Tango och sex

Efter att ha funderat lite på det här med sex och tango ett tag kanske det är dags att försöka beröra ämnet.

I Tangon är det oundvikligen så, att den väg som ett förälskat par vandrar visar sig även i tangon. Paret håller varandra i handen.  Tittar varandra i ögonen då och då. Kanske stannar de upp och låter sina lediga armar omsluta varandra för en stund.

Deras huvuden ligger mot varandra och de känner glädjen, värmen och kroppens alla känslor visar sig överallt. Kropparna trycker mot varandra och väcker sensationer där vi är som mest känsliga. En hand stryker över en rygg, en överarm, axel eller hals. En tumme stryker över en handrygg, fingrarna flätar sig in i varandra.

Tangon härmar ett förälskat par och för att det skall bli hanterligt och följa kultur och tabun stannar denna närhet vid att inte röra bröst, underliv och mun. Tangon bildar också en slags tunnel förbi alla de vägkontroller som vanligen möter människor i det vardagliga. Kontroller som kan upplösas av alkohol, dans, droger och fest.

Charmen med tangon men också svårigheten är just detta med att med en främling gå från de vanliga traditionerna och signalerna, till en exklusiv närhet. Får mig att tänka på swingers som gör något liknande, dvs. struntar i alla konventioner, traditioner och bruk, för att helt enkelt kasta av sig kläderna och ha sex med någon som man inte känner.

Tangon gör något liknande med inte fullt så kroppsligt naket och intimt. Att fortsätta kramas utanför dansgolvet är inte svårt, efter en tango. Gör man det är inte pussen, kyssen mer än någon decimeter bort. När man väl hamnat i den är inte slutmålet av den resan långt borta.

Så vi går och står i kärlekens promenad om än avbruten, likt coitus interruptus, som man får förmoda att en i paret eller båda har beslutat sig för.

Detta kan vi krångla till på alla möjliga sätt beroende på vad vi själva vill. Kanske är vi i tangon för att hitta någon att älska med, kanske motionsdansar vi och vill helst slippa den sortens intimitet, ja, kanske är vi helt avstängda och tänker bara på hur många steg vi tar under kvällen. Människor är på tangon av olika skäl, precis som vi är överallt i samhället. Vi vet aldrig helt vad människors intentioner är såvida inte….

Vi kommunicerar det,

precis som vi förväntas göra med allt vi hittar på i tangon. När jag bjuder hem någon för att dansa på tu man hand i min lägenhet eller lokal som huset erbjuder, säger jag alltid att jag inte är intresserad av sex eller förhållande. Tanken med det är kvinnan skall känna sig bekväm och veta var hon har mig. Detta kan också göras omedelbart i tangon, så fort vi står inför varandra var vi än är.

Vi kan säga: jag är nybörjare, eller jag föredrar att dansa öppet, eller jag har ont just här så var snäll och tryck inte där, eller jag är inte intresserad av sex eller av ett förhållande. Då har vi klargjort var vi står och har sopat mattan framför oss. Om vi för att öka chansen för att få dansa smyger med detta får vi ju faktiskt skylla oss själva.

Detta gäller ju särskilt om man känner att antingen partnern visar ett, vad skall vi säga, starkt intresse, passion eller sensualitet, och detsamma om jag själv känner så. Att få känna starkt är ju härligt men det är inte säkert att man vill följa känslorna längre än vad tangon tillåter. Då kan man ju hjälpa varandra att hålla kvar dessa känslor på dansgolvet och kanske fortsätta att ha en underbar dans.

Tangon kan vara svår, beroende på vem man är och vad man har för erfarenhet och förutsättningar. Kommunikation kan vara svårt, men då får man helt enkelt öva på det som man övar på allt annat. Så den som inte vill hamna i sexuella svårigheter, eller svårigheter överhuvudtaget kan försöka skapa tydliga och omtänksamma förutsättningar för att dansen skall fortsätta vara njutbar genom att kommunicera. Det finns män och kvinnor som har svårt att ta ett nej, vare sig det är ett nej till dans, eller något utanför dansen, att hantera detta är viktigt, om man så måste gå en kurs eller i terapi för att klara av det.

