellt trevligt ut. Med gallerfönster, innerväggar som en yttre fasad, ser det hårt och kargt ut. Får mig att tänka på något kargt och oälskat. I övrigt känns det som en ungdomsgård. Finns det verkligen inte mer trivsamma lokaler i Stockholm?