Saxat http://www.tangonorte.com/page.php?id=djtips3#tandor

Musiken under en danskväll organiseras i tandor. Så här skriver Robin Thomas (http://www.tangonyc.com/djs.html) om vad en tanda är:

”En tanda är en följd tangor, milongor eller valser. I Buenos Aires spelas musiken nästan undantagslöst i tandor, vanligtvis om fyra tangor vardera. Beroende på DJ:en spelas oftast två tandor tango, därefter en tanda med valser, sedan en eller två tandor tango och därefter en tanda milonga, och sedan börjar det om från början igen. Det är en nästan universell regel att man dansar hela tandan med samma partner. Det är mycket oförskämt att sluta dansa med någon mitt i en tanda.”

Varför spelar vi musiken i tandor? Robin fortsätter så här:

”Melodierna inom en tanda är traditionellt sett med samma orkester från samma period. Man hör oftast t ex inte Pugliese från 40-talet i samma tanda som Pugliese från 50-talet. Medan tandan pågår kan du och din partner komma in i musiken och verkligen utforska den tillsammans utan att ni hela tiden måste vänja er vid någonting nytt. Dessutom, vilket är viktigare, gör det att du kan välja partner efter musiken. Du kan bjuda upp någon du tycker om att dansa Pugliese med i början av tandan och vara säker på att det inte plötsligt kommer en milonga. I Argentina behöver man inte heller känna sig obekväm med att behöva tala om för sin partner att man tycker man dansat tillräckligt tillsammans, eftersom alla dansar hela tandan ut med samma partner och sedan byter. Vanligtvis dansar man inte två tandor i följd om man inte ligger med varandra! [Det där är en sanning med stor modifikation. Vissa säger tre tandor, andra bryr sig inte alls. Bestäm själv, och döm ingen. /PB:s anm] Tandor lär oss också att skilja de olika orkestrarnas sound från varandra. Och kan vi skilja mellan dem kan vi dansa annorlunda till Caló än vi gör till D’Arienzo.”

En tanda består alltså oftast av fyra tangor. Ibland kan tre tangor vara rätt, ibland fem eller fler, beroende på tidpunkt, orkester, publiken, och så vidare. De tangor som ingår i en tanda bör ha någon form av samband och inbördes utveckling och beskriva en kurva så att de utgör ett slutet, avrundat helt:

• Den första tangon i en tanda måste kunna locka folk ut på dansgolvet: den måste ha en stark identitet och är ofta ett välkänt nummer. Det gör att folk känner sig bekväma med att ge sig ut på golvet.

• Den andra tangon i tandan behöver inte vara lika särpräglad eller örhängesliknande, men den måste ha någon sorts relation till den första: den så att säga fördjupar det eller kommenterar det som den första tangon presenterade. Två sidor av samma sak, eller en annan infallsvinkel.

• Den tredje tangon utgör kontast inom tandan. Om de två första gick i dur, kan den tredje gå i moll eller tvärtom. Om de två första var starka, kan den tredje vara mer dämpad. Om de två första var rytmiska, kan den tredje vara mer lyrisk. Eller, i en blandad tanda: om de två första var sjungna kan den tredje vara instrumental eller tvärtom.

• Den sista tangon ansluter till de första två i karaktär och måste ha tillräckligt mycket identitet för att avrunda och sammanfatta: den är finalen i tandan och ska göra så att de som dansat känner att de nöjda kan gå av golvet. (Faktum är att det här mönstret nära ansluter till hur en klassisk symfoni är uppbyggd: öppning/exposition – fördjupning/kommentar – kontrast – final.)

Det kan vara klokt att frångå ”fyra nummer per tanda”-regeln vad gäller valstandor. Tre kan vara bättre, eftersom karaktären lätt kan bli enahanda. Samma sak gäller milongatandor: fler än tre milongor i följd kan vara alltför fysiskt tröttande. Personligen tycker jag att ”less is more” i de här fallen.

