Privat respektive allmänt

Privat betyder ju något som jag själv förfogar över som bara mitt. Allmänt att som en del ingå i ett vi. Som hjärtat i kroppen t.ex. Var och en inser vad som händer om hjärtat plötsligt bestämde sig för att bli privat. Att det skulle säga metoo till lungorna och genast försöka avskilja sig från beröringen av lungorna. Eller bara dela pumprörelserna och blodet med lungorna och ingen annan del av kroppen. Ingen har väl någon svårighet med att förstå vad som händer med kroppen då. Detsamma gäller den allmänna dansen, det finns inget privat där, där är vi alla ett vi, och vi delar bord, stolar, luft, musik, golv och varandra.

Något konstigt uppstår om arrangören kallar det en allmän milonga och ett litet sällskap kommer som inte dansar med någon annan än med varandra. Då raseras den allmänna milongan och två privata milongor uppstår, den som består av det lilla sällskapet och den som består av alla andra. Den ena gruppen dansar inte med den andra och den andra får inte dansa med den första. Om sedan ett par kommer och dansar enbart med varandra uppstår en tredje privat milonga. Ordet milonga kan knappast enbart syfta på golvet, det vill säga pistan, att det är golvet som åsyftas när arrangören kallar det en allmän milonga.

Om så är fallet borde arrangören benämna eventet som en allmän pista och inte en allmän milonga eller allmän dans. Då i det första fallet handlar om hela milongan, med allt som ingår i en milonga. I det andra fallet åsyftas bara dansgolvet. På samma sätt skulle då en arbetsplats delas upp i markyta och allt arbetarna skulle göra är att dela golv och inte arbeta tillsammans. Det vill säga de är egenföretagare som hyr en bit golv i en lokal med andra egna företagare, som inte har med varandra att göra.

På en restaurang hyr man ett bord och några stolar, delar en servitör, en kock och äter mat tillsammans med sällskapet runt bordet. Men bordet är allmänt i sällskapet. Vi talar med alla runt bordet och äter tillsammans.

Att hålla isär privat och allmän verkar vara väldigt svårt idag. Det allmänna verkar blivit en huggsexa för det privata. I Täby t.ex. satte privata husägare upp staket runt allmänningen och byggde sig egna bryggor som ingen annan tilläts använda. Den bekvämligheten och kränkningen verkar också ha uppstått både på dansgolv och i föreningar. Man fattar inte längre skillnaden mellan privat och allmänt. Man klarar inte av att gå från sitt privata och ut i en delad allmänning utan att försöka gynna sig själv och hacka upp det allmänna genom att vässa armbågarna ,vara mest aggressiv, ljuga, tvinga, dupera och lura andra. Elitism skapas och som hävdar rätt till det allmänna för att de tillhör de bästa i någon gren, t.ex. Tango. Som om att vara bra på något skulle ge rätt att göra det allmänna privat.

Allt detta sker framför våra ögon på Stockholm pistor, helt öppet och ogenerat. När någon protesterar så får den höra att den leker med elden, blir prejad på dansgolvet, ansatt av lögner, att metoo har något att göra med det allmänna, som om man kunde dansa på en allmän dansbana utan att röra varandra, eller kan säga vem som har rätt att dansa med en. Är man inte beredd att bli berörd av en annan människans kropp i tunnelbanans trängsel, på badet, på dans eller på allmän plats skall man inte gå dit.

Samma sak gäller föreningslivet. Vem i himlens namn går med i en förening och tror att det handlar om att få ett bättre pris i dörren till ett evenemang. Att detta skall föreställa ett föreningsliv, en folkrörelse som det står på Alviks kulturhus hemsida. I vilken rörelse som helst är det väl ingen som tror att den kan gå med i en förening, sätta sig på rumpan och få ett billigare pris. Hur skall det gå till? Någon måste som i alla privata företag göra jobbet och få betalt för det. Men i Stockholm finns en förening som gör just detta, kallar sig förening, där medlemmar sätter sig på rumpan och som tack får ett billigare pris på danseventen. Trolleri, såvida inte de som skapar eventet får en ”belöning”. Vad som i ett företag kallas lön och som beskattas.