Att försöka se en Tango utan att beröra förälskelse, kärlek, människans väg till att få barn, den närhet som barn och föräldrar har, kanske goda vänner, är förmodligen helt omöjligt. Den njutning vi känner av massage och taktil beröring har en mening, den att göra oss mindre stressade, den att hjälpas åt i livssträvanden, att få barn, att vara barn och förälder. Tangon stryker och frotterar sig med alla dessa mänskliga rörelser och vi har att se till att vi kryssar genom dessa farvatten bibehållna utan att skada oss själva eller andra.

Undrar också lite över det möjligen kan vara så att många sexmissbrukare söker sig till tangon av samma skäl som pedofiler söker sig till miljöer med barn. I så fall har vi också att göra med missbrukare och dessa är jobbiga både för sig själva och andra, i alla miljöer, vilket äskar ännu mer kommunikation och tydliga gränsdragningar.

Hjälp varandra. Kommunicera. Var tydliga med vad ni vill. Sex är underbart och fantastiskt på alla sätt. Men, som Malena Ivarsson sa: gör det ont så sluta.

Har en annan tanke också, denna att om man dansar mer än en tanda har man förmodligen ett förhållande. 🙂 Tycker den är så kul. Man kan ses på tu man hand, fika och ha fantastiskt och roligt tillsammans utan sex och kyssar. Att ses i tangon kan vara som att ha ett förhållande, som att älska en utsikt, hund eller katt, lägenhet eller något annat som betyder mycket för en. Något man inte vill förlora för att det är så viktigt och glädjande. Något som skapar lidande om man förlorar.

Det verkar som om tangon kan ha knapplösa tandas, men också regelbundna. De senare är då ett förhållande och de tidigare är inte ett förhållande. Sex, eller ett kärleksförhållande behöver med andra ord inte vara involverade för att man har ett regelbundet dansförhållande. För den som har förmågan, kan en tanda vida överstiga ett sexuellt möte med extra allt. En händelse som ställer allt på kant och blir svårt att sortera in i traditionella fack.

 

Saxat

Vad är sexmissbruk, eller hypersexualitet?

– Det är en beteendestörning, även kallad impulsiv sexuell beteendestörning, som drabbar mellan 3–5 procent av befolkningen, de flesta män. Det kan handla om allt från omfattande användning av internetporr vid onani till parallella sexuella tillfälliga kontakter eller överdriven konsumtion av sexuella tjänster som telefonsex. Ungefär hälften har också en sexuell avvikelse som kan vara olaglig, till exempel pedofili, exhibitionism eller sexköp. Gemensamt kännetecknas tillståndet av att man tappar kontrollen, tar stora risker och att man fortsätter trots att beteendet får negativa konsekvenser.

Vad orsakar störningen?

– Preliminära resultat från ett samarbete med professor Jussi Jokinen vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, antyder att nivåer av hormonet oxytocin kan vara inblandat, men vi vet inte exakt hur. Vi ser också att beteendet används som en coping-strategi för att hantera olustkänslor som oro, stress och ångest. Spänningssökning kan också vara en drivkraft.

 

 

Mer om sex och Tango

Utgår från att den sexuella driften är lika regelbunden som min andning, inte lika frekvent men lika regelbunden. Oavsett om jag är i ett förhållande eller singel har jag behov av ett regelbundet sexliv, med mig själv eller andra. Skulle jag praktisera detta behov med olika partner varje gång skulle det bli många, men frekvensen skulle inte vara större än om jag var i ett förhållande, åtminstone någorlunda lika över tid. I början av en relation kan sexlivet vara mer frekvent än senare.

Hur som helst vi har behov av att andas och ha sex. Det verkar inte som om någon tycker att det är negativt med frekvensen utan med att byta partner ofta.

Jag känner inte till så mycket om andras sexliv i tangon, men för egen del hade jag svårt att hantera närheten i början. Jag hamnade i flera famnar för jag hann inte tänka om, ställa om mig till en ovanligt närgången situation. Skulle det hända att kvinnor och män kunde dela bastu i offentligheten, skulle vi i början av detta nya sociala mönster förmodligen ha en hel del sex i denna bastu, innan vi vande oss vid stimulansen och intresset därmed sjönk.