I en tanda med tangor är det sed att de ingående numren är med samma orkester från samma tidsperiod. Det gör att när man hör den första tangon vet ungefär vilken karaktär musiken kommer att ha den närmaste kvarten, vilket i sin tur gör att man kan bjuda upp rätt person och känna sig bekväm inom den ramen. Med vals och milonga kan man däremot blanda orkestrar, eftersom vals- och milongakaraktären är den viktigaste sammanhållande ingrediensen. Men se även här till att någon typ av gemensam faktor finns mellan de ingående valserna eller milongorna: om du t ex följer två tunga och stadiga valser av Canaro med en blixtsnabb och hyperenergisk av Biagi skapar du bara obehag och förvirring hos publiken.

Tandor kan vara helt instrumentala (ingen sjunger på någon av tangorna), helt vokala (alla är sjungna) eller blandade. Var medveten om hur du sätter ihop dem och se till att variation finns. Somliga tycker att många sjungna tangor i följd blir tröttande eller till och med störande. I Argentina är det dock vanligt med sjungna eller blandade tandor, men å andra sidan förstår alla texterna där. I en vokal tanda bör du också tänka på att inte blanda sångare urskillningslöst. Man kan inte alltid sätta ihop en tanda med samma sångare rakt igenom, men man bör vara medveten om att det är ett av sätten att skapa enhetlighet och flöde på.

Var uppmärksam på tempona inom en tanda: det ger ett lätt splittrat intryck om tempona varierar kraftigt inom en tanda. Om du vill bygga spänning är det lämpligt att välja tangor där tempona ökar från tango till tango. Vill du släppa på spänningen kan du göra tvärtom. Det finns undantag, men var medveten om vilken kurva tempona beskriver.

Lägg inte liknande tandor bredvid varandra. Följ inte en tanda Biagi med en med D’Arienzo, eller en D’Agostino med en Fresedo. Satsa på variation. Varje tanda måste på något sätt kontrastera mot den föregående, annars sjunker energin och folk blir uttråkade. En gång besökte jag en milonga där DJ:en var på osedvanligt gott humör och full av energi – och därför bara spelade energisk, snabb musik i tanda efter tanda, oavsett om det var milonga, vals eller tango. Det blev till slut helt olidligt och jag och många med mig gick hem långt innan det hela var slut. Vid andra tillfällen hör man tanda efter tanda med långsam, intim och försynt musik, vilket är lika illa. Hemligheten ligger i att matcha olika karaktärer och orkestersound mot varandra på ett harmoniskt sätt, så att 1 + 1 inte längre är lika med 2, utan mer.

Stephen Brown (http://www.tejastango.com) använder sig av följande indelning av tangorepertoaren – använd den som utgångspunkt för att undvika att lägga liknande musik invid varandra:

Guardia Vieja	Orquesta Típica Victor, Carabelli, Firpo, Lomuto, osv
Tidig Guldålder	De Caro, tidig Fresedo, tidig Canaro
Hård Rytmisk Guldålder	D’Arienzo, Biagi, Rodriguez
Mjuk Rytmisk Guldålder	tidig Troilo, en del Troilo/Fiorentino, Tanturi/Castillo, instrumentala Caló, Caló/Podesta, Federico, Laurenz, D’Agostino/Vargas, tidig Di Sarli
Flytande Guldålder	de flesta instrumentala Di Sarli, somliga instrumentala Canaro, vissa instrumentala Fresedo, vissa instrumentala Troilo
Lyrisk Guldålder	Caló/Berón, Di Sarli/Rufino, Di Sarli/Duran, en del Troilo/Fiorentino, vissa Canaro med sångare, Fresedo/Ray, Tanturi/Campos, Demare med sångare, De Angelis med sångare
Dramatisk Guldålder	Instrumentala De Angelis, Pugliese
Övergångsperioden	Sassone, Varela, Francini/Pontier, Garello
Tango Nuevo	New York Tango Trio, Litto Nebbia, Trio Pantango
Moderna Orkestrar	Color Tango, El Arranque, Sexteto Sur
Tango Fusion	Gotán Project, Bajofondo Tango Club, Carlos Libedinsky

Hans uppfattning om ”tango nuevo” är kanske inte helt idealisk, präglad av hans nordamerikanska perspektiv som den är, men i stort sett är tabellen mycket användbar, särskilt för tidig tango och guldålderstango. Tabellen kan dock aldrig vara fullständig, flera stora namn fattas, t ex, men den är bra att ha som utgångspunkt. Lägg alltså inte musik från samma kategori i två på varandra följande tandor: inte Biagi invid D’Arienzo, inte De Angelis invid Pugliese, och så vidare.

