Tangons efterglöd
Det är morgon, den första dagen. Har varit vaken sedan klockan fem. En och annan bil hörs fara förbi. En kvinna springer på Ringvägen med sin Iphone fastsatt på överarmen. I hörlurarna ljudar Peer Gynt Svit nr. 2, en sorglig melodi som ackompanjeras av att det är slut med Lina, att tankarna på vår tid tillsammans är som en begravning.
En smörgås står på bordet, av bröd med tranbär, banan, olivolja, solrosfrön, nyplockad sallad, persilja och basilika från balkongen, äppelskivor med ett stekt ägg som topping, och så förstås en nygjord kaffe latte.
Min kropp är en eld, som sprakar, efter tre och en halv timmes tango igår.
Ger den att dricka och att äta. På sätt och vis är det en fröjd att känna kroppens längtan efter föda, som om vad jag än stoppar i munnen kommer det ovillkorligen att komma till användning, utan att lagras som en ring runt magen. Kaffet i latten är nymalet från bönor som jag doftat fram i affären, valda efter vilken påse som luktade mest intressant.
Dansen igår, pistan, ljusen runt om, i olika färger, ett sällsamt ljus, som inte bara stiger ur lamporna, utan lika mycket ur dansarna. Gräset fortfarande lite fuktigt, båtar som makligt glider förbi, efter eller före slussens öppna och stängda portar. Kvällsvandrare passerar förbi på grusgången, stannar ofta upp och tittar på dansarna, lyssnar på musiken och drömmer förmodligen om att få dansa.
Gårdagens tankar om projiceringen görs sig påmind, att tingen inte bara blir belysta och omvandlade i näthinnan, utan något annat lyser också på scenen, livet självt ser på och lyser, färgar scenen med det osynliga trycket i handen, benberöringen, pausen, väntan på ögonblicket då steget tas, ett oväntat magiskt steg, i en oväntad riktning, ett ögonblicks ingivelse, bortom planering, kvittrande, segervisst, glädjefullt, glödande, kramen som förutsättning, som självklarhet, med musiken mitt i, alltid musiken mitt i, ja, nästan likt kärleken strömmar den genom oss, rinner genom hjärta och kropp, spelar på kroppstrådarna, ljudar som strängar, en förkroppsligad musik.
Omfamningen igår, med kvinnan som smekte en man i nacken, som verkade närvarande. Närmade mig henne, hon satt på träräcket, sökte hennes ögon, hon log åt något, tittade flyktigt på mig, och sedan ut på pistan och log igen. Tittade efter vad hon log åt men kunde inte hitta ursprunget. Tittade på henne igen, sökte hennes ögon, och hon tittade återigen flyktigt på mig och vek sedan undan med blicken. Hade svårt att avgöra om hennes leende var ett uttryck för att en sådan dansare som jag, hade mage att försöka bjuda upp henne, men så plötsligt vilade hennes ögon fast i mina och jag kunde fråga ordlöst om hon ville dansa. En annan kvinna straxt intill lät sig bjudas upp också men hon insåg snart att min avsikt var riktad mot hennes granne.
Hon är av medellängd, med mörkt, långt hår, levande glada ögon, en vanlig kropp, kanske i fyrtioårsåldern, söt, i röda byxor, svarta skor och en ovanlig svart/röd blus. När hon säger hej, överraskas jag av att hon talar svenska, för hon ser inte svensk ut, snarare som en turist. Säger hej tillbaka och fattar hennes hand, som överrumplar mig, bara hennes hand får mig att överströmmas av känslor, lägger min andra hand bakom hennes rygg, och har plötsligt något livs levande i mina armar, som dansar utan att vi ens tagit ett första steg. Musiken lever i henne utan att vi börjar röra oss. Vår rörliga gemensamma hand ljudar av musik, som om jag plötsligt höll musikern i hand, som om hennes hand spelade på instrumenten.
Något som tillkommit i dansen är att jag tar små steg, bara för att känna var jag har henne, om hon är där, om omfamningen känns bra, för att säga till henne ordlöst, jag är här, jag bryr mig om dig, det är viktigt för mig att du har det bra och känner dig bekväm. Dessa steg kan utföras mycket långsamt och helt utanför musiken, som om vi kalibrerar oss, finner oss tillrätta och inte bara kör på, utan söker efter det emotionella anslaget. Oftast leder detta till att axlarna sjunker, anspänningen i den överraskade kroppen minskar, den rörliga handen sjunker en smula och blir mer hängande än tryckande.
