Ett försök att dansa som Ett

En tango på tu man hand, i allrummet. Som ett I huset där jag bor.

Bar ner stereon. Spelade nuevo. Akustiken är förfärlig. Nakna väggar och skyhögt i tak.
Polerat stengolv.
Upplever det nödvändigt att förtydliga, att mina avsikter, inför varje på tu man hand dans, varken har med sex eller romantiska förhållanden att göra. Enbart dans och vänskap är intressant. När det väl uttalats kan det bli lättare att dansa. Kanske är kontexten viktig också. Är tangon i sig själv, en invit till ett kärleksförhållande eller är det som att spela golf för den golfbitne. En otroligt häftig upplevelse i sig, men som inte hindrar att man kan träffa någon och möjligen gå in i något annat.

Men ursprunget behöver vara att kommunicera om tangon i sig är målet, eller om partnern endast ser dansen som en möjlighet att inleda en sexuell eller romantisk förbindelse. Det är ju lätt att förstå vilka missförstånd detta kan leda till om parterna ser olika på detta. Av det skälet tar jag mod till mig och talar om mina avsikter. Tangon kan ofta befrias från lidanden om man klart uttalat talar om var man står.

Min för dagen vackra danspartner kom något sent efter att ha letat runt bland de inte så lätt att hitta portarna. Ville genast dansa men hon ville först prata lite. ”Man kan ju inte bara dansa man måste ju ha lite kontroll.” Några skratt senare kom vi igång. Av någon anledning dansar vi i slow motion, vilket är mycket stärkande för balans och för att hitta nya steg, men kan också kännas lite för återhållsamt.

Slow motion

Efteråt pratade vi i telefon och vi kom båda fram till att ingen av oss ville dansa slow motion utan trodde att den andra ville det. En märklig upptäckt och ett tecken på att kommunikationen kan behöva övas på. Det går ju faktiskt att öppna munnen och prata om vad som händer. Men när paret är obekanta med varandra så är det naturligt att inte vilja ställa några krav, eller vara ”besvärlig”.

Hur som helst är det utvecklande att röra sig långsamt eftersom det ställer stora krav på balansen. Vi pratade också lite om var gränserna går. Hur mycket får jag stryka med benet? Vrida mitt ansikte mot mot hennes? Vi kom väl fram till att det är olika, att det också måste kommuniceras. Vissa känner sig bekväma med mycket närhet och andra inte. Händerna är ju mer eller mindre låsta i samma höjd så de kan inte röra sig kroppsmässigt upp och ner men ben och fötter kan användas i ganska stor omfattning både uppåt neråt och som sparkar på djupet. Vi dansade slow motion i en timme och en kvart. Svetten rann ymnigt. Undrar hur många som svettas i armvecken 🙂

Som Ett på tu man hand

Med tanken på att varje par bildar ett nytt helt, så var detta hela en mycket långsamt gående människa som inom sig bär ett missförstånd, en liten konflikt, men också ett karaktärsdrag hos detta humoristiska väsen. Mycket skratt. Närvarande lidanden. Filosofiska funderingar runt dessa lidanden. Hur nära får jag komma utan att det räknas som en kyss.

Behövs strykningar, närhet och beröringar?

Behövs strykningar, beröringar för att uppnå en känsla av att vara som Ett? Hela omfamningen är ju en enda stor beröring, där armar ligger mot armar, händer i händer, bröstkorg mot bröstkorg, närhet till dofter, andning, och alla översinnliga sinnen vi människor kan använda.

Hjälper strykningar och beröring paret in i en mer hel upplevelse? Ögonmöten är också beröring. Att andas in den andras utandningsluft avsiktligt eller oavsiktligt. Andas tillsammans. Höra i den andras andning om musiken dansas även där, eller om andningen är oberörd. Doft i hår, runt öron och hals. Bröstkorgarnas strykning och rörelse över varandra. Hur den högra handen oavsiktligt hamnar bredvid följarens bröst i öppen omfamning. Hur händerna ligger i varandra, inlindade, strykande, handflatorna mot varandra eller bildande en hålrum. Våga se varandra i ögonen. Ta emot alla känslor som tangon väcker, eller hålla ner dom.

UGL och på tu man hand

Undrar om UGL:s teorier om gruppens mognad också kan tillämpas i tangon. Att vi i början är osäkra och vill vara tillmötesgående även fast vi får lida för det. Att vi efter ett tag inte står ut med att tumma på våra behov och börjar uttala dessa vilket kan leda till konflikter. Konflikter som om dessa kan lösas leder fram till förtroende och ett djupare samarbete.

Som olösta skapar en dans med missnöje och oförmåga att skapa tango. Gruppen kan fastna på vilken nivå som helst. Ja, även den första, där vi ständigt försakar oss själva och ständigt vill eller känner oss tvingade att vara tillmötesgående.

Slow motion kan vara ett fantastiskt sätt att skapa en mer komplicerad stegvariation, som vid ökad hastighet och beständighet kan bli en vacker tango, för att inte tala om en starkare balans.

Ser fram emot en lite mindre långsam tango nästa gång. 🙂

Har vi ens enats om att dansa som Ett?