Pardans

Tango är en pardans, och vid något tillfälle måste detta par bildas. Vid närmare eftertanke är det märkligt att dansarna ens släpps in ensamma, eftersom det är en pardans. Vem gynnas av att man skapar denna obalans mellan kvinnor och män och varför gör man inget åt det?

Har talat med två kvinnor som absolut inte vill paras ihop med någon innan de går ut. De vill ha möjligheten att gå som singlar men då säger de också ja till att det blir obalanser och överskott av kvinnor. Ett ja som de sedan sätter i halsen när de inte får dansa som mycket som de önskar. Utan går hem ledsna, sura och arga för något som de själva har ställt till med. Motsägelsefullt, minst sagt.

Om alla istället valde att gå ut som ett par, det vill säga att man redan innan man går någonstans formar ett par, som naturligtvis inte innebär något annat än att ta sig igenom dörren till evenemanget. Ett sätt att i största möjliga mån ta hänsyn till och påverka balansen. Hör genast någon säga, men vi då, vi som inte hittar någon att bilda ett par med. Ja, vad gör ni när inte får den där lägenheten, jobbet, partnern som ni önskar. När biobiljetterna är slutsålda, restaurangen full, mjölken slut i butiken. Sånt är livet, eller hur!

Att tränga sig in i biolokalen ändå och hävda att jag har rätt att få se filmen, eller in i kylrummet för att se om det möjligen finns någon mjölk kvar, eller varför inte flytta in hos någon man eller kvinna som du gillar, vare sig han eller hon vill eller inte. Livet är orättvist ibland men det ger oss inte rätt att förstöra för alla andra.

Sen undrar jag också lite varför det är så svårt att hitta någon som är villig att gå genom dörren in till arrangemanget? Saknas social kompetens, vänlighet, förmågan att knyta an till människor på ett vänligt och sympatiskt sätt? Eller vill man bara in på dansstället, sätta sig, se sur ut, bara vilja dansa med någon speciell och alla andra kan dra åt pepparn. Kan det vara så att man tappat all kunskap om, all sympati för gruppen av människor, alla andra än mig själv. Kanske är det inte bara en obalans mellan män och kvinnor på pistorna utan en uppblåst självbild som envetet upprepar jag, jag, jag. Jag har rätt att vara med. Jag behöver inte anpassa mig till något. Jag vill gå ut och ha kul med andra, men jag vill inte bidra med det som krävs för att det skall bli kul för alla, bara för mig själv, och möjligen någon annan som jag finner värdig mitt sällskap och dans.

Samtidigt skjuter jag mig själv i foten, för jag tycker inte att det är så kul att bli behandlad på samma sätt.

Så detta uppblåsta jag och denna åsikt att jag har rätt att tränga mig in överallt för att få vad jag vill och dessutom ha mage att gnälla när jag väl är därinne och inte får vad jag önskar. Och på det, propsa på att vilja gå ut som singel och tro att allt skall ordna sig i en pardans, vid kanten av dansgolvet.

Som grädde på moset verksamheter som pumpar ut kvinnor i en redan ansatt tangovärld, utan att säga ett ord till de blivande dansarna. Om överskott, allt grymt och elakt, att inte ens lärarna går ut på pistorna, och om de skulle sätta foten där, bara dansar med andra lärare, eller dansare som är A-klassade. Som om de drar pengarna ur dansarna och sedan kastar dom till vargarna.

Vill inte säga det, men hittar inte andra ord. Vilken j__la röra. Många verkar fullständigt förblindade av sig själva.