Tragikomiskt på ett sätt
Dans, improvisatorisk dessutom. Som en kvittrande fågel. En porlande fjällbäck. Ett helt och äkta intryck, som en riktig Picasso.
Är verkligen dans att först starta med ett ryck och trampa följaren på foten om hon inte snabbt nog får bort den. Sen göra en ocho, en molinette, gå rakt fram, kanske en volcada och sen är det slut. Dags för nästa. Vi går vissa namngivna, utskurna steg ur någons äkta fågelsång. Som om vi skurit ner Picasso i bitar, för att kunna säga, den är blå, och den är grön. Här drar vi ett rakt streck och här trycker vi hårdare, som om det leder till ett konstverk, en dans.
Istället för att blåsa vårt eget kvitter, flöjtar vi efter någon annans, med hjälp av ikeabitar och en manual. Som att bygga en bokhylla på riktigt handlar om färdiglagda utskurna bitar med skruv och manual. En ikeadans. Kursdans och IKEA dans. Snart har vi AI-dans, en robot som dansar så mycket bättre. Tänk om dansen inte är dessa namngivna steg, utan dansen är vad som finns mellan stegen, och bakom stegen. Något som kan vara löjligt, pinsamt men också briljant och fantastiskt. Men dit kan jag inte komma om jag styltar, ochos, volcadas och barridas. Undviker det pinsamma. Som om en bebis kan lära sig gå utan att ramla, slå huvudet i bordet och krypa. Hur skulle bebisen gå, om vi sa att hon inte fick vara pinsam, ramla, göra sig illa och krypa. Skulle hon någonsin lära sig gå, om hon skulle det, hur skulle hon gå?
Om dansen strömmar ur människans djup kan bara en AI lära sig vad människan just nu förmår, för att kunna dansa rikt. AI kommer ständigt att behöva nya data som uppstår i människan och som AI kan lägga till sina minnesbankar och försöka tweeka med sina algoritmer. AI behöver människan om hon vill få tillgång till den djupa erfarenhet som format människan och sin omgivning i 100 000 tals år. Kanske blir vi AI:s fånge men då kan inte människan dansa vackert, bara ledset och tillbakahållet.
Låg i sängen igår. Dansade. Lät vad som helst hända, vad som helst allt. Hur kan en lärare ens säga att det jag nu lär ut är Tango, som om han visste det, som om han kan kvittra som en fågel, måla som Picasso, strömma som en fjällbäck. Är han pinsam, är han briljant? Inte det!
Vi behöver förenas kroppsligt, precis som våra egna kroppsdelar fogats till varandra. Vi behöver förenas själsligt, precis som i våra egna kroppar, i det som gör att alla dessa kroppsdelar kan röra sig så precist. Kommunikation är ju på ett sätt trams. Som om min arm kommunicerar med min andra arm. Nej, dom är som Ett, dom kommunicerar inte de har format sig så att de sitter ihop. Ständigt medvetna om varandra, ständigt villiga att offra sig för helheten, aldrig gör något för sig själv och lämna den andra armen hängande. Detta är vad paret behöver nå. Det finns inte tid för kommunikation, bara ögonblicklig acceptans, balansering och formbarhet.
Ärligt vore om kursläraren sa: jag kan lära dig stappla. Blir du duktig, kan du svassa. Lära dig dansa får du göra själv. Vilken stapplare eller svassare vill dansa med någon som kvittrar. Nej, bättre då säga: Vi svassare kan dansa tango, du med ditt kvitter fattar ingenting.
En personlig Tango, med rörelser stigna ur dansaren själv. Ett naturligt kvitter, kommet från det stora allvetande självet, den som andas, reglerar blodtryck, värme, ämnesomsättning, hormoner, sömn och i princip allt vad vi behöver, det sker automatisk från ett inre väsen som vet, t.ex. hur jag behöver andas. Om jag försöker göra det själv blir det kaos. Detta inre själv som hela tiden talar med naturliga och ömsinta känslor. Detta inre själv som även vet hur man dansar.
För dansen finns redan i våra egna lemmar, buk och huvud. Länkat till varandra i en helhet. I denna helhet verkar en själ, som får lilltån och lillfingret att röra sig samtidigt. Att tro att lilltån har tid att kommunicera en rörelse till ett lillfinger är inte möjligt om rörelsen skall vara synkron. Två människor i ett krävande synkront arbete har inte tid att kommunicera eftersom det kräver synkronicitet. Snarare handlar det om att koppla ihop sig, vad skall vi säga, i en gemensam själ, vars impuls är vad som sker i den gemensamma kroppen.
Ja, drar vi det lite djupare än så, inser vi att det finns ingen själ och ingen kropp i en välfungerande människa, lika lite som det finns en hand. Vi har gett den här naturkraften namnet människa och hon har ingen själ och ingen kropp om hon inte kluvits och blivit något annat. Impulsen från det vi skiljt ut och kallar själ, är samma impuls som kommer från kroppen. Samspelet är oskiljaktigt och på ett sätt överjordiskt för den som aldrig kommit längre än till att vara kluven.
Rörelsen att dansa är ett, allt sker i en rörelse, vare sig vi dansar ensamma eller med en partner. Föreställ er, ja, ni behöver inte ens föreställa er. Vissa människor är just så kluvna, att de dansar med huvudet och använder kroppen som en skottkärra. Samma människa tror sig sedan dansa med en annan människa när hon kör hela den människan som en skottkärra. Visserligen är det fantastiskt att vi kan klyvas och ändå överleva, men många missförstår detta och inser inte vad som ligger förhanden, att det finns högre medvetanden i vilka vi är som Ett, där det inte finns en hand eller fot, utan endast något vi har gett namnet människa och som vi inte har en aning om varifrån hon kom och vart hon är på väg. Vi vet väl oftast hur man äter, bajsar och förstör men sen är det väl ganska si och så med vetskapen om allt det andra.
Om självet gick att koppla bort, så skulle vi förmodligen inte leva mer än några minuter innan det var slut.
AI genererad bild på en lysande fyr med vindpiskade enorma vågor
