Som Ett på tu man hand med Astrid

Astrid på besök för en tango på två som Ett.

Vi talade om att varken följa eller föra, varken vara förare eller följare, varken kvinna eller man, att i dansen försöka sudda ut allt som gör mig till en del av dansen. Istället försöka bli ett med varandra och musiken. Att vänta på att den gemensamma impulsen, som en vind inför en seglats. Inget behöver styra, eller följas, Istället kommer vinden som toner och rytm.

Den nu sammanslutna kroppen behöver inte skjutas på, utan finner sin väg själv. Alla människor har en dansare inom sig. Hon är mer eller mindre van vid att dansa, men alla har en. En dansare som behöver få möjlighet att dansa, Precis som ett litet barn som kryper innan hon börjar gå.

Vi är alla människor, vi är så lika, har så mycket gemensamt. Till och med vad vi kallar för kön är så lika att jag blir generad när jag funderar på det. Hur en av oss har en inåtvänt organ och den andra ett utåtvänt. Hur vi båda har skaft och ollon. Vi har äggstock och pungkulor. Lite större bröst, bredare höfter, lite mer eller mindre muskler.

Allt finns där hos båda könen i olika proportioner och inåt eller utåt, större eller mindre. Vi är inte olika varelser, vi är människor med allt gemensamt. Vi avviker en smula från varandra för att kunna ge våra barn en större genpool. Naturens avsikt är inte att människan skall förlusta sig i sina kön, eller mat, eller andra  naturliga meningar som har försetts med stark lust.

Så, vi dansar med människor, eller för den som önskar, kan om hon vill, tänka tanken att vi dansar med människor, som människor, att det inte spelar någon roll vilket kön, vilken längd, hudfärg, kultur, skicklighet med fötter eller hur länge vi har dansat. Vi är människor, möts som människor, försluts som människor i dansen. Vi behöver inte leda eller föra, våra kroppar har egenskaper som har gjort att den en gång lärde sig gå, hålla balansen, samordna, koordinera, harmonisera och växa in lemmar och själens alla delar.

En annan sak att fundera på är att vi har inställningar till allt möjligt. Vi tycker kanske om blodpudding och avskyr mjuka äpplen. Eller tycker att svarta är mindre värda än vita. Vi har liksom kartor inom oss med värderingar, antingen för oss logiska eller som känslouttryck. Vad som är fantastiskt med dess inställningar är att de går att påverka. Vi har möjlighet att förändra en tankegång, eller en inställning till en annan människa. Vi kan, om vi önskar, förändra dansgolvet till en plats med omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap.

Hon har gjort sig till en helhet, därför kan hon springa och gå, ta sig an skidor, cyklar och bilar. Växa ut i dom och samspela på ett sätt som är makalöst. Detsamma gäller i samspelet med andra människor. Vi har förmågor som är underbara, som gör det möjligt för oss att dansa som Ett, utan att vi behöver ställa oss över, eller lägga oss under en annan människa. föra henne eller styras av henne.

Vi kan om vi vill, försluta oss, hissa segel och vänta på den magiska inspiration som tycks komma från ingenstans, som om själarna har förbundits och nu fungerar på ett högra plan, där vi som delar i denna storslagenhet, kan känna om än svagt hur vi skall gå tillsammans, utan att tänka, vilja och ska. Bara följa musikvinden, bli ett med den, strömma och virvla tillsammans med den.

Vi provade att föra i följarens omfamning och tvärtom. Vi upptäckte att det inte spelar någon roll hur vi håller varandra när det kommer till att sammanslutas, föra eller följa. När vi går och lyckas med detta att bli som Ett, blir våra fyra ben integrerade och håller balansen och hittar nya platser att sätta fötterna som mer passar ihop med rörelsen och musiken än med avsikten.

Som att putta till en häst och se hur den med alla sina ben samtidigt hittar balansen igen, utan att någon styr eller följer. Utan att bakbenen kallats kvinna, eller frambenen man, och att dessa framben styr bakbenen.

Att komma in i denna gemensamma människa, som själv behöver förstå och erfara hur det är att gå tillsammans, intuitivt, harmoniskt och autonomt äskar samvaro, tillit, många promenader, öppenhet, omtanke och gemenskap. Tango är en så fantastisk möjlighet att få prova på hur människor kan fogas samman på ett alldeles makalöst vis, om vi bara förstår oss själva, människan, vad känslorna säger och vad meningen med vad som sker är. Att lämna sig själv för en stund och ge plats till den intuitiva större människa som paret bildar är en förutsättning för en ny sorts tango, ja, kanske inte bara tango utan samarbete människor emellan överhuvudtaget.

Vi blev tårögda och lyckliga av stunden, och kunde gå ut och möta världen med denna inre glädje. Vi har möjlighet att bestämma vilka vi vill vara, irriterade och krävande eller tillgivna och vänliga.

Vi är så lika att vi behöver kjol och byxa för att hållas isär. Klippas kort om man är man och låta vara långt som kvinna.
Kvinnan behöver måla sig och ha högklackat.
Av någon anledning rakar mannen ofta av håret runt munnen, det gör honom mer lik kvinnan.

Att sudda ut gränsen mellan människor på detta sätt behöver inte betyda att vi måste vara precis lika, även om det kan vara en fördel, t.ex. med att vara lika långa. Nej, precis som skillnaden mellan hjärta och lungor som finns i mig och samverkar som Ett, kan delarna i paret vara olika, men samverkar i det hela. Och inget organ behöver styra ett annat, utan alla organ vet, att samarbetet är viktigast och att förfina sin funktion i det stora hela. Det sker till den grad att alla dör om en faller ifrån.

Inget organ i kroppen har självständighet, utan ser sig snarare som en del i helheten. Skulle ett organ fallera, eller plötsligt börja utveckla sig på bekostnad av andra organ i kroppen skulle den snart se ut som den värld vi lever i idag, med miljöförstöring och utrotning av djur och växter. Denna girighet att ta från helheten och berika sig själv, skadar den helhet vi lever i.