Dansade fox i Hallunda, inte för att jag sökt mig aktivt dit, utan för att volontärarbeta.

Eftersom min foxkunskap är lika med noll är Tangon verktyget på dansgolvet. Upptäcker snabbt att korsad gång är uteslutet. Hur än steget förmedlas följer följaren mina steg och vägrar gå in i korsad gång. Något som skapade nedstämdhet eftersom min föreställning är att kunna dansa följaren in i vad som helst. Parallell gång fungerar fint. Sneglar på de andra paren och ser att de gnussar och kränger som tokiga till musiken. Något som rubbar cirklarna i min syn på dans.

I tangon uttrycks mest musiken med stegen, i foxen med hela kroppen. Ingen blyghet eller distans tycks behövas för att dansa. Är på något sätt skakad av detta. Pannornas gnidande, ibland även munnen, närheten och tidvis benen mellan varandra. Krummande, böljande, ju mer hela kroppen uttrycker musiken desto bättre. Känner förtjusning och obehag om vartannat.

Två låtar i taget dansas, utan en cortina, innan bytet sker. Ett byte som oftast sker direkt, efter endast ett par steg från den tidigare dansen. Två låtar minskar möjligheten att knyta an mycket, det omedelbara bytet på dansgolvet utan större möjlighet att välja partner gör dansen mer grupplik och mindre individualistisk. Vilket är en intressant upplevelse.

Släpper taget om Tangon och försöker få tag i musiken, försöker uttrycka den mer med hela kroppen utan att behålla pose och den styva ryggraden. Kränger som ett skepp i stormen, ålar och kråmar fram över golvet. Inte helt bekvämt men ändå bättre än förväntat. Dröjer flera dagar innan orden kan fånga vad som händer.

Märkligt nog finns en större närhet i foxen än i tangon. Tangon är stram, återhållen jämfört med foxen. Individens betydelse minskar i foxen. Dansar mer med musiken och mindre med partnern. Kanske är till och med känslan som Ett större i foxen, eftersom mindre energi krävs för att upprätthålla ”ordningen”. Foxen är mer tillåtande och naturlig, gör rörelserna mer levande och möjliga att uttrycka musiken i. Vad som känns förbjudet i Tangon är tillåtet i Fox. Kropparna är mycket nära varandra, ja så naturligt nära att vi har en gemensam kropp. En märklig upplevelse jämfört med Tangon i vilken ständigt följaren och föraren är mer åtskilda och har en skarpare gräns mellan varandra.

I foxen är vi en människa som rör sig naturligt till musik. Inga speciella kunskaper krävs för att dansa, bara musik och rörelse. Till och med gnussandet uttrycker ett överskridande mellan kropparna utan att beröra något annat än att uttrycka musiken. Som om dragspelets rörelse även syns i den gemensamma kroppen. Men människans förmåga att skapa och uttrycka musik är så mycket mer än en bälg och knappar i rörelse. Något mycket större är vid handen och jag tänker att dans är människans rörelse. Vi dansar överallt. När vi andas, hjärtats varierande slag, tarmrörelser, ögonrörelser, känslornas flyktighet och massiva närhet, tankarnas lek med andras. Överallt rytmisk och dynamisk dans.

Redan i mammas mage är rytmik och rörelse en stark och självklar närvaro. Mammas hjärta måste dunka som den mäktigaste trumman ackompanjerad av andning, gång, ord och blodtryck. Medryckande dynamik och rörelse finns överallt. Men vi har på många sätt förlorat kontakten med detta. Livet, livligheten, den rörelse som skapat livet, som genom erfarenhet, slump och vilja skapat oss. Vi jämför oss med maskiner, säger att kroppen är en maskin och hjärnan en dator, vilket är så hemskt och skadligt. Vi börjar göra det maskinella och det digitala till våra Gudar, istället för tvärtom. Vi sliter ut våra kroppar och ersätter dessa med metall utan att tänka på att denna metall inte längre går att känna i. Vi blir maskiner utan själ ju mer vi ersätter oss själva med metall, algoritmer och logik utan att också förhöja själarna, förfina och ge plats för känslor och närvaro.

Likt andningen i kroppen som så dynamiskt och finstämt medverkar till att beliva människan, kan dansen dansas. Det märkliga ligger i människans möjlighet att dricka ett friskt giftfritt vatten eller dricka en läsk. Ett val som borde vara självklart men som inte är det. Vi vacklar mellan att beliva oss, hålla oss levande och friska, och att förgifta oss för en stunds berusning.

Upphör inte att förvånas över att dansen kan vara extatisk, djupt förenande, läkande, i en upplevelse av att vara som Ett. Det vill säga vara konfliktlös och gränslös, något som i det första låter trevligt men i det andra obehagligt. Som om gränser är viktiga och behöver upprätthållas om det så skall göras med krig och människors död.

