Practica Humilde 230928

Kategori: Practica Humilde
Tid: 230928 18:30 – 21:30
Form: Practica
Antal besökare: cirka 30
Betalning: Swish och kontant
Balans mellan dansare: Kvinnoöverskott

Lokalen: Festlokal i en bostadsförening
Golv: Plastmatta som kan vara i vilket skick som helst med allt från saft och tårta till grus.
Ventilation: Mindre effektiv och värmen påträngande trots öppen dörr utåt gården.
Ekonomi: 30 * 20 = 600 kr – tilltugg + ev. vinst från vinförsäljning.

Mottagandet: Vänligt
Arrangören: Aktiv. Inte rädd för att tala om vad hon vill och vad eventet skall vara.
Dryck och snacks. Vatten, vin och tilltugg.

Ljudkvalitét: 3 (5) med tanke på att det är en festlokal och en vanlig stereoanläggning används.

Discjockey: Ulla Kastrup
Sitter på samma nivå som dansarna
Aktiv, söker ögonkontakt, vänlig, dansar gärna, fin kontakt med dansarna och öppen för förslag till musik.
Cortinorna lite för lik musiken som spelas vilket skapar tveksamhet om när tandan är slut.

Stämningen Trevligt, vänligt, lite roligt. Värden möjligen lite gnällig denna gång över att dansarna pratar för högt.

Dansarna: Vänliga. Säger hej och dansar oftast med alla.
Nivå: 2 – 3
Ålder. I huvudsak 50 – 60

Recension: Jämfört med andra tillfällen var eventet sig likt bortsett från att värdinnan tyckte att dansarna pratade för högt. Vid andra tillfällen kan det vara ljudet från skorna mot golvet som fångar hennes missnöje. Märkligt nog kan hon både vissla och nynna en i örat när man dansar med henne.

Reflektion
Arrangören skrev 17:30 – 20:30 i sitt event men det visade sig senare att några dansare fick vänta i en halvtimme utanför dörren eftersom eventet skapades i Grekland och därmed blev fel. Försvarade sig med att det i eventets innehåll stod 18:30 som om någon skulle kunna veta att just det var eventets starttid. Det är svårt att be om förlåtelse…

En inte helt överraskande händelse eftersom det genom åren förekommit en hel del förvirring över hur FB fungerar från arrangörens sida.
Hade som oftast nu för tiden, mycket trevligt och dansade hela kvällen. Alla danser och dansare fantastiska och fina.

Personligt: Arbetar med att åter dansa med en dansare som sårat mig. Vill inte dansa och jag undviker henne. Men hon konfronterade mig och vi dansade ändå. Men dansen är inte som förut. Intressant utmaning att försonas och dansa igen.
Vad som hänt: Hon skrev plötsligt till mig på FB att hon inte längre kunde/ville dansa med mig på tu man hand eller för att gå ut tillsammans för att dansa på grund av hennes pojkvän. Jag svarade med att säga att då dansar vi inte alls. Blev ledsen över sättet hon gjorde det på. Tyckte att hon kunde bara slutat utan att säga något, det vill säga att bara säga nej när jag frågade, vilket vanligtvis inte brukade vara oftare än en gång i månaden. Med tiden hade jag tröttnat. Men hon skrev det på Messenger och det gjorde ont. Antagligen triggade det gamla inte helt läkta sår, i vilka jag blivit övergiven av både mamma, pappa och flickvänner.

Å andra sidan hörde hon till de finaste dansare jag upplevt i Tangon med oförglömliga ögonblick och kontakt. Ja, helt utan att ha gjort något annat än att dansa. Intressant reflektion över vad som gör en fin dans, den kontakt vi hade, hur vi, ja hur beskriver man det? Vibrerade. Hur vi formade en laserlik stråle av ljus, intensiv, harmonisk, samstämmig. Bara att sitta med henne mellan tandorna var enastående härligt, att njuta av den samvaro som uppstod. Tycker om så mycket hos henne, hennes musikalitet, hennes glädje i både dans och musik, och hennes längd.

Något som får mig att tänka på tacksamhet, att vara tacksam eller bli förbannad eller ledsen för att något tar slut. Mjölken är slut i livsmedelsaffären. Vara tacksam för all mjölk jag fått eller förbannad och/eller ledsen för att den tog slut.

Något/någon rycker av mig armen, jag förlorar den och? Visar jag tacksamhet för alla ggr. den varit till arms och hands eller sörjer jag som tokig? Men det här är inte en arm, eftersom den går att sätta tillbaka. Den här förlusten behöver inte vara för evigt. Varför valde jag att avsluta hela kontakten för att hon valde att avsluta en del av den? Kunde jag inte förstå hennes situation? På ett sätt inte, eftersom jag inte förstod vad hennes kille hade med dansen att göra. Om det handlade om tid, hade hon ju kunnat sagt att hon inte hade tid. Men hennes kille? Gjorde jag omedvetna slutledningar, likt de jag nämnt tidigare, som haft att göra med att ta dansen med sig in i något annat, som t.ex. sex.

