Stora skuggan 220704
Bevakade Tango Nortes kalender till 17:00 inga indikationer på att milongan var inställd. Cyklade i ett milt sommarregn ut till Norra Djurgården i lagom fart. Väl framkommen satt där bara några goa gubbar och ljög för varandra. Vi blev nio stycken till slut som inte lyckats hitta texten där det stod att det var inställt. Hemmavid senare på kvällen hittade jag texten, inte som är brukligt i själva kalendern utan fristående på första sidan. Ja, vad skall man säga. Suck!
Hur som helst hade jag turen att bli uppringd av en danserska som just vänt vid parkeringen för att hon inte hörde någon musik. Bad henne komma ändå vilket med min högtalare och telefon blev en timmes dans där vi provade skillnaden mellan att föra, följa och dansa som Ett.
Detta att dansa som Ett är något enastående härligt. Att röra den gemensamma kroppen på samma sätt som den egna kroppen, där ingen del för eller följer, utan paret istället har fokus och en hög uppmärksamhet på den gemensamma kroppen. Där paret söker den mest naturliga gången sammantaget. Vi vet ju båda att vi har att röra oss motsols, att inte stöta i något, att följa hjärtats rytm i musiken, att försöka fånga dekorationerna och rörelsen i musiken tillsammans.
Vi pratade lite om känslan. Att dansa som Ett är intimt och en slags kärlek och glädje som vi kanske inte är så medvetna om som vuxna, men som vi kanske kan ana när vi tar våra första steg i tangon och lyckas med våra föresatser. En lättnad och en upprymdhet uppstår som hör till att kroppen så gärna vill röra sig helt, effektivt och graciöst. Och jag är övertygad om att de signaler som strömmar till kroppens alla muskler när vi går, springer och dansar är en konsert utan like. Hur hjärnan lyckas hålla muskeltonusen och på det spänna och slappna av i hundratals muskler samtidigt, ja, det är mer än otroligt.
Den intimiteten delade jag med henne. Och vi svävade fram där över bräder och springor, liksom lite förlägna, i alla fall jag, över hur underbart det är att få så sömlöst vara med en annan människa till musik. Ja, i den stunden älskar jag henne som jag älskar mig själv. Lika tacksam över syret hon drar ner i sina lungor som i mina. Lika glad över hennes mjuka harmoniska rörelser och känna hennes personlighet uttrycka sig i hur musiken leker i oss och hur den visar sig i den gemensamma kroppen.
Lika glad i hennes hjärtslag och glädje över att leva som i min egna slag och livsglädje. För en stund är jag inte där, utan någon annanstans, hel, sammansluten i det tätaste samarbete man kan tänka sig. Ett samarbete jag önskar kunde finnas i allt. Där alla, alltid arbetade mot de gemensamma målen utan att trampa i fällan att ge sig ut i att ständigt vara individualistisk och uttrycka sitt lidande ego.
Frid!