Hennes hand hänger inte, den rör sig och söker kontakt, den prövar och dansar redan. Förstår instinktivt att något ovanligt är på väg att hända, något ovanligt levande finns i omfamningen, något jag aldrig känt förut. Att känna detta är en stark upplevelse efter så många års dansande, något mycket sällsamt är vid handen, som om jag ser en fridlyst blomma, en liljekonvalj, en orkidé, en mycket andlig företeelse. Ja, andlig, så oerhört levande i sig själv, inte som en riktad förförelse, utan något i livet ovanligt levande. Alla andra omfamningar i minnet flyttas omedelbart åt sidan och dör, blir stilla och olevande.
Kvar i minnet är denna av musiken levande kropp och hennes fria hands rörelser, som ur en dirigents armar strömmar musiken, den tar spjärn mot min, den släpper efter och drar, den dansar takten hon upplever, den söker ständigt ett nytt läge, ja hela hennes kropp musicerar utan att föra, den lever musiken, som om stråken stryker min arm, vår omfamning, prövar mig, är du där, är du här, känner du mig, följ mig, möt mig. Det finns inget stilla i hennes kropp, även när vi stannar upp, fortsätter dansen som vågor, som vibrationer och mikrorörelser.
Ändå är hon rosen på prinsesstårtan, eftersom de flesta danserna är underbara och oförglömliga, och kanske den finaste dansen kommer från mig själv, eftersom något nytt har hänt. Min dans har stannat upp, den räds inte längre att söka steget, istället för att mekaniskt utföra det, precis som man borde. Nu ger jag oss tid att hitta steget som finns där, som en lätt antydan, som en inbjudan från mig eller henne, en stunds väntan och inkännande åt vilket håll hon önskar gå, eller om hon har lust att följa min inbjudan. Dansen växlar nu mellan detta sökande och inbjudande från båda håll, och så den lite snabbare strömmen, utan möjlighet att stanna upp eller tveka.
Dubblerar också rytmen ibland, för variation, och till min förvåning hinner följaren oftast med i denna oväntade fartökning, vilket är ett uppskattat inslag eftersom det utmanar kunnandet och följer musiken. Att sakta pröva hennes förmåga, att utmana henne, få henne att inte bara triumfera utan också känna sin begränsning, stegra hennes lust att utöka sin repertoar och växa i tangon, att ömsom få henne att vara över och under mig.
Kvällen slocknar, tangomusiken upphör, en avslutande salsa hörs, ser henne igen, med fransmannen, som hon uppenbarligen tycker mycket om. Byter skor utan att släppa henne med blicken. Reser mig upp och går närmare för att få följa hennes rörelser och närvaro tydligare. Känner inget behov av att förföra henne, eller avundsjuka över närheten till fransmannen, bara denna glädje att få möta en ny aspekt av tangon och omfamningen. Även tankarna om andlighet, att andlighet är livlighet, inte vilken livlighet som helst, utan den förfinade livligheten, den som öppnar upp tanken och känslan, anslaget, den säkra penseln som ger tavlan vibration, antydan, färgen och formen. Tangon behöver inte vara ett marscherande, ett taktfast trampande, ett klumpigt flödande, i skräck för att stanna och uppleva. Nej, den levande dansen är ett forsens flödande, där stenar och forsens botten skapar virvlar, stående vågor, fräsande bubblor, långsamma bakåtsträvande sel och vatten som kastar sig över förarnas utsträckta underben.
Minns också hur jag stryker en kvinna på benet, där hon brister ut i skratt och jag följer henne. Vi står dubbelvikta av glädje över denna oväntade beröring som uppenbarligen blir för mycket för oss båda, men den utmynnar i den största glädjen av alla, den att skratta ostoppbart och tillsammans.
I tillbakablicken av kvällen faller den ena stjärnan efter den andra i ett spektakulärt ljussken, ner i den outgrundliga medvetenheten och sjunker som insikter, som speglingar av tangon. Kvällen avslutas med O, en livsglad kvinna, en ovanlig människa eftersom hon har flera personligheter och jag är faktiskt inte säker på om hon är en kvinna eller flera. Hennes ben är speciella eftersom de är mycket rörliga och kan oväntat lika gärna hamna på min höft, eller som en spark mellan mina ben. Hon frågar hur det är med min fru. Jag svarar att det är över. Hon säger då, du har ju oss och visar upp alla kvinnor i tangokollektivet. Jag svarar: – Ja, jag har ju er och ler.