Hade jag varit hennes pojkvän på något plan, eller såg hennes pojkvän mig som en rival för att vi dansade. Men eftersom jag träffat honom – han är både lång, yngre, ser bra ut och dessutom är hon väldigt förtjust i honom – så det kan ju inte haft med saken att göra. Något triggade mig att gå i klinch och studsa tillbaka vad som gjorde ont. Så här i text, ser det barnsligt ut. Omoget. Undrar om detta återigen kan liknas vid en allergi där jag är oerhört känslig för vissa sociala händelser. Jag blir tokig istället för att lugnt fiska, mäta och försöka få klarhet i vad som fått henne att göra ett sådant ställningstagande.

Det kan finnas djupare förklaringar till händelsen. Förnimmer ett tillfälle innan detta hände där vi gick ut tillsammans och jag dansade mycket med andra och lät henne sitta, vilket kändes obehagligt, men tvingande. I sämsta fall band jag ris åt min egen rygg och fick vad jag gjorde i ansiktet, fast dolt. När vi talat om händelsen minns hon inte att hon sagt att hennes pojkvän haft med saken att göras men efter en stunds eftersökningar i minnesvindlingarna minns hon. Men hon kan ju vara ansatt av att undermedvetet blivit sårad och tagit ställning för att inte gå ut med mig igen. Sinnen, medvetenheten, närvaron, fly eller attackera, primitiva handlingar, svåra erfarenheter, förvanskningar av kroppen och eller själen är svårt att överblicka, genomleva och försöka balansera.

Jag har i vanlig ordning möjligheten att förlåta, be om förlåtelse, dra tillbaka mitt beslut. Vilket jag i någon mån redan gjort eftersom jag dansar med henne igen men med ett ogillande inom mig. En motvilja. Vilket på sätt och vis är intressant eftersom jag älskar att dansa, men händelserna lever på något sätt kvar i mig som motvilja, som om jag iscensatt något som nu rör sig av sig själv inom mig. En motvilja, som jag inte riktigt har kontakt men som jag känner.

Nu använder jag mig av minnet, logiken, kunskap och erfarenhet för att försöka återställa något jag skulle vilja kalla frid och möjlighet att beträda den smala vägen och dess glädje när jag går den. En annan aspekt av händelsen är huruvida en bestraffning av vad hon gjorde skall vara evig eller tidsbegränsad. Tidigare skulle jag vilja uttrycka det som att jag var oförsonlig, det vill säga, jag var långsint, evigt långsint. En oförrätt bestraffades för evigt.

Men i det ögonblick jag äntligen hittade in i min mammas och pappas likartade svårigheter och såg att de var människor som jag själv, som kämpade med obegripligt svåra motgångar och sjukdomar, kunde jag öppna dörren i min cell och stiga ut i ljuset, som att förlåta dom, också var att förlåta mig själv. Märkligt! En livshändelse utan motstycke i livet. Jag grät varje dag i månader och år, inte av sorg utan av tacksamhet över att få komma ut, i ljus, luft och frihet.

Så frågan är om jag antingen kan tidsbegränsa beslutet till att nu vara över. Jag har protesterat nog och har att tacka ja, till hennes dansinviter. Straffet är över? Och hur ser jag på händelsen, vad hon gjorde, eller vad jag gjorde som gjorde att hon gjorde. Detta kan ha betydelse, eftersom det första har jag gjort mig själv och det andra har hon gjort. I vilket fall så är på tu man hand dansen och gå ut tillsammans dansen över, och jag har att överväga om att dra tillbaka mitt beslut måste ha med detta att göra. Är hennes beslut en daglig plåga som måste försvaras med att inte dansa med henne. Eller är hennes handling att inte gå ut med mig en del av livet i vilken jag kan foga mig.

Om mjölken är slut i ICA kan jag gå till Konsum, vilket jag naturligtvis har gjort. Tangodansen har inte på något sätt blivit lidande. Dansar om möjligt lika härligt om inte ännu härligare nu än tidigare. Tangon är en källa till glädje, ja obegränsad glädje, med eller utan henne. Också en lustig tankegång, att i det stora hela spelade hennes beslut ingen roll, för vi inte sågs mer än kanske en gång i månaden. Vilket gör händelsen ännu mer likt ett anfall av allergi ( social ångest ) vilket fick mig att få svårt att andas och känna ångest.

Så är jag där igen, i detta märkliga att vara obegripligt känslig för sociala situationer och kontakt med katt, häst och rå tonfisk. Något många inte kan förstå, Denna allergiska och sociala känslighet. Att hon inte förstod konsekvenserna inom mig när hon meddelade sin förändrade hållning är lätt att förstå. Att jag förstår min egen reaktion är lika viktig.

