Tango practica Alvik 140115

Gick nybörjarintroduktionen igen. Lärarparet är mycket sympatiska och sätter tyngdpunkten på att tangon i första hand är ett möte mellan två människor. Att närheten, samarbetet och synkroniseringen är det viktigaste och att man skall njuta av detta. Att dans är en social upplevelse som vi har möjlighet att känna, med hjälp av våra sinnen.

Innan introduktionen frågade jag en mörkhårig kvinna som jag sett på kursen tidigare om hon ville bli min följare. Hon accepterade.

Ställde mig väl synlig på dansgolvet och lämnade det inte förrän 3,5 timmar senare. Dansade oavbrutet med endast en vätskepaus. Det spelade ingen roll vem jag dansade med, bjöd upp den som tittade på mig.

Gungade kort från sida till sida med kroppen från fotlederna och uppåt efter takten på musiken, som en upp och nedvänd pendel, innan jag andades in och visade dels genom att ta ett steg med foten som inte just nu hade tyngden samtidigt som jag vrider överkroppen lite åt vänster. Min kropp rör sig framåt med vänster ben och höger axel först. Detta sänder en tydlig signal till henne om att jag förstår kroppens sätt att röra sig. Om jag inte rör höger axel framåt betyder det att jag endast kommer att röra benet utan att röra kroppen framåt. Jag talar med kvinnan genom kroppen.

Så tar jag steget ut i förtrollningen. Fokuserar på att gå, inte att krångla till det. Vill att hon skall känna sig bekväm och trygg. Min inre otrygghet gör sig genast påmind genom att säga att jag är stel och tråkig och att hon tycker detsamma. Skakar av mig tankarna och går. Känner efter hur hon rör sig. Rör hon kroppen som ett gående X eller är hon stel? Känns hon följsam?

Kommer den fulla längden på dansgolvets ena sida då kvinnan glider in en djupare omfamning. Detta händer under kvällens alla dansar utom en och har aldrig hänt mig förut. Plötsligt har jag hennes fulla kroppsliga närvaro alldeles intill min kropp. Känner hennes panna mot min kind. Doften som stiger upp från hennes hår och kropp. En oanad intimitet. Känner hennes hela hennes kropp stryka mot min.

Närheten berusar. Jag njuter av hur hon känns när jag stannar upp och väntar en stund alldeles stilla. Någonting sker i denna stillhet, en förhöjning, en förväntan uppstår, en längtan till nästa steg och så kommer steget och vi går igen. Varierar rörelserna mellan långsam, stillastående och gående om vartannat. Ibland vrider jag oss så vi inte bara rör oss framåt utan också från sida till sida.

Provar mig fram till vad jag kan göra i detta mycket fasta och täta grepp. Märker att jag kan gå utanför hennes ben utan att byta omtag. Kan även föra henne in i en back ocho utan att släppa taget, men det är lite osäkert eftersom jag inte riktigt känner om hon är med när jag vrider henne med ryggtavlan framåt. Följer med henne när hon vänder och tillbaka igen i hennes andra vändning. Fångar upp henne genom att gå på utsidan av henne och vi kommer in i basstegets andra steg. Följer det in till det femte och stannar upp, byter fot och avslutar till åtta.

Förvånad skrider jag runt i dansen, glad över att det fungerar, att jag känner mig bekväm, berusad och att jag kan föra henne i första hand på ett behagligt sätt med rytmen som det näst viktigaste och finesserna som nummer tre. Till min förvåning upphör musiken. En förvåning som jag upplever gång på gång. Låtarna har blivit korta, från att tidigare varit enormt långa i mina tidigare obekväma och stapplande dans. Varje dans känns nu som en minut istället för tre. Ett set av fyra låtar blir nu en dans.

Jag talar varje gång om för min partner att jag är nybörjare. Att de gärna får säga nej på grund av detta. Ingen av de jag bjuder upp avböjer. I varje dans fokuserar jag även på hur min partner känns. Jag börjar stilla för att se hur hon reagerar. Vem hon är, hur hon känner sig i dansen. Jag tror att det är en av anledningarna till att alla kvinnor utom en som var yngre, glider in i en tätare omfamning. De känner sig inbjudna och mottagna.