Och här kommer kruxet. Eftersom man som förening inte betalar skatt så kan man sänka priset på eventet och betala ut skattefria ”belöningar”.
Så alla företagare som betalar skatt och anordnar dans skall betala mer än denna förening, som med andra ord låter andra betala för att dess medlemmar skall få ett lägre pris utan att göra ett jota. Ett tjusigt sätt att främja vänskapen och samarbetet mellan Sverige och Argentina.

Att sortera dansgolvet efter personliga åsikter och känslor, är inte bara olyckligt utan också kränkande. I privatlivet kan vi sortera hur vi vill. Umgås bara med män, eller bara kvinnor, med invandrare eller blåögda. I det allmänna fungerar inte det, och är djupt kränkande och ineffektivt att göra så.

Att i trafiken köra som om vägen bara är min, eller till bara för mina vänner. Betrakta den allmänna badstranden som min eller bara mina vänners. Detsamma gäller arbete. Om vi går till arbetet och väljer att inte hälsa, inte titta på, inte samarbeta med, inte vara vänliga mot alla arbetskamrater, eller sortera bort dom som inte passar mig, ja, det är kränkande och ineffektivt.

Dansgolvet fungerar på samma sätt. Vi betalar för att dansa. Dansgolvet är allas. Famnarna likaså. Om man inte vill dansa allmän dans med alla, så går man inte dit. Då gör man något annat, eller skapar sin egen privata milonga och bjuder in de som man vill dansa med. Hur jag än vrider och vänder på detta så verkar det logiskt riktigt och känns äkta. Det är ju helt förvridet att säga att de som inte får dansa eller far illa på dansgolven kan stanna hemma, när det i själva verket är dom som behandlar dansgolvet som sitt eget, som gör det privat, och är elaka och grymma, är de som skall stanna hemma.

På en allmän danstillställning dansar alla med alla och alla har rätt att dansa på dansgolvet. Men bara arrangören kan hjälpa till med detta och be de som inte dansar allmänt att lämna milongan eller praktikan. En arrangör beter sig mer än illa när den hellre sitter och frotterar sig med de som är grymma och elaka, som gör dansgolvet till sitt, som dansar bara med sin fru, sina vänner eller en favorit. Eller ännu värre kommer och använder det allmänna dansgolvet som ett privat träningsgolv. Istället för att omfamna, prata med, säga hej till alla även dom som blir sittande, som blir stressade, känner sig kränkta av danslärare, av dansare med vassa armbågar, av dansare som ockuperat och ser dansgolvet som sitt. Dessa arrangörer är inte trevliga, de är snarare något slags parasiter som kallar sin privata dans för allmän. Ett beteende som är riktigt jävligt och som förstör tangon.

En arrangör som bjuder in till allmän dans bör förklara i sin annons om den avser att bryta mot det allmänna, det vill säga att den accepterar att dansgolvet används för att dansa privat. Det vill säga att enbart dansa med vissa, att enbart säga hej till vissa, att enbart titta på vissa eller enbart visa vänlighet och bjuda upp vissa. Om en arrangör tillåter detta så har arrangören brutit mot vad den förespråkat om den hävdar att dansen är allmän.

Detta betyder att arrangören medverkar till att vissa blir sittande, till stress, till att det sämsta i människan visar sig, att vissa inte hejas på, visas vänlighet och bekräftas som likar. En sådan arrangör borde alltid betala tillbaka pengarna om någon far illa på deras dans. Det må vara hur som helst med den tango som dansas i Stockholm idag. Men skall Tangon vara värd sitt namn, och skall allt som paret visar varandra på dansgolvet vara något värt, så går det inte att släppa sin partner och plötsligt börja sovra och kränka medmänniskorna som dansar tango på samma ställe.

Om det finns någon man inte vill säga hej till, inte vill visa vänlighet, titta i ögonen och dansa med så går man helt enkelt inte på allmän dans, då stannar man hemma, gör något annat, eller startar en egen milonga med bara människor som man accepterar, det vill säga en privat dans.