Pugliese och andra tungviktare

Efter en tanda med tung Pugliese är det bäst att bryta av med något annat än tango (om det inte är tidig Pugliese): lägg på en tanda vals, milonga eller salsa. Man kan också spela Pugliese allra sist, precis innan La Cumparsita. Pugliese passar oftast bäst sent på kvällen, när tangostämningen blivit riktigt djup och tät. Det kan vara bra att spela ytterligare en tanda Pugliese tidigare på kvällen (och då kanske från en tidigare period) eftersom det inte är alla som kan vara kvar sent. Tumregeln med ”ingen tango efter Pugliese” gäller även annan tung, mycket introvert/extatisk musik, som t ex sen Troilo eller nyare musik i samma tradition, som t ex Fernández Fierro som är stor i Buenos Aires, särskilt bland de unga, och som följer och utvecklar Pugliesetraditionen. Man behöver ombyte efter den typen av expressiv tyngd. Tidig Pugliese har inte samma tyngd; där är det inte nödvändigt att bryta på det här sättet. Använd ditt omdöme. I Buenos Aires spelas ofta Pugliese efter ett avbrott med exempelvis salsa, och belysningen dämpas ibland.

Vissa varnar för Puglieses sjungna tangor och hävdar att de är klart sämre än hans övriga produktion och bara i undantagsfall är bra att dansa till. Det ligger en del i det om man talar om de mer sentida inspelningarna (På dubbelalbumet ”Bien Abajo” finns det ett par riktigt vedervärdiga smörsångare som jag personligen aldrig skulle vilja höra på en milonga). Men det finns gott om dansbara sjungna Pugliese från 40-talet, t ex.

Vals och Milonga

Tänk på balansen mellan tango, vals och milonga. Minst två tandor tango för varje tanda milonga eller vals. Blir det för mycket vals eller milonga kommer publiken aldrig in i tangoflödet, och det är det som är huvudsaken. Det spelar ingen roll om du själv är galen i vals eller milonga – basen är tangotandorna, och allt annat (vals, milonga, salsa, swing, etc) är avsett som omväxling och kontrast. Ett bra grundmönster är T-T-V-T-T-M, alltså två tandor tango, en tanda vals, två tandor tango, en tanda milonga och så vidare. Det tar drygt en timme, vilket alltså innebär att du spelar tre milongor och tre valser per timme. Vilket är fullt tillräckligt.

En del väljer att spela T-T-V-M-T-T-V-M, vilket jag personligen tycker blir för splittrat: vals- och milongatandorna som följer på varandra bryter tangoflödet för mycket. Meningen med tandorna med vals och milonga är att de ska fungera som omväxling i flödet av tangor, och låter man dem följa efter varandra blir det tårta på tårta. Och vill man dansa just tango får man vänta nästan en halvtimme medan vals och milongatandorna rullar på, vilket är i längsta laget. Dessutom – 50% tango under en kväll är helt enkelt för lite.

Dansstilar

Var också uppmärksam på olika sorters dansares behov. De som dansar med sluten fattning vill ofta höra hårdare rytmisk musik som t ex av D’Arienzo och Biagi. De som gillar tango de salón uppskattar oftast något mjukare och flödande musik, som t ex Di Sarli, Fresedo och viss Canaro. Sen finns det musik som passar båda kategorierna, som är lyrisk nog att passa salóndansarna, men samtidigt rytmisk nog att passa milonguerofolket: Caló, Tanturi, D’Agostino och Troilo, för att ta några exempel. Tänk på detta när du väljer musik: om det mest är milonguerodansare där kan du behöva spela annan musik än om alla är hängivna salónextremister.

