Vad händer nu?
Vad kommer Hans Richter göra för Tango Norte? Vad är hans plan för det kommande året? Vad gör Aldo och Elza? Siktar de på något? I så fall vad? Nya festivaler, nya superstjärnor?
Kommer Stockholms arrangörer, kurslärare och representanter för dansarna samlas och försöka skapa en gemensam riktning? Stävja oskick, lidanden och proppar i Tango Stockholms utveckling? Kommer de försöka hitta en gemensam vacker lokal? Kanske strävar de alla efter att bjuda in världens ledande danspar. Stirra på deras svassande fötter, klappa händerna förtjust och fortsätta skapa hierarkier i vilka dansarna skäms för sina oförmågor och springer till närmaste kurs för att bli bättre.
Ett bättre som inte leder någonstans annat än till att de tycker att de betalt och inte längre kan dansa med andra som inte betalt. Ett bättre som bara leder till att älska sig själv mer och endast dansa med de som gör att det ser ut som jag dansar bättre och som tvingar andra att gå kurser för att få vara med. En snöboll i rullning, en pågående lavin som sväljer de som kommer nya till de ockuperade privata dansgolven. Kilar fast dom, kväver dom till döds.
Kanske drömmer de om att själva få dansa på pistan så där otroligt skickligt som idolerna och sedan svassa runt och blanda sig med de andra mindre begåvade dansarna. Vrida nacken av sig i sina försök att inte låta sig bjudas upp. Kommer Leif och Peder fortsätta sina egoistiska danser. Envist hålla sig till vänner och fruar och blockera allt annat. Kanske är inte dansgolven vad jag trodde, pistor för alla, det är bara en täckmantel för privat dans på de allmännas bekostnad.
Precis som Tango Nortes delade pistor och svassande elit där ryggdunkandet pågått i årtionden, och det allmänna fått stå tillbaka, där medlemsmöten blivit ett spel för gallerierna. Ett ställe där de två nya medlemmarna hyschas ner och försätts i koma. Kanske är inte Tango Nortes och Tango08:s dansgolv öppet för alla trots allt. Det bara låter så, med alla vackra välkomnande ord. Men så fort du stiger in i rummet, tystnar allt välkommet och du ställs inför dansarnas iskalla mottagande, där de tittar åt alla andra håll än ditt.
Är du inte fru, kelande meddansare, en god vän, eller del av etablissemanget kan du glömma alla kramar och glitter. Betala, sätt dig, håll käft och hoppas att ett mirakel inträffar. Ta något gott ur godisskålen för det är det enda goda du får för 80 kr. Eller smyg ut till fiket och ta en del av den nedskurna apelsinen eller palmoljekakorna på disken.
Hur länge till skall detta fortgå? Är det ingen som tröttnat och vill se något annat? En nystart? En Stockholmsk revolution? Ett gemensamt deltagande där man inte längre stirrar på sina egna fötter, utan allas fötter.
Där all Tango är den gemensamma Tangon. Där alla lär varandra Tango. Där alla stöttar varandra. Där vi använder den bästa kursen av alla, den att älska varandra. Den kraft som får våra barn att resa sig, bli som föräldrarna, som gör att de orkar bli människor. Det är inte barnens kurser som får de att växa, utan kramarna, uppmuntran, välviljan, fredagsmyset och omsorgen.
Om vi går ut på dansgolven och skippar allt nackvridande, all tro på att kurserna får oss att dansa bättre och att vi blir lyckliga av workshops och shower, kan vi kanske komma in i något jag tror att vi alla längtar efter, detta att kunna gå ut och dansa med alla, att känna sig välkommen överallt, som en tangointresserad, en tangolover, någon som älskar att dansa tango, en like, något av det bästa som finns, en meddansare i tango.