Samma sak hände mig i Tangon. Hamnade i flera situationer som jag förmodligen inte skulle ha hamnat i om jag inte dansat tango. Men för egen del var dessa situationer också obekväma. De jag haft sex med kanske försvann från tangon, eller det blev sårigt och man sade inte hej, vilket kändes obehagligt och stred mot min glädje i Tangon som sa att jag skulle vara rädd om alla, att det är min familj. Efter den perioden blev allt som vanligt igen, inte större eller mer frekvent än någon annanstans.

Med de lidanden som uppstod började ett naturlig motstånd uppstå, en ny respekt, en ny distans i den nära omfamningen. För mig blev omfamningen allt heligare, som en försyn, ett respektfullt område, som om jag låtits beträda sakristian i en kyrka. Istället för att fylla den med åtrå och lust blev den något heligt, en ära, en plats för djup närhet, ett möte med Helheten. Upptäckte att jag befann mig i ett mörker, att jag inte längre såg men ändå kunde känna hennes fötter, som om de var våra fötter.

Det blir inte svårt att ta det här längre, där hennes kropp blev vår, där våra kroppar blev våra, en hel organism. Där samma sak hände med våra själar och slutligen förenades vi fullständigt och blev som Ett. Ett tillstånd som är lätt att bryta om vi trampar varandra på foten, krockar med något eller om låten vi dansar till, fyller oss med dissociation.

Det här tillståndet kräver en förmåga och bygger på allt som händer runt omkring, allas humör och handlingar. Hur discjockeyn känner sig, vilken musik hen spelar, hur hen tolkar stämningen i lokalen. Hur lokalen ser ut. Hur vi tas emot. Hur arrangören agerar och känner sig. Allt är jätteviktigt. Ja, allt, för att kunna ta sig in i denna magiska och underbara stämning.

En stämning som en ammande mor och ammande barn förmodligen är mycket medvetna om och har kännedom om. En stämning många också kan känna igen från innerliga vänskaper, stark kärlek och fullödig älskog.

En märklighet uppstår ju, om en dansare kan ta sig in i samma stämning som bästa vänner, älskande människor, mor och barn, far och barn, älskog. Till en helhet utan att ens beröra könet, bröst och varandras läppar.

Att denna glädje och underbara upplevelse finns där att nå, inte bara mellan lakan, köksbänkar och allehanda tekniker, för dansarna om de uppfyller vissa kriterier, en viss skicklighet, inte bara i fötterna utan i allt ett mänskligt möte innebär. Jag hoppas att jag inte talar ur min sociala fobi, min högkänslighet, att det är en förutsättning för att kunna nå denna upplevelse på pistan.

Förstår ni nu vad jag gjort, var jag försöker leda er, hur det sexuella, är en kraft som kan visa sig överallt. Freud var väl inne på den tanken, att den känsla ett barn känner när hon ammas, och modern också kanske, är samma känsla som hon sedan upplever i leken med det motsatta könet, i den innersta och mest heliga kram man kan tänka sig, den att få barn med någon man älskar djupt och livligt. Den här känslan kan fås att röra sig in i olika sammanhang.

Var tidigare inne på att den känsla också kan uppstå med en hund. Vi älskar den, vill att den mår bra, känner oss förbundna med den, bryr oss, upplever att vi känner vad den känner och den känner vad vi känner och och vi bryr oss om varandra. Tycker om att vara nära varandra. Allt detta utan att röra underliv eller punkter som används för att få barn.

Flyttar vi över denna kärlek vid amning, till husdjuret, förälskelsen, en älskad häst, hus, utsikt, solnedgång. Ja, vad du vill, som väcker innerliga känslor, som får oss att känna oss delaktiga att vi tillsammans bildar något underbart, tryggt, öppet, omtänksamt och gemensamt. Människan behöver detta och kan hon inte få det någon annanstans kommer hon försöka få den känslan i det sexuella även fast hon inte vill få barn. Och hon kommer att uppfinna allehanda sätt att stoppa denna mening, att få barn, med alla dessa medel och handlingar som alla ställer oss i oordning.

