Practica Humilde – OMG
Vilken practica! Dansade som en Gud. Dansade tandan med underbara meddansare och vi flög, som vi flög. Var i den andra världen, berusad och så innerligt glad och tacksam. Var verkligen en dansare ikväll. Hade inga andra tankar, var inte upptagen av mig själv, eller så där medveten jag kan vara om mig själv ibland. Det finns anledning att i alla fall försöka fråga sig varför denna kväll var så fantastisk.
Några saker som kan ha betydelse är att dansen med X här om dagen var särskilt fin och livlig. Kände inte riktigt igen vår dans, den var liksom annorlunda, rikare och mer tajt. Vilket skulle kunna haft med att hon spelade sin musik denna gång och att vi bara hade 40 minuter att dansa på. Hon sa också att hon läst min blogg, och att hon förstod att jag haft det jobbigt. Blev så överraskad av att hon läst mer av den, så jag kom alldeles av mig och glömde fråga på vilket sätt det berörde henne.
Tyckte hon synd om mig, eller kunde hon förstå mig bättre? Känner hon sig mer trygg med mig, eller att hon känner mig bättre? Kanske kommer vi båda varandra närmare. Jag till mig själv för att jag berättar, och hon för att jag blir en människa, som har lidit, som har ärr, någon hon kan relatera till, kanske förstå. Kanske dela, vad det innebär att vara människa. Att det kan vara svårt, att vi behöver varandra för att läkas. Att dansen kan vara en möjlighet att läkas. Att möten med andra människor kan läka, precis som de kan såra.
Får mig att associera till Naturen. Att en människa kan ”köpa” en bit jord och fullständigt skövla den från allt som finns där och ställa ett hus, plantera för egen del, så en gräsmatta och klippa den med en gräsklippare som hackar sönder allt och sprutar ut gift i luften. Vad fick jorden, växterna, djuren och Naturen? Så tragiskt på något sätt, hur vi behandlar oss själva, varandra och alla andra levande väsen.
Har länge tänkt på det. Att möten med människor borde i sig själva ha möjlighet att läka. Att möten med andra människor inte är en investering som skall ge minst en 15 procentig avkastning utan borde vara som en ömsesidig gåva och glädje. Med X är det verkligen så. Våra dansmöten är så ömsinta, så märkligt självklara, så ömsesidiga, och växer för varje gång vi ses. Som om vi förädlas, blir rikare i steg och förståelse för varandra. Ingen har kommit som hon, på en julafton för att dansa. Den finaste present jag någonsin fått. Vår dans, är verkligen något alldeles extra. Vårt möte berör mig verkligen djupt. Känner en så stark tacksamhet.
Min hjärna har börjat dansa alldeles av sig själv, den ger mig filmsekvenser av rörelser helt plötsligt, som om den tycker att det är kul att prova nytt och experimentera på egen hand. Det är som om hjärnan av sig självt börja dansa, och det sker med en njutning. Den gör molinets och speciella rörelser som känns så roliga. Som om hjärnan plötsligt börjat lägga pussel med tangons rörelser. Ytterligare ett skäl kan vara att jag dansar med första bästa som vill dansa. Dansar också med meddansare jag inte brukar dansa med. Kanske belönas det på något sätt jag ännu inte förstår.
Har också uppgörelser med dansare som jag har svårt för, inne i huvudet. Fantiserar vad jag skall säga till dom och vad som kommer att hända. Det verkar som mitt huvud är mycket upptaget av tango på ett autonomiskt vis. Provar nya saker jag sett på videos som verkar kul och lite svåra. Min hjärna gör det bara, som om, det är väl inget svårt eller konstigt. Det finns liksom ingen tvekan i hur jag dansar. En slags säkerhet har uppstått som jag inte är van vid.
Känner en så stark njutning när steg och stegsekvenser passar in i musiken. Har ett beroende av det. Som om kroppen lider av otakt, och blir berusad av takt, mitt i prick takt.
Kunde också hjälpa min dotter idag, ur ett själsligt dilemma. Hon ringer mig när det är jobbigt och vi pratar henne ur det. Idag var det särskilt bra, för oss båda. Tyckte att jag äntligen förstår vad social fobi är, och jag kan både hantera och stödja mig själv och min dotter när vi blir drabbade. En så stark känsla att kunna hjälpa sitt barn, och samtidigt känna glädje själv över att förstå något, och sätta ord på något som kan vara så jobbigt och plågsamt. Jag kan också säga att jag älskar henne och att hon är det finaste som finns, utan att det känns konstigt eller opassande.
Har också ett fint samarbete med en danskollega. Vi hörs nästan varje dag och vi sporrar varandra till att tänka nytt och samarbetar runt dans på ett lovande sätt.
Kanske är allt detta sammantaget vad som fick mig bli en alldeles ovanligt levande dansare ikväll. Dansade mig helt utmattad, kunde knappt lämna lokalen.
