Arrangören

Arrangören som skiktar dansgolvet. Skapar en pyramid. Där toppen är de välutbildade par som reser runt och visar upp sin dans. Runt vilka vissa arrangörer svassar och vill frottera sig. En slags idolpyramid där dansarna placeras längre eller närmare dessa idoler. Idoler som ägnat tusentals timmar åt att lära sig dansa tango. Som säljer workshops. Troligen betalar man för att få vara i närheten av dessa dansare snarare än att lära sig dansa bättre. Lite som att få vara nära Jesu svepning och vara kristen.

Man önskar vara som dessa idoler, man vill vara den oåtkomliga eftertraktansvärda idolen och man gör sitt bästa för att efterlikna den. Det viktiga är inte det mänskliga mötet, utan kunnandet. Idolen är oåtkomlig. Lika oåtkomlig gör jag mig själv, inför de som inte dansar lika bra som jag.

Jag far fram på dansgolvet och visar hur duktig jag är och bryr mig inte om medmänniskorna runt mig. Istället tänker jag att det är mina fans, att de inte har samma värde som jag, att de inte duger att dansa med. Jag vill ständigt poängtera hur viktigt det är att göra rätt, att hålla sig till det traditionella, just det jag investerat i så mycket.

Jag vill vara med de som är som jag, jag vill inte kännas vid någon som inte håller samma höjd som jag. Jag vill sitta i styrelsen och upprätthålla mina privilegier. Jag vill att fansen skall betala så att jag kan fortsätta dansa till ett lågt pris och vara beundrad. Jag vill kapitalisera på andra, vare sig det är pengar eller dyrkan. Kan jag inte vara en idol, kan jag åtminstone vara nära en idol, eller ha likadana skor, låta dom sova hos mig, eller äta middag med dom.

Jag vill att fansen skall  betala lika mycket som jag, för att dansa på ett litet golv för sig själv. Ett golv vilken jag själv inte vill beträda. Ett slags B-golv, där fansen får vara och sukta efter det golv jag själv dansar på. Golvet nära discjockeyn. För övrigt någon jag också känner väl. Någon jag också svassar för, är eller vill vara. Jag är helt enkelt lite finare än andra för jag kan dansa tango bättre än andra.

Jag känner discjockeyn, sitter i styrelsen eller i arbetsgruppen, eller låtsas arbeta ideellt, fast får betalt i form av gratis inträde. Jag vill dominera, utöva inflytande som skapar goda förutsättningar för mig själv, mina likar och idoler.

Nedanstående saxat från Wikipedia

Idol

Religiös mening

Ordet användes ursprungligen om gudabilder eller andra föremål som dyrkades som gudomligheter. Inom judendom och kristendom åsyftas alla andra ting eller varelser än Gud som åtnjuter gudomlig tillbedjan.^[3]

Kändisidoler

I dag avses ofta i bildlig och överförd betydelse en mycket, vanligen av ungdomar, beundrad kändis, framförallt artister och idrottare, och ska i dessa fall särskiljas från ”hjältar”.^[4] Sådana idoler antas i förefintliga fall spela roll för ungdomarnas individuationsprocesser och förklaras med att en identifikation med kändisen upplevs som ett sätt att själv bli framgångsrik senare i livet på, och därmed eventuellt påverka självkänslan och självbilden hos beundraren.^[5] Idolers påverkan kan sträcka sig till trosuppfattningar, värderingar, livsstil, klädesval, smink, och beteenden hos ungdomarna.

Detta slags idoler räknas som en del av amerikaniseringen av den globaliserade kulturen.^[6] Studier från Japan visar att idoler brukar som regel vara, eller framställa sig som om de vore, unga, samt inte vara överdrivet talangfulla vad beträffar sång- eller dansteknik, utan framtagna av marknadskrafter för kommersiella syften.^[7] Popstjärnor blir idoler vanligen för att de förkroppsligar äran i att på kort tid tillförskaffa sig rikedomar, makt och berömmelse, och blir därför, och på grund av fysisk attraktivitet, fåfänga och ungdomlig glamour, föremål för romantiska fantasier hos beundrarna.