Människan kan bli en sexjunkie om hon inte förmår upprätta denna känsla någon annanstans, där den fungerar utan att skapa oordning, utan att skapa ofrid och lidande, utan kemikalier, metaller och knivar. Hon kan av samma anledning bli en matjunkie, drogmissbrukare och alla andra missbruk vi kan tänka oss. Och anledningen är att vi kan inte leva utan den där ljuvliga anknytningen, som inte bara leder till att vi kan få barn utan som leder till alla andra underbara sammanhang där vi litar på varandra och samarbetar för att bygga hus, rymdskepp, utveckla filosofiska idéer, eller vad det nu kan vara.

Tangon ligger mycket nära den intima fysiska möjligheten att få uppleva detta, nära amningen, nära kramen och vården av barnet från föräldrarnas sida, nära glädjen att beröra sig själv, massera och ta hand om sin kropp och dess behov. Denna känsla vid amningen kan med andra ord överföras till vad som helst, flygning, simning, ja, allt. Något som människor anknyter till och upplever starka känslor med och av.

Vad har jag kommit fram till? Tangon kan i sin linda för den envetne, gå igenom en upplevelse av sexuell aktivitet, något som stillnar i den fortsatta dansen. För den som kommer in i tangon och kanske snart lämnar den, får troligen med sig ett intryck av att tangon är en vertikal granne till den horisontella aktiviteten.

Människan söker anknytning, en oerhört sund och viktig händelse i allas liv. Något vi behöver ha med oss som en frisk vind, något att ständigt ha kontakt med. Om denna anknytning störs kommer vi att bli missbrukare. Vi kommer att söka oss till socker, alkohol, sex, droger, semestrar, bilar, båtar, nyrenoverade kök, oskäliga löner, oskäliga vinster och fullständigt skita i konsekvenserna och meningen med allt.

Vi kommer att skölja över jorden som galna gräshoppor och äta upp allt i vår väg. Vad vi lämnar efter oss är destruktion, höjda havsnivåer, utdöda djurarter, oönskade barn, oändligt lidande för Natur och även människor.

Som junkies är vi det farligaste som finns. Så sök er till den friska anknytningen, med vilka medel som än kravs, för om ni inte gör det kommer jorden fortsätta in i något som vi inte kommer tycka speciellt mycket om. För den som dansar Tango, kan en sund anknytning vara viktig att upprätta, och då med alla, eller åtminstone försöka upprätta med alla.

Respekt, omtanke, öppenhet med vad vi behöver, att alltid visa förtroende för att kärleken finns där men att vi kan gå vilse och börja tro att livet är något annat än kärleksfullt och sist men inte minst visa gemenskap. Vara med varandra och bilda helheter, väsen som vi är delar av.

 

 

Sex och tango, en sammanfattning

Vet kanske inte ens om varför jag skriver om sex och tango. Kanske finns en lust att försvara tangon mot anklagelser om att den skulle vara sexuell. Att påstå att Tangon är sexuell är ju inte bara en örfil utan flera. För mig, skall jag väl tillägga, för de finns nog flera som skyndar sig att säga att det inte stämmer. Kanske är det klokt att förtydliga att denna text åsyftar Tangon i Stockholm, då inte inräknat uppvisningsdans av par från andra länder. Det händer om än sällan, att kvinnor klär sig utmanande och det händer att män kommer i balettrikåer, men det hör till sällsyntheterna.

1. Tangodansare har inte sex i traditionell mening på pistan.
2. För någon som anser att tangon har något med sex att göra är som att anse att en sockerbeta är likvärdig med raffinerat vitt socker. Att från en helhet, vaska ut en del som smakar bra, och som skadar kroppen och därmed förfelar sin mening. Sex är skadligt i alla sina former. Precis som vitt socker är, i vad du än blandar det.

Ordet sex kanske faktiskt beskriver vad det handlar om, att ta bort meningen med aktiviteten, det vill säga göra den meningslös och fokusera på att få en skön stund. Att själva den sköna känslan är vad som räknas och att meningen med att ha sex förhindras, det vill säga att få barn. Det här temat är ju gigantiskt, för det beskriver ju också varför världen ser ut som den gör. Människor vaskar ut det goda, vill inte fullfölja meningen, rubbar helheten och skapar lidande.