När inte längre den obekväma och anklagande inre rösten är med längre och att jag inte längre försöker göra dansen till något annat än en synkroniserad promenad kan jag frigöra mig till att undersöka hur jag håller mina händer och om jag håller buren, det vill säga att mina armar inte rör sig i förhållande till min överkropp. Där min överkropp och mina armar håller en fast hållning så att varje rörelse i min midja kommer automatiskt till kännedom i hennes, om hon håller samma fasta grepp i förhållande till sin överkropp.

Flera viktiga kommunikationsmedel är nu uppfyllda, buren som styr överkropparna, mitt gående som ett X, min inkännande attityd i hur min partner känns (stel, rädd, tveksam, eller mjuk och trygg), min taktkänsla, alla medel som skapar trygghet. Alla förare borde då och då dansa som följare för att förstå hur svåra rollerna är och på det sättet skapa en ömsesidig förståelse. Steglängden kommunicerar jag genom att böja på knäna. Ju längre steg desto djupare knäböjning.

Noterar också min andning. Till min överraskning hör jag mig andas på ett nytt sätt, som om jag faktiskt också talar till henne genom min andning. Vet inte riktigt vad jag säger men jag märker själv att den uttrycker något, som även den följer dansens rörelser. Kanske är det för att jag håller andan i vissa situationer och andas tätare i andra, att det är konsekvent och hjälper henne att förstå vad som kommer att hända, vilken min avsikt är. Vi kommunicerar ordlöst på ett nytt underbart sätt. Kanske är det också ett uttryck för hur vad jag känner för just då, en signal på min inlevelse, så klart.

Minns hur det var när jag lärde mig köra bil. Hur omöjligt det verkade inför en sväng i en korsning. Fälla ut blinkers, titta i alla speglar, notera bilar och människors rörelser, växla ner och vara beredd på att bromsa eller växla ner ytterligare eller än värre vara tvungen att fånga upp bilen med kopplingen i en backe. Men, efter tag tog automatiken över i lillhjärnan och jag kunde använda mer fokus på annat. Samma känsla har jag nu i dansen där lillhjärnan nu tagit över en del av det jag varit tvungen att vara delaktig i. Istället kan jag uppleva henne och vår dans.

En annan härlig upplevelse var hur roligt det var. När vi inte förstod varandra kunde vi skratta åt saken. Märkte hur andra noterade detta, att vi hade roligt i dansen.

Något annat jag gjorde var att be henne om råd i fall hon hade något, om det fanns något som gjorde att jag kunde göra det roligare eller bekvämare för henne. Det enda råd jag fick var att inte hålla så hårt, att ha ett mjukare och följsammare grepp och ta det lugnt. Vilket jag genast anammade, i alla fall med kvinnan som bad om det.

Sökte också kontakt med kvinnlig dansare som jag sett dansa bra men också som dansat som förare. Tyvärr kunde jag inte fånga hennes blick denna gång, eller så ville hon helt enkelt inte. Men det är modigt av mig att söka kontakt även med det som är svårare, mer utmanande och förhoppningsvis mer utbildande.

En kvinna, i samtal med den temperamentsfulla mannen sa att hon i dansen med mig kände det som om hon blev kär. En finare komplimang än så kunde jag inte få, eftersom det var jag så jag kände denna kväll. Jag dansade med en känslomässig berusning, njutning och kan en kvinna känna det i dansen så är det underbart. Roligt att hon sa att min dans hade med kärlek att göra, då hon helt klart var en mer avancerad dansare. Mina ögon kändes dimmiga, förmodar att jag hade sängkammarögon, njutningsögon. Jag njöt ohejdad av dansen.

Jag fick en fantastisk respons av alla kvinnorna under kvällen. En av kvinnorna rörde sig mycket följsamt i just X:andet hon verkade lika glad i mitt dansande. När vi talade med varandra sa jag att jag sökte en danspartner. Hon sa att hon också sökte det och att hon gärna dansade med mig.

Tänker att det är rätt häftigt att jag hittat en aktivitet i vilken jag känslomässigt kan njuta, att jag tycker det är kul, intressant och otroligt känslosamt med denna fysiska närhet.