I ljuset av alla dessa tankar förändras händelsen, får ett löjeväckande anslag, en bagatell, likt någons reaktion inför en jordnöt som inte är allergisk. Skillnaden i synen på en jordnöt av den som inte är allergisk och den som är.

Finns så många vägar att gå bland dessa tankar. Som synen på ett tidigare förhållande, som när det varade var viktigt och betydelsefullt men nu, efter att ha tagit slut saknar värde, En motsägelsefull händelse endast förstådd av tiden, rörelsen i tiden, av livets oftast obegripliga mening, eller kanske naiva mening. Äta, bajsa, älska och få barn tills något av vikt inträffar.

Så straffet är utdelat, men bara för att jag inte längre tycker att de månatliga mötena är värdefulla? Förtrollningen är bruten. Hur varje attack av allergi eller social ångest förändrar mig. Hur antikroppar, reaktion från immunförsvar, tankeuppbyggnad och känsloreaktioner förändrar mig, gör mig till någon annan. Hur en operation av ett trauma kan göras icketraumatiserat och därmed förändra varandet. Jag slutar vara förbannad på att ICA inte har mjölk för att jag numera handlar på Konsum. Kanske är det så lätt, eller så har jag slutat dricka mjölk.

 

Det finns en annan kvinna på Humilde med vilken jag har en traumatiserad händelse. Hon betraktar mig med en rådjurs villrådighet och rädsla. Vi fångar varandra ögon då och då, för en kort sekund eller så, inom vilken denna förvirring och rädsla får rum. Tänker att vi skulle kunna använda denna praktika för att tala ut, försöka få till meningen med att gå på Tango praktika, att öva på att få en mer fridsam dans. Försöka förändra denna förvirring och motstridiga känslor gentemot målet att dansa fridsamt. Men istället så ägnar vi oss åt denna fastfrusna, motsägelsefulla hållning att inte dansa alls. Att titta åt sidan eller skyndsamt gå åt ett annat håll vid Humilde tandans byten.

Hon är lik den tidigare dansaren ovantill yngre, mycket vacker och ganska lång. Men till skillnad från den första är denna andra inte beroende av min reaktion. Det vill säga hon ger mig inte ett val att avstå eller få dansa utan väljer ständigt att avstå, att liksom fly mig, som om jag kunde välja att aldrig möta hennes ögon på en praktika. Något som borde vara motsägelsefyllt i försöket att få dansa med någon överhuvudtaget. Att inte se andra människors kroppar och ögon på en danstillställning är en ansträngning. Känner en lust att be om att få tala med henne i hopp om att förlösa denna frusenhet till en fridfull dans.

Något som jag vid ett tidigare tillfälle försökt med en annan dansare och fick svaret att hon inte ville tala med mig. Vilket troligtvis gjorde mig traumatiserad, konfunderad och överraskad. Att inte titta på, inte dansa med, inte säga hej, vara vänlig och inte vilja tala med är en hyfsat vidrig hållning. Dessutom tillknäppt, mer eller mindre olöslig, såvida inte någon slags tvång skulle äga rum eller tankestruktur runt tangon skulle kunna upprättas så att den som inte följer intentionen kan avlägsnas. Tyvärr saknas denna skyddande omfamning eventen, där allt som oftast sägs är att alla är välkomna, vilket betyder att dansarna själva får lösa om de välkomnar varandra.

Frågan är om denna lust att tilltala henne och förlösa denna vilsenhet kan liknas vid att lära sig gå i Tango. Att den sociala biten är lika viktig att öva på som den fysiska att gå tillsammans.

Vilket genast får mig att tänka på de kvinnor jag inte dansar med på Practica Humilde för att jag helt enkelt inte hinner. Vilket kan vara en sanning med modifikation då jag tidvis dansar två tandor med samma person.
En oväntad lustfylld tanke dök plötsligt upp. Den att vara någon som älskar all mat, eller någon som bara äter något mycket specifikt. Den att uppleva många dansare som fantastiska, underbara och härliga att dansa med eller bara tycka om en. Detsamma gäller musiken. Att endast tycka om en låt är ett lidande för den som tycker om att dansa mycket.

Sammanfattningsvis kan det möjligen vara så att den första dansaren i denna reflektion endast kan ges närvaro i de jag hinner respektive inte hinner dansa med. Något endast arrangören och DJ kan ändra på genom att t.ex. korta tandorna så att fler förhoppningsvis får dansa eller att jag utifrån min egen lust väljer att dansa med henne. Om arrangören inte vill ta ansvaret så får jag ju själv göra det, vilket inte alltid leder till en lustfylld dans för alla.
Den andra dansaren får jag väl försöka prata med eller helt enkelt låta tidens rörelse verka i.