Vi ser det överallt, i luft, vatten, jorden och den ökande värmen på jorden. Allt som Naturen skapat i balans, styr vi om för att kunna njuta så mycket som möjlighet, och sedan gör vi allt för att stoppa konsekvenserna av vårt handlade, och fungerar inte det så låter vi helt enkelt allt i Naturen dö, i allt snabbare hastighet. Vi har en superavancerad sjukvård och forskning som sysslar enbart med detta, att låta människor få njuta maximalt och samtidigt undgå konsekvenserna av detta.

Undra på att människor frågar sig vad meningen med livet är. Så länge de bara tänker på att ge sig själv njutning och förhindrar meningen med denna njutning så blir allt mer och mer meningslöst. Samtidigt som mer och mer lidande uppstår, som sjukvården måste hantera, t.ex. genom att ge var femte svensk antidepressivt, det vill säga skära av henne från de känslor som visar att hon lever meningslöst. Detsamma gäller alkoholintaget och bruket av smärtstillande.

Viktigare verkar vara anknytningen, den att närma sig en annan människa, våga närma sig en annan människa, släppa henne tätt intill och tro på att detta kommer att bli trevligt. Och när denna anknytning etablerats, upprätthålla den, vara varsam om den och avsluta den omtänksamt om så behövs.

Handlar Tangons anknytning till sex om att det en gång i tiden dansades på bordeller? För mig som ställer mig avig till sex, spelar det ingen roll som sagt var den än utförs, den skadar lika mycket överallt. Men för de som tycker att Tangon är en möjlighet att etablera sexuella kontakter, så tycker jag mig likväl ha kommit fram till att i alla fall jag själv inte har några som helst problem med att upprätta sexuella kontakter var som helst. Finns det en kvinna så finns det möjligheter till sex, vare sig de är gifta eller inte, muslim eller inte, präst eller inte. Jag har mött dom allihopa och alla vill de ha sex om nu situationen är sådan.

Att jämföra Tangon med ett horhus, är alltså djupt orättvist och sårande. Att tro att det finns fler torskar, horor, hallickar, människor som enbart vill ha sex och inget annat skulle vare mer närvarande i Tangon än någon annanstans har jag inte kunnat fastslå, eller erfarit.

Vad som är värre och mer troligt, är att Tangon skapar lidande. Att vi som dansare hanterar dessa anknytningar ovarsamt. Att vi inte ens anknyter till vissa. Något som vi i större utsträckning kanske borde fundera över.

Detta med att avskilja lusten från meningen med något, är olyckligt, Detta att avskilja den finaste handlingen och meningen från en sund, vacker och allsidig relation och fullständigt neutralisera den, för att kunna njuta hejdlöst. Var det än sker är det förödande. Kanske sker det också i Tangon, att för att få dansa en stund så är vi villiga att erodera, ljuga, gå bakom ryggen på, distansera oss, skvallra om, förråda, manipulera, förskjuta och inte vilja ansluta till andra människor.

Av detta resonemang kanske man kan dra slutledningen att varken sätta sex i samband med Tango, utan istället oroa sig mer för hur man själv agerar i Tangon.

Något som ockuperar tankarna just nu, är att låta saker ske av sig själv. Om jag går ut för att dansa, låta min inre dansare hitta ett möte med en annan inre dansare utan att jag själv lägger mig i och styr med mina känslor och tankar. Min kropp vet hur man går, min kropp vet hur man dansar, förmodligen vet den också med vem som den vill dansa.

Trevar fortfarande med sinnestentaklerna över ämnet. Inte bara ämnet Tango utan över och genom hela det mänskliga.
Verkar som om ordet Helhet är viktigt. Att man och kvinna, har den finaste av meningar att skapa förutsättningar för att människor skall födas. Genom att förtjusas av det kön som jag själv inte har. Av njutning dras till hennes företräden, hennes ögon, hår, former och sätt att vara. Känna lust att hjälpa henne, hålla hennes hand och krama henne och vara henne nära och till lags. Göra henne glad och beröra henne som jag berört mig själv. Känna hennes lust till sin kropp, känna min till hennes och känna hennes till mig.

