Minnet efter kvällen är kvinnan som inte vill dansa med mig. Uppfattar att hon undviker mig. Av någon anledning är hon en akilleshäl i Tangon. Min vilja att dansa med henne sårar mig. Som om jag gärna skär mig lite i handleden med henne. Blir så nyfiken på varför.

Associerar till lekskolan. Där en flicka som hette Cecilia var min förälskelse. Jag var hennes schäferhund och försvarade henne mot alla. På något sätt är hon och den flickan förbundna i mig. Knyter det också till att jag bestämt mig för att tangon är ett kollektiv och inte en plats där jag plockar russinen ur kakan. Verkar som om jag samtidigt vänt på resonemanget och gjort regeln till alla andras också.

Hon och jag har en liten historia. En söndag dansade vi så fint på Praktika S på Mariatorget. Vi fick sällskap en bit och jag fick uppfattningen att vi kunde bli vänner, eller kanske mer. När vi skildes åt ville jag byta telefonnummer, och jag såg i hennes ansikte att vi inte alls var på samma linje. Jag hade misstolkat henne helt och hållet. Skämdes och kände mig dum.

Tänker på den långa kvinnan som också kommer till Humilde som jag tog mod till mig att fråga om hon var blyg eller om det var något med mig som störde henne. Hon svarade att det var att jag svettas så mycket som gjorde henne obekväm. Hennes svar gjorde mig lugn. Behövde inte undra längre om hon var blyg. Kunde lägga henne åt sidan och respektera hennes ståndpunkt. Frågan är om jag måste fråga denna kvinna också om vad som stör henne eller om jag bara kan lägga henne åt sidan ändå. Bara kryssa henne ur medvetandet. Koppla ur henne från minnet och kollektivtanken.

På något sätt strider det mot kollektivtanken, att jag av någon anledning behöver veta varför hon inte vill dansa. Om jag kan göra något åt det, eller om det helt enkelt är ogjort. Ett nej, kan också vara ett nej. Att känna sig dragen till något eller någon som jag inte kan få är besvärligt.

Märkligt nog dansar vi inte så bra heller. Vi tolkar takten olika. Kanske kan tanken på det göra det lättare att sluta vilja dansa med henne. Intressant att på något sätt vara villig att döda en lust till att dansa med någon. Å andra sidan finns det många som inte vill dansa med mig. Queer folket t.ex. På grund av min längd är jag svår att föra. Det går inte att se bakom mig eftersom ingen ser över min axel. Det finns ju andra också, med vilka jag skulle vilja beskriva det som hat, eller åtminstone nära hat. Av vilken anledning kan jag inte förklara men det är ordet som ligger närmast till hands. Kanske avsky är ett bättre ord.

Ju mer jag tänker på det, ju fler situationer och relationer i tangon medvetandegörs som obehagliga och obekväma. Människor som jag aldrig dansat med. Det finns också människor som jag aldrig dansat med men som ändå är artiga. Hälsar och är trevliga. Men så finns den där klicken. En klick jag inte bryr mig om. Jag bara lämnar dom åt sitt öde. Men på något sätt har jag alltid ett öga på dom, som om de skulle kunna hugga mig i ryggen om jag inte håller reda på dom.

Hon hör ju inte till dom, men hon är i den riktningen. Obekväm!

Tangon är inte bara solsken