Cyklade till Alvik för att dansa tango. Missade att workshopen slutade 19:30. Blev en lång väntan på att få dansa.
Dansade lika underbart som förra gången. Tycks dansa bättre om jag bara håller i en hand. Märkligt att det går så enkelt. Tycker mycket om tango, och tangon om mig, och jag undrar om det är ett kitt som får tangon att blomma. I tangon är jag orädd för närhet, har god balans och en lust att leka med stegen. En jordmån som ger möjlighet att utforska tangon i dess utförande. Steg utvecklar sig av sig själv. Steg som jag inte tagit tidigare. En kreativ degel av formgivning och rörelse. Eller är det tvärtom, att om jag dansar kreativt och enkelt så skapar det i sin tur starka varma känslor. Eller kanske båda samtidigt.
Tangon känns som en kram som så tydligt finns med när i dansen. En levande, kreerande, lekfull, omtänksam, öppen, förtroendefull, trygg innerlig omfamning, i balans och gemenskap, med mycket passion för tango.
När tangon dansas med sluten omfamning, verkar det ibland som om fötterna kommer för nära varandra. Det blir svårt att röra sig. Om hästens fyra ben satt mycket tätt, skulle det inte bli någon galopp.
Upplever att kunna vara nära är attraktivt. Någon som upplever att närhet är helt naturligt och självklart. Som inte är rädd eller behöver dra gränser i tangon. Som tar tangons intimitet som något behagligt, självklart och naturligt. Som kan njuta av närheten. Ju mer desto bättre. Strykningar och beröringar är att förgylla omfamningen. Att skapa glädje, lycka, rus och en känsla av stark gemenskap.
En manlig dansare gav fina komplimanger.
En annan dansare såg svag och sjuk ut. Vad hemskt det måste vara att en dag inte kunna dansa tango längre. Måtte jag, veta om när jag skall lämna tangon. Gärna när den är som bäst.