Men tänk också på att alla behöver omväxling, och kom ihåg regeln om att inte lägga likartade tandor efter varandra. Bland det tråkigaste som finns är när en DJ, kanske själv mest intresserad av milonguerostilen, bara spelar staccaterad milongueromusik under en hel kväll. Eller tvärtom: den som bara gödslar med Pugliese dränker tangokatten i grädde. Vive la difference!

”Och nu blir det Tango Nuevo…”

”Tango nuevo” är ursprungligen och i första hand en musikstil (Piazzolla, etc) och endast i viss begränsad mån en dansstil. Nuevodansare behöver inte nuevomusik för att dansa, utan föredrar oftast precis samma guldåldersmusik som alla andra. Det är därför inte nödvändigt att spela Gotán Project, Bajofondo Tango Club, Melingo, Libedinsky, Hugo Díaz, Piazzolla eller vad det kan vara bara för att det finns nuevodansare i lokalen. Betrakta nuevomusiken som ett avbrott/komplement, precis som en vals- eller milongatanda.

Men tro inte att golvet plötsligt kommer att befolkas av nuevodansare – vad det nu är – bara för att du spelar nyare tango. Vad som händer är i stället att golvet befolkas av dem som inte är rädda för den större rörelsemässiga utmaningen det innebär att dansa till icke-guldåldersmusik där tempot plötsligt kanske varierar och strukturen på musiken är mindre traditionell. Och att de som är tveksamma om de klarar av att dansa till sådan musik förblir sittande. Det innebär att du måste känna till vilken nivå din publik är på, och var de befinner sig mentalt just i ögonblicket, om du inte vill punktera dansstämningen som en ballong.

En annan lite lustig sak du kan märka är att när du lägger på ”nuevo”-musik börjar somliga dansa mycket snabbt, med massor av giros och stora dynamiska figurer, oavsett tempot på den musik du lägger på. Visserligen är det trevligt att folk vågar dansa ut lite, men det verkar tyvärr också som om många inbillar sig att ”nuevo” är lika med att oavbrutet snurra runt i olika typer av giros och andra figurer, vilket naturligtvis är helt felaktigt. Men helt klart är att många inte dansar lika musikaliskt till nuevo-musik, kanske för att de har fullt upp med att utföra figurerna, eller för att de av någon obegriplig anledning tror att snabbheten tillhör stilen. Eller kanske helt enkelt för att de inte lyssnar tillräckligt på musiken, och att detta märks mer när de dansar nuevo. Oavsett vad skälet kan vara, är det bra att som DJ vara medveten om detta.

Icke-tango

På en milonga (men aldrig på en praktika) kan det förekomma att DJ:en om kvällen är lång bryter av med musik som inte alls är tango. Det kan vara en tanda salsa, lite swing, rock-n-roll, chacarera eller vad som helst. Man bör dock vara säker på att folk verkligen kan dansa till det man spelar. Fråga arrangören om du är osäker, han eller hon brukar veta vad publiken går för.

Ett annat alternativ är att spela en tanda tango nuevo som ett avbrott. Det har sina fördelar, om du inte vill spränga in tango nuevo-musik under resten av kvällen – det kan vara svårt att kombinera Gotán Project med något annat, till exempel, och då är det bättre att göra en egen tanda av det.

Kom bara ihåg att regeln om fyra nummer per tanda inte gäller här, särskilt inte som t ex salsalåtar ofta är 6-8 minuter långa. Två per tanda räcker. För den som inte dansar salsa känns fyra låtar i rad som en grå, olidligt monoton ljudmassa som aldrig tar slut. Samma sak gäller Gotán Project och annan tangofusionmusik.

”La Hora Loca” verkar vara en svensk uppfinning, åtminstone har inte de argentinare som kommer hit råkat på fenomenet någon annanstans. Det skulle väl kunna översättas som ”Galna Timmen” eller ”Roliga Timmen”. Vissa DJ:er lägger in en ”Hora Loca” sent på natten och spelar då precis vad som helst: oväntad musik som det i vissa fall går att dansa tango till och i andra fall inte (etnisk musik, techno, grekiska trubadurer, Oum Khalsoum, osv). Beroende på sammanhanget och hur det utförs kan det vara mycket befriande – eller rena döden.

Nästa avsnitt: Att bygga en kurva