Hur vackert Naturen ordnat detta, att till det viktigaste som finns sätta de starkaste känslorna, som stöd för människan att överleva, att frodas och att sprida sig själv över jorden. Människan har i sig själv en samling uppsättning av känslor som är en guide till att överleva, som om vi i oss själva har en bok, en bibel i vilken allt står nedtecknat, men inte med ord, utan med känslor, inte skriven av människor utan skriven av Naturen i alla djur och växter, ja, i allt som är levande.

Ett slags minne av erfarenheter, vilket det levande erfarit i sina handlingar och beröring med världen. Ett minne som talar med känslor. Känslor vars mening är att guida den levande till att överleva och leva i största möjliga harmoni med sig själv och andra.

För den som har ett förnuft, kan ur känslorna vaska ett mönster, en avläsning och översättning till ord, meningar och sammanhang. Detta att som man i mötet med en kvinna, känna attraktion, är inte att njuta, utan att följa. Känslorna är som ett pekfinger som pekar på vad som nu behöver göras för att livet skall kunna upprätthållas och hållas i balans.

Så den kännande låter sig inte berusas utan gör vänligt vad som ombeds, det vill säga utför meningen med vad som känns. Känner jag hunger, ber kroppen mig att utföra handlingar tills meningen hittas, det vill säga att äta något näringsrikt som kroppen behöver. Känslan av hunger övergår då genast till en känsla av mättnad, en känsla av tillfredsställelse. En känsla som sedan avklingar och leder in i frid, en stillhet.

Detsamma gäller i samspelt med en kvinna, som man. Något för mig, från en stark glädje att närma mig henne, att göra henne till viljes, att bli hennes andra hälft i helheten av oss två. Denna glödande glädje för mig runt hennes händer, ögon, mun, öron, nacke, torso, ja hela hennes kropp med alla sina gömmor och motsvarigheter till mina egna. Glädjen driver mig även runt i hennes själ, vad hon tycker om och inte tycker om, vad vi tycker om tillsammans och vad hon tycker om att göra ensam.

Denna älskvärda guide, ger mig vägen till henne precis som den gav vägen till mig. Ja, en gång visste jag inget om mig själv, utan denna guide visade mig runt i min egen kropp. Lärde mig allt jag vet om mig själv. Vissa saker behåller den för sig själv, som att slå hjärtat, men andningen låter den mig dela, eftersom den erfarit att ett samarbete är viktigare än autonomi.

Dessa känslor visar med njutning och smärta, vägen genom livscykeln, den mest underbara och kärleksfulla vägledning man kan tänka sig. Och hon leder mig till slut in i denna kvinnas allra djupaste gömmor, till vilka de allra starkaste känslorna är bundna.

Platsen där vi är som närmast nirvana är också platsen i vilka de heligaste handlingarna utförs. Platsen vi blir till. En rit, inte speciellt komplicerad för människan. Men vad som sedan utspelar sig när människan gjort vad hon skall, och hon fått sin njutningsdos är en undervisning i mirakel och tillblivelse, som om vi gång på gång får vara med om, livets största mysterium, att bli till.

Människan har dock fått möjligheten att söka sin egen väg, och hon har gjort detta genom att lära sig att följa denna guide, känna njutning men inte låta miraklet ske. Istället avbryter hon förloppet på ett sådant sätt att det skapar lidande genom att tillföra kemikalier, metaller och skär ut foster med kniv. Allt för att nå denna njutning genom att egofiera den. Avskilja den från allt annat och därmed göra njutningen till sin egen och en känsla av att hon gjort rätt för sig.

En njutning som är så nödvändig, för att hon skall kunna gottgöra alla de handlingar som skapar lidande, i sig själv eller för andra. Människan orkar inte leva i enbart lidande, så vare sig hon väljer att följa Naturens guidning, eller sin egen behöver hon kontakt med njutning, annars går hon under.

