M kommer hem till mig för att dansa. Hon ringer när hon står utanför. Förstår det som om hon vill att jag kommer ner och öppnar. Tar hissen ner. Trycker på dörröppnaren utan att titta efter om hon står där. Tittar upp och konstaterar att hon inte är där. Känner plötsligt hennes parfym hänga i luften. Tar hissen upp och där står hon. Ett litet rufsigt vackert troll.
Vi börjar med nuevo idag. Vi dansar lite separerade från varandra. Armarna som spaghetti. Vad som helst kan hända. Försöker acceptera att det är så och gör mitt bästa för att hitta in i oss. Efter några danser undrar jag om vi skulle kunna strama upp omfamningen. Se den som en större bröstkorg, där armarna är som revben, böjliga men i huvudsak ganska stela. Vi kommer genast in i mer synk. Tänker att våra spegelneuroner hoppar till av glädje, och plötsligt växer vi ur två, till något mer än dubbelt så stort tillsammans. Lite tafatta och överraskade tittar vi blygt på varandra, som om vi ber om tillåtelse att få vara i något så ömsesidigt. Undrar också om vi kan strunta i att föra och följa. Istället lyssna på om det möjligen är så att kropparna sammantaget av sig själva naturligt vill röra sig åt något håll. Om vi lyssnar noga och slappnar av kommer kanske en känsla som en vind och vill blåsa oss åt något håll.
En magisk känsla uppstår när vi börjar följa denna böljande monsun, med sina virvlar i rörelse och ibland en stilla stående virvel. VI stannar ibland upp, som ett lyssnande, efter vind, som att hålla upp en vått finger i luften och se varifrån hon blåser. En känsla av ömhet uppstår, en slags överkroppslig glädje, av att utvidgas, bli muskulärt starkare, att för en stund vara tillsammans i en rörelse som i ett annat sammanhang kunde vara att sitta i föräldrarnas knä, eller ligga sked i en säng innan insomnandet. En trygghetsupplevelse uppstår, den att inte vara ensam, den att vid försvar, fara eller jakt ha förmågan att agera tillsammans på ett precist och effektivt sätt. Allt detta vet kroppen och belönar rikligt med belöningshormoner i dansen.
Tror att det är tredje gången vi dansar tillsamman, att vi får glädjen att redan nu få känna vår förmåga att samarbeta och förenas till en kropp, är överväldigande. Moln av dopamin, oxytocin och endorfiner, strömmar ur sina gömmor, översvämmar blodbanor och receptorer. Fulla i skratt sätter vi oss ner och börjar prata. Fyra timmar senare, efter ett samtal lika rikligt ömt, innerligt och berikande som dansen, bryter vi upp. Följer henne till bilen. Vi ger varandra en lång innerlig och välmenande kram. Ett snabbt ögonmöte innan hon hittar in i bilen, och svänger hjulen så att gruset knastrar ljudligt. Ser henne svänga runt återvändsplanen och med röda ljus försvinna upp mot Södersjukhuset.
Huttrande och själsligt naken återvänder jag till pistan. Sätter mig ner överväldigad av dans och samtal. Tänker att dansen också kan vara terapeutisk, i den mening att den kan föra två människor in i ett tillstånd, i vilken det blir lättare att samtala. I en vi-känsla. Istället för att börja från ett jag och ett du. Har inte tänkt så tidigare, att dansen kan vara en pre-terapeutisk händelse, en ingång till ett samtal, en naturlig kalibrering, som vi kanske tappat med alla våra singelhushåll, elektronisk kommunikation och covid som grädde på moset.
Somnar snabbt och vaknar av att jag känner mig som en urklippt pappersgubbe i en tidning, omfamnad av rödgula persikofärger, som skimrar vackert i alla riktningar. Overkligt att få leva, ha levt, leva som i en bok, en osannolik livshistoria. Jag är en tvådimensionell pappersvarelse som vandrar genom en osannolik, persikofärgad och underbar bok. Vi är en tredimensionell pappersvarelse som vandrar genom en osannolik, persikofärgad och underbar bok.
