Skrivhäfta

Efter en längre tids skrivhäfta, verkar förlamningen sakta ge med sig. Kanske kan jag komma igång igen, eller helt enkelt sluta ägna mig åt hemsidan och göra något annat. Kanske har jag skrivit allt som funnits inom mig. Det finns inte mer att säga. Kanske inte bara skrivhäfta, kanske är det dags att skriva om slutet, en sammanfattning. Eller är kanske denna text ett slut på skrivhäftan och en början på anti-skrivhäftan. Kanske finns det endast två vägar att välja mellan. Antingen att skapa en egen tango, eller helt enkelt sluta med den.

Tango Norte
En verksamhet som hör och häpna legat mig varmt om hjärtat, som en plats för mina första tangosteg, som i mig hade en förälskad själ. Men som fått förhoppningar krossade, som ett barn med sina föräldrar.

Hade några härliga år innan jag drogs ner i svårigheter och konflikter. Såg framför mig att kunna verka inifrån men förstod snabbt att det inte var möjligt. Valde då att gå i opposition, kritisera och försöka utveckla Tango Norte utifrån. Jag vet inte om vad jag skrivit och gjort har haft någon som helst skillnad i vad TN blivit idag. Men jag är glad ändå, över TN:s riktning med måndagspraktikan och onsdagspraktikan, med den förändring som föreningen genomgår.

Kanske var kampen med TN en försenad pubertet, eller varför inte en återfödelse, där kärleken uppstod i mig på en kurs i UGL som sedan ledde mig till Tangon. En återfödelse som fick mig att leva mitt liv en gång till. Som ett alldeles ytterst levande barn, en slags återupptäckande av barndom och tonår.

Vad jag upplevt i Tangon är obegripligt från min ståndpunkt, i förståelse för samspelet mellan människor och alla dessa oerhörda känslor, som åskmoln av ren kärlek och njutning, till skillnad från min tidigare uppväxt som mer var ett lärande i vad kärlek är i missbruk och sinnessjuka, allergi, astma, med medföljande lidande. Ett lidande som följt mig mer än halva livet men som turligt nog i femtio års åldern övergick till en enorm lycka och en upplyftande mental klarhet.

Min farfar hade ordets gåva och jag tycker mig ha frigjort den, tillskansat mig den och haft glädje av den. Musik, text och siffror dansar inom mig. Tillsammans med UGL fick jag äntligen flyga och som jag flugit. 🙂

Nåväl, vad jag vill säga om TN är att jag haft en slags hat-kärlek till den och jag tycker mig nu kommit till ro. I betraktelsen känner jag lugn och har i någon mening vuxit ifrån den, betraktar den från ovan, eller något som inte längre har en tilldragelse. Mer som en sju helvetes fest som varat i åratal.

Tänker på nyårstangon i Kulturhuset. Kände en sådan befrielse i att ingen från Tango Norte satt i kassan eller gick omkring som värdar. Kan inte riktigt förklara varför men det har väl något med att det blivit någon slags inavel, när samma människor år efter år sitter i kassan, äntrar scenen och står i fiket. När det borde vara antingen en slags distans i mötet, eller en livlig förening i vilken alla hjälper till, istället för ett slags stillastående vatten, som långsamt unknar och dör.

Eller som den ovärderliga farbrodern som aldrig sviker men som allt oftare sitter lätt framåtlutad vid väggen och sover, Ja, det blir tjatigt till slut, när samma ord upprepar sig varje gång, då stegen, väggarna och människorna stelnar och dör.

Hemsidan
Allt detta skrivna har egentligen inte äskat efter någon reaktion här. Att skriva till mig, eller lägga in en kommentar är bortkastat. Louis Ck uttrycker detta levande genom att säga till publiken att om någon har något att säga honom så skriv ner det på en lapp och kasta den i papperskorgen, eftersom vad som sägs här är mer en betraktelse och mindre en dialog.

Kanske säger det något om mig själv, som något ensamt och självgående, något med ett slags storhetsvansinne, en önskan om att vara mer än ett lidande. Min far var grandios i sitt vansinne. Aldrig ansåg/insåg han att han var sjuk. Kanske har jag en likartad lidelse. Något som å ena sidan varit självförstörande, men å andra sidan är något som kunnat motstå nedbrytande krafter som annars för länge sedan lagt mig till strandens rasslande våg-brytande grus.

Att leva
Kanske kan livet aldrig bli en skinande rustning utan måste utan pardon innebära att solka ner sig, bli bucklig, förnedrad och misslyckas. Men kanske, kanske ändå försonas, se nyttan med förödmjukelsen och kampen för att hitta en lösning på konflikten.

Tangon
För närvarande verkar Tangon så distanserad, som om förtrollningen brutits och blivit trist, gett skrivhäfta, blivit solkig och meningslös. Men jag känner musiken stryka och beliva, locka till att stiga ut på golvet och sväva, men jag vet inte längre hur, var och när.