Av det skälet har vi skapat en hel verktygslåda för att berusa oss, genom att helt enkelt avskilja njutningen som den skapats av Naturen till att istället passa oss som ras och som individ. På det sättet skövlar vi nu världen och sätter allt som så intrikat satts samman, för att bilda en krona på allt som varit av sten, öken, smält berg och öde, till att bli en så vacker skapelse, och sätter henne i brand. Förstår att världen är sådan, att den låter dess inneboende försöka igen och igen, att hitta vägen framåt, även om det så krävs utrotning av stora delar av Naturen.

Att världen faktiskt är sådan  i sin tillblivelse, att hon ibland ger foster till världen som är så vanskapta att de tar världen i anspråk på ett sådant sätt att världen behöver brännas ner för att ställa i ordning för ett nytt försök. Att tänka att jag är denna vanskapte som driver min värld till sin undergång är inte direkt behaglig, men jag förstår att detta är konsekvensen för den som inte lyckas följa vad som är möjligt, och därmed säkerställa världens mening.

Tittar på Tangon igen, och förstår att den tagit en bit av denna heliga förbindelse mellan människor som har ett utåtvänt kön och ett inåtvänt kön. Tangon kopierar den, låter oss krypa under staketet som skiljer den från omvärlden, låter oss känna den kraft som visar oss vägen till tillblivelsen av en människa. Att alla dessa känslor mellan människor som har in och utvändiga organ, har som syfte att hjälpa människan att fortbliva, precis som hungern, törsten, frusenheten, längtan efter ett hem, en famn, en plats att gråta när det gör ont, en plats att dela glädjen.

Älskade Tango, vad skall jag göra med dig. Kan jag stanna hos dig? Finns det ett sätt att förhålla sig till dig och ändå vara i Helheten. Hur kan jag förena mig med dig utan att vara i illusionen, utan att tillskansa mig enbart njutning, att samtidigt fullfölja meningen, eller åtminstone upprätta en livsgivande mening.

Vet att jag är hos dig, vilar i dig, för att i livet finna glädje som inte skapar mer lidande. Som om jag i min strävan efter att komma in i harmoni och balans, letat efter en plats där njutning och försoning åtminstone inte skapar mer lidande, tycker mig ha funnit henne hos dig. Att jag i allt som gör ont, kan gå någon annanstans än till det inåtvända organet för att få en stunds lycka, utan att sätta oönskade barn till världen, eller förorsaka skador i det inåtvända organets kropp, själ och helhet.

Att jag inte längre behöver gå till alkohol, socker, smärtstillande, antidepressivt. Inte längre behöver skapa lidande för att få tillfredsställelse. Att inte längre behöva läsa i tidningen om allt jag är med om att förstöra. Att jag nu kan gå till dig, få min glädje och sluta med allt som stör och förstör världen. Låta världen vila, i alla fall från min förstörelse. Låta världen åtminstone se mig glädjas utan att förstöra något, skapa lidande. Låta henne i vars famn jag uppstått, få hämta andan, stilla blödandet som min tillblivelse skapat. Ge min mor en stunds vila och återhämtning.

Förstår nu att arrangören av Tangon låter oss vara som vi vill. Genom att inte sätta upp några regler så försätter oss arrangören i frihet att göra vad vi önskar. Det finns en anledning till att vi har polis och rättsväsende, att arbetsplatser är förbundna med regler, att vettiga föreningar också har regler. Att detta inte sker i Tangon visar att arrangören önskar detta, att arrangören inte har något emot lidandet som uppstår, förtvivlan, ensamhet och svårigheter. Att det är upp till var och en att klara sig själv.

Alla som skulle vilja att detta var på ett annat sätt skulle ju naturligtvis samla sig och skapa en mer omfamnande tango om nu detta var en önskan. Tangodansare är förhoppningsvis inte en samling klent begåvade människor som av någon anledning just samlats i Tangon så jag måste utgå från att hur tangodansen ser ut i dag, är vad tangodansarna önskar, i alla fall de dansare som arrangerar tango. Och det kan väl inte vara så att man inte kan arrangera tango om man vill ha en mer omtänksam tango. Att man på något sätt hålls tillbaka för att man vill väl.