Var än denna kränkande, ineffektiva och tangoförstörande rörelse kommit ifrån, så bör den upphöra, så fort som möjligt. Det är upp till alla att skapa sina egna privata danser och göra vad de vill. Dansa med vilka de vill, men på en allmänning vilken den än är, så respekterar man andra människor. Vare sig det är på en arbetsplats, en allmän badplats, på vägarna, på festen, i familjen, i fotbollslaget, i flerfamiljshuset och i tunnelbanetåget.

Om man har ett någorlunda väl fungerande intellekt borde detta vara slutsatsen om man forskar en smula i saken. Om inte ens ego fullständigt ockuperat även det allmänna, borde man känna skam för att utföra den typen av handlingar. Än så länge har jag inte mött någon som kunnat vederlägga dessa tankar. Man har kastat allt möjligt dumt och försökt hävda sin rätt att få dansa med vem man vill på ett allmänt dansgolv men från mitt håll har det bara varit ursäkter för att uppföra sig illa och av det allmänna ta privilegier som är kränkande och egoistiska.

Ja, inte bara arrangörerna borde skämmas utan också danslärarna som fyller dansgolven med ett överskott av kvinnor, och av människor som tror att vad lärarna själva gör på dansgolven när de bara dansar med vissa,  också är ett beteende de själva kan använda. Ja, det är så obehagligt, att människorna i tangon beter sig som kärlekslösa medmänniskor, när de fått lära sig hur man kommunikativt och ömsint dansar med varandra och så snart de släpper taget om sin partner förvandlas till kränkande privata egoister, som inte kan skilja på allmän och privat.

Att fullständigt omfatta denna skymf mot Tangon och det allmänna är svårt att ta in, eftersom alla dessa människor som inte längre går till Tangon. Och alla dessa människor som så gärna vill komma ut och dansa Tango, istället stannar hemma och låter dessa fullblodsegoister förstöra och ockupera dansgolven. Tangon skulle kunna vara blommande, prunkande, välväxt och underbar, istället är den fylld av lögnare och egoister som är så uppblåsta av sig själva att de stryper och torkar ut Tangoväxten. Sorgligt att se och uppleva!

Det är med Tangon som med skogen. All naturskog har sågats ner. Kalhyggen och träd i rader har fyllt dess plats. Och så står de enfaldiga där och undrar varför skogen är så tråkig och att ingen vill besöka den längre. Inte ens föreningen kan skilja ideellt från kommersiellt. Man leker med ord. Lön blir beLÖNing. Nöje blir arbete. Hårt arbete är att flytta några stolar och se någon swisha. Lönearbetarna blir totalt utslitna av detta. Fast det syns inte när de snurrar runt på dansgolvet efter timmen av hårt arbete.

Att allt kan vara så förljuget, omedvetet och fördummat är svårt att förstå. Det är som inte ens förmågan att tänka klart finns kvar. Som om alla sjunkit in i sina bostadsrätter och bara ser sin egen vinst. Och nu, när vinsten sjunker då skall genast det allmänna komma till deras räddning, men bara när det går dåligt. När det går bra, ja, då är det privat och all vinst skall ner i den egna fickan. Så sorgligt att se människor ha sjunkit ner i sina mest svarta och bruna hål. En sörja…

Att se vissa på humildetandan fly som råttor över golvet om de kommer för nära någon de privat avskyr i dansbytet är så förnedrande och uselt att det inte går att förstå. Även om man önskar tala och ställa saker till rätta kan man mötas av en fruktansvärd skymf när medmänniskan säger: jag behöver inte prata med dig och sedan går.

Så mycket som sker på dansgolven i Stockholm är förnedrande, kränkande, mobbande, korrumperat, ineffektivt, dansdödande och allt annat än ett stöd och utvecklande för Tangon.

Danslärarna tittar på och skapar eländet. Arrangörerna tittar på och skapar eländet. Dansarna tittar på och skapar eländet. Och ingen tar ansvar, ingen vill medge att vad just dom gör är vad som skapar eländet. Många står med kniven bakom ryggen och ser oskyldiga ut. För Tangon är ju grym och elak, i sig själv?

Välkommen till Stockholms Tango!