Ännu en underbar dans med X. Hon hade läst min blogg, sa hon, med ett utdraget Åhhh. Du skriver så fint. Tackade och gladdes över att jag inte bara i dansen kan göra henne glad, utan även skriftligt. Vi börjar känna varandra nu, eller i alla fall jag henne. Vi har dansat ett halvår ungefär, vilket tydligen krävs för att nå in i en någorlunda grundad kännedom om varandra och vad vi tycker om tillsammans i dansen. Vi börjar lägga märke till vilka låtar som vi båda finner varandra i och tycks röra oss synkront med.

Vi har nog tagit udden av de flesta missförstånden och löst någon konflikt eller åtminstone lärt oss att hantera konflikter. Tror att hon vant sig vid att jag säger att hon är underbar, så vacker, mild och ljuvlig att dansa med utan att det betyder någon annat än att det faktiskt är så, och jag inte strävar efter något annat. En glädje i mig också, att få känna att jag verkligen tycker om någon så mycket, utan att vilja mer, dra åt ett håll, eller känna mig otillfredsställd och vilja mer.

Med X är jag i full balans. Att få möte henne ibland, få säga några ord. Hålla om henne en timme eller så, i rörelse och till musik är en försyn och gåva som jag har svårt att förstå att jag blivit given. Att en sådan gåva kan komma utan motkrav, stora kostnader eller lån. En händelse som fyller mig med glädje, förnöjsamhet och en känsla av att inte vara ensam, utan i full kontakt med en annan människa i en underbar rörelse i en timme eller flera. För mig representerar det något nytt, i den mening att den på något sätt ersätter den ofta kravfyllda, konfliktskapande relationen med en annan människa. Den pekar också på att det är möjligt att möta en annan människa i den största glädjen utan att det måste leda till ledsenhet.

Den typ av närhet och samarbete som uppstår i tangon har jag tidigare trott endast varit möjlig i ett förhållande. Men i tangon är den möjlig, och efter ett visst arbete med att tänka om, vad det gäller det sexuella, har det blivit möjligt, att röra mig i tangon utan att dra det vidare eller störas av andra tankar, eller andra viljor än att dansa.

Att se X le och bli lycklig när jag snurrar henne, inte ett varv utan två, där hennes fot flyger och kanske rör sig dekorerande, är en försyn och en djup och rörande glädje. Jag tycker om att se henne lycklig. Kanske är det sällan en sådan händelse uppstår utanför en kärleksrelation, eller så är det sällan i mitt eget liv. Kanske går det djupare än så. Som ettåring bands jag fast i en säng på ett sjukhus, för att jag inte skulle klia. Mamma fick inte hälsa på mig, och ingen annan heller, för det ansågs vara skadligt för mig att bli känslomässigt upprörd i att bli lämnad gång på gång. I en månad låg jag bunden i gasbindor, utan kontakt med familjen och åt endast filmjölk, för att eksemen skulle ge med sig. När mamma väl hämtade mig. Kände jag inte igen henne, eller ville inte veta av henne. Minns inte att mamma någonsin kramade mig, men minns att jag tyckte att det vara skönt att sova i samma säng som henne när jag var liten, och det var skönt att sätta på mig hennes ännu varma morgonrock.

Kanske har detta något med glädjen att få vara nära X, utan att det krävs något annat. Att en stund få vara i hennes närhet, i den svåraste av samarbeten, och att klara av det, så väl, att hon ler lycksaligt, det är obeskrivligt, läkande och fullständigt underbart. Och ändå, vet jag att vi om vi fortsätter att dansa, kommer vi att kunna dansa ännu mer synkront, allt mer till musik vi båda tycker om och berörs av, och att jag som en intresserad tangodansare kommer att få ännu bättre balans, bli ännu mer närvarande i kropp och rörelser, bli en ännu mer närvarande del i den dansande helhet vi skapar tillsammans.