Eller så är det ”Gud förbjude” så att alla tangodansare som vill ha mer omtanke är klent begåvade och kan inte arrangera tango. Eller faktiskt ännu värre, att de tangodansare som önskar en mer omtänksam tango är så få att det helt enkelt inte kommer någon. Eller varför inte, tanken om att tangodansarna inte har lust att ta hand om människor som inte klarar att ta hand om sig själva, och istället så kastar man dom i diket och dansar istället med de som kan ta hand som sig själv. Tycker mig känna igen detta från samhället i stort.

Intressant tanke faktiskt. Vi skiljer ut den del av kärleken som handlar om att få barn, till något alla kan vältra sig i och njuta av. På detta sätt kommer många barn bli till som ett resultat av att människor vill ha det skönt och inte som ett resultat av att människor vill ha barn, vill se den underbara och fina blandning av föräldrarna i denna frukt. Samhället får nu frukt från njutning, en slags sämre frukt, men som ändå, ger åtminstone en del livlig frukt, men mycket frukt blir klen och svag. Istället för att ta hand om denna kastas den på en hög vid sidan om.

Får genast en ny tanke, varför skulle jag i min ålder ha en potens som en tjugoåring, vara lika oförstörd som en tjugoåring. Jag har ju gjort mitt. Varit i de blommor jag behövt. Jag har fått frukt. Världen har genom mig gjort sig ny, försäkrat sig om en fortsättning. Jag behöver inte fler barn, behöver inte vara som en tjugoåring, trettioåring eller ingen annan åring heller.

Min lust och förmåga är inte som tidigare, varför skall jag plåga mig själv med det. Jag har gjort mitt, låt mig vara, låt mig sitta vid dammen och mata mina duvor, se världen falna genom mina ålderstigna sinnen. Vad är illa med det. Vad är illa med det gamla trädet, som nu börjar få lite mögel i kanterna, vars stammar och grenar blivit allt torrare och skörare. Kan det inte få se ut över livet, glädjas, sörja och försonas?

Vad är illa med att inte vara en hård savfylld stam, ha lite hår, en rund mage, krum rygg, vara lite tröttare, inte orka lika mycket. Skulle jag inte kunna vara älskad ändå. Den gamla märren i hagen, kan hon inte få kärlek i sina sista år, för att hon är underbar som hon är.

Minns kvinnan som undrade om jag kunde hålla mig länge, om jag förstod tantra, om jag kunde tänka mig att ha sex utan att komma. Nu först förstår jag vad hon undrade. Hon ville veta hur viril jag är, om jag hade vad som behövdes för att göra henne gravid, inte motsatsen. Hon må vara förvirrad och tala baklänges, men Naturen i henne vet vad den gör, oavsett vad hon säger. Lyckligtvis har jag tillräckligt med erfarenhet och lidande för att att kunna förstå vad hon sade. Den kvinnan var inte ute efter en stunds glädje, hon ville bli mamma.

Märkligt på något sätt, men också olyckligt att någon ser på sig själv, som en njutning, och som inte förstår att Naturen i henne vill bli mamma.

Jag behöver inte längre guidas med starka känslor för att befrukta, behöver inte längre den intimiteten för att göra livet roligare. Därför finns du Tango…

Meningen med livet handlar inte om mig. Utan vad jag gör med mig själv för att fullända helheten. Jag är i en skapelseprocess och jag har getts möjligheten att delta. Om jag istället för att skapa, ägnar mig åt att förlusta mig, eller tro att jag själv är skapelsen och att alla andra är till för att skapa mig, göra mig till fulländningen, är jag ju lika väl orienterad i tillvaron som de som anser att jorden är platt och jorden är centrum i solsystemet.

Det är som om jag inte kan nå den balans, den helhet och glädje jag behöver och därför behöver jag Tangon. Hon är som en krycka, en käpp, en rullstol, för mig som inte längre kan gå, och då menar jag inte bara för att jag är gammal. Har vi utrotat urskogen, så finns den inte längre tillgänglig att gå i, och därmed inte längre få möjlighet att känna harmoni och helhet. Har vi förstört vad vi behöver för att må bra, kunna känna oss hela och nå frid, så får man ta det näst bästa, eller näst, näst bästa. Tango!