Mycket folk och många nya ansikten, däribland A, en vän från tonårstiden.

Dansade som vanligt lekfullt och kreativt sökande. Rörelserna behöver etsas in i lillhjärnan och fungera synkront och balanserat. Viktigast är att få känna friheten att kreera. Att penslar och målarfärg finns tillgängliga när inspirationen kommer. När flowet kommer tillsammans med en livskraftig meddansare och/eller musik gäller det att vara redo, som surfaren med sin bräda. Gäller att inte vara rädd för att fastna, hamna i konflikt, utan se det som ett försök att komma med vågen, om inte denna gång så nästa. Som en tennismatch som inte går ut på att vinna utan snarare lägga upp bollen för att medståndaren skall kunna slå ett snyggt slag.

Nå intimitet, våga vara sitt innersta, våga smälta samman utan att vara rädd för något före eller efter dansen. Vara innerligt nära, smeka, fösa, uppgå i, känna och uppleva allt som är möjligt, utan att det leder till något annat än en tanda eller två.

En meddansare sa något om att jag dansar mitt i prick (taktfast), och det stämmer eftersom jag blir irriterad och känner mig vilse om inte stegen hamnar just mitt i prick. Försöker dansa min egen fågelsång, men också ge utrymme för meddansaren.

Dansade med A. Försökte få henne att förstå hennes höger arms betydelse i kommunikationen. Att om den lealöst åker bakåt samtidigt som hon själv exploderar i en rörelse, hamnar jag utanför och måste tolka vad som händer istället för att känna det i hennes arm och överkropp. Tror att hon snabbt kommer få grepp om tangon med tanke på hennes bakgrund. Sa också att hon behöver hålla ihop fötterna. Vad vet jag, kanske hon behöver hålla isär dom för att hålla balansen.

Märker att jag börjat dansa mestadels med en öppen omfamning, förmodligen för att det går att göra mer rörelser än i den sluta omfamningen.

Funderar en del på varför det inte fungerar som jag önskar med vissa dansare. Men det är ju inget att tänka på egentligen. Det är precis som det är. Jag får ta danserna som dom är med sina höjder och dalar, precis som dom får stå ut med vår. Min vilja är besvärlig, ivrig, otålig och trasslar in oss i vad som fanns igår och kanske finns imorgon. Men nuet är vad som finns till hands. Det ser ut som det gör.

Försöker envist få mina meddansare att tala om för mig vad de önskar, för det är ju praktika. Vi övar ju. Men det är också svårt, troligen behövs mer förtroende och fäste för att kunna tala öppet om vad som önskas, vad som är svårt och roligt.