Spridda tankar om Tango i Stockholm
Att ge alla efter behov. Att behandla alla likvärdigt.
Uppenbarligen har jag möjlighet att dansa med många olika dansare. På tu man hand, i eget arrangemang och på andras arrangemang. Nivåerna på vilka meddansarna dansar varierar. Också hur det känns att dansa varierar. Frågan är om mina känslor är riktningsvisare för hur meddansarna väljs, eller om tankarna huvudsakligen skall få bestämma. Vad är egentligen målet med Tangon? Finns svaret?`Eller är det något en grupp behöver enas om innan de dansar.
Klarar ens en grupp av att ta ett sådant beslut? Kan jag hjälpa gruppen?
Noterar att alla inte kan eller vill dansa med alla. Förstår också att den tangokultur som råder idag behöver mycket tid och utbildning för att förändras.
Upplever att något systematiskt behöver formas för att hantera gruppen. Och att detta system kan behöva tid och tankar för att sätta sig. Att systematisera tangon är att ta en risk. Å andra sidan har jag utsatt mig själv för dessa tankar och format om min egen tango. Vilka är dessa tankar?
Korrumpera inte. Favorisera inte (otroligt svårt) Att gå ut och dansa utan att använda känslokompassen. Att helt enkelt neutralisera den. Den uttrycker mina behov av närhet, att få barn, få vänner, bekanta och kompisar, att socialisera. Men också min förmåga att lyckas med mina föresatser. Kanske vågar jag inte gå ut ensam. Lättast av allt är att dansa med någon som mitt känslosystem ”tycker om” och någon som är lätt att dansa med. Här kommer frågorna igen.
Får jag välja ur gruppen? Efterfråga vad jag själv önskar, eller har jag en kollektiv skyldighet? Eller ligger denna tvekan i att en stor grupp av människor samlas som vill olika saker. Vi har inte bildat ett vi eftersom mötesannonsen är diffus. Genom att snävare definiera vad gruppen förväntas göra, kommer också osäkerheten mellan gruppmedlemmarna att minska.
Så hur ser denna beskrivning ut?
Nuevo / Neo är en del.
En annan kan vara att endast tillåta par, det vill säga motverka obalansen mellan de som vill dansa förare och följare. Hur anmäla sig så att man kan bilda par.
En tredje kan vara att definiera nivå. Nivåbeskrivningarna finns på hemsidan.
Så vad kommer att hända då?
Jag kan inte veta hur dansarnas inre känslokompasser visar sig men jag kan likforma gruppen. Försöka göra den så balanserad som möjligt.
Uppstår inte då, en segregation? Om arrangören bjuder in alla till dans, men dansen genast segregeras av dansarna, uppstår spänningar och obalanser. Men om arrangören bjuder in till en specifik dans så uppstår inte segregationen på samma sätt, men om gruppen tangodansare ses i stort så har en segregation skett. För den som kommer till eventet har en viss trygghet uppstått, men för de som inte passar in blir det ingen dans alls. Utbudet behöver vara sådant att alla har någonstans att gå. Återigen, arrangören behöver vara tydlig med vad som bjuds in till. Om arrangören inte formar gruppen, så formar gruppen sig själv.
Ja, det skadar inte att prova.
Att skapa event med nuevo innebär också något nytt för dansarna. Alla förstår inte hur man gör, kanske tycker att dansa tango är svårt, och upplever att nuevo gör det svårare. Andra är traditionalister och vill inte att tangon blandas med annan musik.
Behöver också skapa en minsta nivå för arrangemanget. Dansarna kan ju inte ensamma få styra över eventet.
Altruist: idealist, osjälvisk person, människovän, filantrop
Korruption: mutsystem, tagande av mutor, besticklighet, mutor, bestickning; sedefördärv, fördärv, ruttenhet