Dessa idoler är en del av den postmoderna kulturen som kännetecknas av hedonism, konsumerism och romanticism vilka egenskaper som i föreliggande fall gestaltas massmedialt och populistiskt och som tar avstånd från traditionella värderingar, men i stället står för irrationalitet och antiintellektuella värderingar.^[8] Idolskap har också studerats i termer av marknadskrafter där kändisen betraktas som vilket företag som helst som säljer produkter och önskar framgång därtill.

Detta förutsätter allmänhetens uppmärksamhet och dess positiva reaktioner, vilket massmedia (i synnerhet tabloider) deltar i att skaffa kändisen genom att dramatisera deras liv och leverne, medan kändisen å sin sida deltar i produktlanseringen av sig själv genom att företa sig avvikande handlingar och genom att med exempelvis intervjuer styra över allmänhetens intryck.^[9]

Ordet används ibland i sammansättningar där förledet till exempel kan visa könet på idolen (pojkidol), könet på de som beundrar idolen (flickidol) eller den roll i vilken idolen uppträder (TV-idol).

Idoler hos Francis Bacon

Renässansfilosofen Francis Bacon talade om idoler i sin Novum organon scientiarum i betydelsen att dessa var inre föreställningar (bilder) eller fixeringar som kunde tillbedjas fastän de saknade egen substans. Han räknade fyra sådana idoler: släktets idol, grottans idol, marknadens idol och teaterns idol.^[10] Samtliga idoler ansåg han vara naturliga tendenser till felslut hos människan vilka skulle leda till svårigheter att rätt förstå naturen.

Släktets idoler var sådana som kommer av att vara människa, exempelvis att sinnena kan bedra oss. Grottans idol (med anspelning på grottliknelsen hos Platon) den begränsning som de egenartat personliga, inre egenskaperna och erfarenheterna utgör. Marknadens idol är den påverkan som det sociala samspelet har på individen. Teaterns idol att förledas av den imitation av sanning som filosofin och vetenskapen måste vara.^[11]

 

Adoration

Adoration (av latinets adoratio, av adoro, ”tillbedja”), eller dyrkan, tillbedjan, är det att vörda, beundra och tillbedja någon eller något, ofta något med heliga och övernaturliga egenskaper, till exempel en gud.

Det är hos österlänningar det vanligaste sättet att hälsa furstar och andra högt uppsatta personer. Från de romerska kejsarna övergick bruket till det påvliga cemonielet och lever kvar i fotkyssandet och vid kardinalernas hyllande av den nye påven (adorátio papális).

Adoration av det heliga korset (adoratio crucis) i den katolska liturgin är det högtidliga avtäckandet och tillbedjandet av det heliga korset på långfredagen.

Konvenansäktenskap

Konvenansäktenskap eller resonemangsparti kallas ett äktenskap som ingås och upprätthålls främst av rent rationella skäl istället för av kärlek. Denna typ av äktenskap grundar sig på rationell beräkning av exempelvis sociala, ekonomiska eller politiska fördelar.

Särskilt i äldre tid var konvenansäktenskap mycket vanliga. Under hårda levnadsförhållanden var förmågan att överleva och försörja en familj viktigare än de känslor man eventuellt hade för den andra parten. I högre ståndskretsar var den allmänna uppfattningen att man inte skulle gifta sig ”under sitt stånd” (det vill säga ingå en så kallad mesallians) men ännu viktigare var att söka ett äktenskapsparti som kunde leda till fördelar ur olika aspekter även utanför hemmet.

I kungliga familjer var skälet till konvenansäktenskap framför allt politiska. En prins eller prinsessa skulle gifta sig med en kunglig person från ett annat land för att på så sätt befästa goda relationer mellan de två länderna. Detta lyckades inte alltid:

Sverige kom i krig med Preussen 1756 (sjuårskriget) trots att Sveriges kung Adolf Fredrik var gift med en syster till kung Fredrik II av Preussen; å andra sidan fick det betydelse vid krigets slut, när Sveriges drottning Lovisa Ulrika efter Sveriges nederlag lyckades förmå sin bror att låta Sverige behålla Svenska Pommern. Även Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas son Gustav III ingick ett konvenansäktenskap, när han gifte sig med Sofia Magdalena av Danmark.

Detta äktenskap blev inte lyckligt och de två kom aldrig varandra nära. De redan i samtiden florerande ryktena om att det inte var Gustav III som var far till prins Gustav Adolf (sedermera kung Gustav IV Adolf) har aldrig kunnat vederläggas helt.