Anteckning i Tango dagbok. En tanda med exfrun. Lika fint som vanligt. Ingen skillnad efter flera års åtskillnad. Lade märke till att hon av sig själv både för och följer. Hon tar initiativ. Vill uttrycka sig. Fantastiskt! Alla har vi vår läggning i att vilja synas, ta initiativ, röra sig i bakgrunden eller vilja vara allt.

Tango dagbok

Härligt att kunna dansa igen med exet. Något nytt för mig. Brukar aldrig vända tillbaka, be om ursäkt för allt jag ställt till med och göra ett mer moget avslut. Nu har jag gjort det. Bättre sent än aldrig! Gäller även Tangon, bättre sent än aldrig.

Har en känsla av att det är något fel på mitt sätt att känna förälskelse. Som om min hungerkänsla plötsligt skulle börja signalera hunger när jag var mätt, eller att spikar och plast skulle vara bra att äta. Jag blir helt enkelt inte hälsosam och lycklig av att bli kär. Ger snarare smärta och olycka. I och för sig är det inte svårt att ställa till oreda i ätandet. Mycket socker kan skapa en känsla av hunger, fast jag inte behöver näring. Om jag äter utan att bli hungrig blir jag överviktig. Om jag är hungrig jämt och ständigt äter är jag förmodligen sjuk. Så förälskelse kan väl vara lika förvriden och skev som ett skadat ätmönster.

När allt kommer till kritan, är väl all kärlek mellan människor, en hunger som har med barn att göra. Från första ögonkastet, pirret, glädjen, lust till beröring och närhet, början till ett barns tillblivelse. Önskar att denna tanke hade varit klarare redan i tonåren. Lika mycket som jag önskar att tangon hade kommit in i mitt liv tidigare. Å andra sidan är jag glad att både dessa tankar och tangon är närvarande nu. Det är inte försent att dela tankarna med andra, låta andra gå där där broar nu har byggts. Också en stor tanke, att livet inte är personligt, utan allmänt. Detta att ge till livet vad det behöver för att fortgå, och för allt skall få leva, må bra och samverka. Lustigt detta, att anden är blank hos barnet som nyss blev till i mötet mellan ägg och spermie. Från om med nu färgas hon av omgivningen, av gener, vad mamman äter, säger, känner, tänker och rör sig i. Allt finns här, men anden är blank och genomskinlig, som luften i en ballong. Hör så många säga och tro att de är återfödda, eller kommer att återfödas, Det är kul. Varför skulle livet vilja upprepa sig, föda en människa igen, en likadan, som om vi dels är oss själva hela livet, eller är så otroligt viktiga att vi måste få uppstå igen. När det snarare är tvärtom. Vi är statiska inom oss. Anden behövs, för att kunna kläs i alla märkliga former och krafter. Vi behöver tro att vi är unika. Kanske skulle jag ge upp om jag insåg att jag är del av något större. Att jag är en bit av något mer sammansatts nagel, eller varför inte en något störres sfinkter.

Vad har detta med tango att göra? Mer än jag kan ana.