Upplever många svåra konflikter runt sex, förhållande, individualism, gemenskap, hon och han. Får inte ihop allt men anar ändå något helt som gäckar i horisonten. För att kunna se förhållanden så måste jag titta på vad jag äter. Jag kan äta mycket nyttigt, och jag kan äta bara choklad och läsk. Det tidigare får mig att må bra, men kan vara tråkigt, och det senare ger förmodligen härliga sensationer men leder till sjukdom och för tidig död.

Jag kan äta prinsesstårta och ha sex med vem jag vill men det leder till lidande och för tidig död. Jag kan acceptera detta och leva mitt liv. Men om jag vill minska lidandet för att höja min egen livskraft till att orka med livets alla svårigheter, till att bli en mer tålmodig människa, en som kan absorbera lidande och inte addera till den, måste jag finna den väg som leder dit. För att finna den behöver jag behålla mina känslor intakta, min förmåga att förnimma är vad som håller mig på kärlekens väg. Att hälla socker, alkohol, antidepressivt, smärtstillande, alkohol och konsumtion i den väl avvägda kroppen, själen och helheten är att gå vilse.

Att bli vilsna maskiner, trasiga, oförmögna att hålla oss vid liv i ett hållbart ekologiskt system är inte en intressant framtid. Att leva helt och integrerat är svårt, ja mycket svårt. Särskilt om jag redan från början formades till en trasig, vilsen människa. En människa på vilken samhällets grundstenar kan vila. En väl naturligt integrerad, frisk, välbehållen, hel människa är inte lika lönsam. Hon går inte att göra avkastning på, eftersom hon lever i ett nollsumme spel.

Om man kallar ett hälsosamt liv för utopi, en giftfri värld för idealistisk. Var har vi hamnat då och vart är vi på väg? Obegripligt! Om människans närvaro varhelst den sker innebär allt annats död är vi på väg till helvetet utan att riktigt förstå varför. Om varje cancerfall är en ofattbar tragedi som till vilket pris som helst inte sätts i förbindelse av dess orsak, är vi mer än vilse.

Ja, om man inte förstår ordet allmän, utan tror att det betyder att man kan gå ut ensam, dansa ensam och gå hem ensam så är det illa, riktigt illa.

Förhoppningsvis är jag nu på väg förbi den tango jag varit arg på en längre tid, som om den inte längre angår mig. Som om jag kan vända mig om och se tango av olika kvalité och själv välja vilken nivå jag vill dansa. Att göra valet mellan skämd mat, mer livlig mat, eller mat som är levande, hållbar och närande. Tycker mig ha speglat Tangon genom min lilla skärva. Behöver inte göra mer.

Att köpa en vara i en affär och utlovas en viss kvalité eller en innehållsförteckning och sedan upptäcka att kvalitén är lägre och innehållsförteckningen ett bedrägeri. Vid återlämnandet av varan få höra att den uppfyller alla kriterier, bli ljugen rakt i ansiktet, rent utsagt lurad, är inte en trevlig upplevelse. Något som kan skapa ett krig, en osämja, en omedelbar konflikt. Jag kan inte sägas ha ingått fred, löst konflikten, rett ut osämjan, bara släppt den, bevisat för mig själv att idealismen är fullt möjlig att försätta i ett praktiskt handlande, att utopin inte är en utopi utan kan iscensättas som verklighet.

Men den kommer ju naturligtvis till ett pris, som för vissa kan vara oöverstigligt. Den som är van att på det allmännas bekostnad roffa åt sig andras pengar och förtjänster kommer inte att gå oskadad in i denna utopi. Därför är det en utopi för dessa människor. Jag kan inte svara på varför jag är en idealist, vad det är som skapar idealister, om det är överkänslighet och ett fruktansvärt lidande, att ständigt gå på gränsen till det döda, att ständigt gå som en främling i samhället, att alltid stå utanför och se in.

Precis som vi skapas med olika hudfärg skapas vi med olika förmågor. Min kroppsliga förmåga har aldrig varig så utvecklad som min själsliga. Mamma kom från landet, van vid rörelse och kroppsarbete. Pappa hann aldrig bli en människa innan schizofrenin tog tag i honom och gjorde honom till symptom och lidande. Har aldrig känt sympati eller välvilja inför det materiella. Upplever det som bräckligt och något som alltid går sönder. I det själsliga har jag alltid levt och frodats även fast det skett i det fördolda.

Kanske är det inte så konstigt att jag som allergiker och astmatiker inte tycker om kropp, den har aldrig varit speciellt trevlig att vara i.