Onsdagspraktika i Alvik 221109

Vilken kvinna kan förvänta sig en sund relation till en man om hon säljer sin kropp till honom? Och vilken man kan förvänta sig en sund relation till en kvinna om han köper hennes kropp?

Nu drivs plötsligt praktikan i Alvik av 15 volontärer i den 500 medlemmar försvagade och vilsna föreningen. Volontärer som får gratis inträde och fribiljetter, alltså betalt för att driva praktikan. I ett tidigare inlägg filosoferades över att jag som icke medlem betalar mer än de som är medlemmar, och betydligt mer än de som är volontärer och dansar gratis. Vilket betyder att en bättre ekonomi är att förvänta om föreningen upplöses och ersätts av ett välfungerande företag. Eller är det möjligen så att föreningen är en förening för att det är mer ekonomiskt fördelaktigt än att vara ett företag och att jag som fullt betalande icke medlem ändå inte skulle räcka till för att föreningen skulle gå ihop.

Wikipedia ger följande förklaring till ordet volontär

”En volontär (efter franska volontaire, ’frivillig’^[1]) är en person som erbjuder sina tjänster frivilligt och utan att kräva någon betalning, oftast organiserat genom en frivilligorganisation. Man kan vara volontär både i Sverige och utomlands. I Sverige idag kallas volontärerna ibland för frivilliga, ideella eller aktiva medlemmar. ”

Med den förklaringen finns inga volontärer i Alvik eftersom alla erhåller betalning i form av gratis inträde, motsvarande cirka 80/160 kr för kanske en eller två timmars arbete. 80/160 kr per timme efter skatt är å ena sidan inte någon hög lön men med tanke på att den utförs i ett sammanhang som man förmodligen tycker mycket om, och ändå skulle vara i utan lön, så är den betydande. Om den betraktas som något blygsamt så skulle den ju lika gärna kunna utebli till glädje för föreningen, och som förebild för andra vilket verkligen skulle uppfylla ordet ideellt och volontär.

Med andra ord finns inga volontärer och ingen förening. Snarare ett luftslott med människor som utövar något de tycker mycket om, men uppenbarligen är inte samhället sådant längre att det kan innehålla ideella krafter. För att kunna upprätthålla något sånär drägliga lokaler och evenemang krävs gråzoner och att man slirar på begreppen tydligen.

Med det sagt så är det mycket trevligt att föreningen startat en minikurs och att det dykt upp några nya ansikten. Stöddans är fantastiskt på ett sätt men ledsamt är att man behöver kalla det för stöddans eftersom det snarare handlar om samma sak som vi ger våra barn när de utvecklas och växer. Det vill säga kärlek och omsorg. Vem säger till sina barn att de som föräldrar är stöd? Nykomlingarna i föreningen är dess barn och bör ges uppriktighet, värme och omsorg för att de skall få möjlighet att växa, lära sig tango, vara del av familjen och stanna kvar i den. En stödförälder är ingen riktig förälder. Och en betald stöddansare är varken föreningsmedlem eller meddansare.

Stöddansaren borde finnas i oss alla som det mest naturliga i livet, det att ge tillbaka det vi själva fått och för att vi vill att det sammanhang som vi älskar skall bli större och rikare. Bli en del av livet eftersom det skapar så mycket innehållsrikt och viktigt. Om vi bjuder in till dans är det naturligt att barnen är med och ges plats och möjlighet att få växa. Vill vi dansa utan barnen så berättar vi det. Det här eventet är för dansare på bara en nivå och inte på alla. Antar att det är därför det finns nivåer, inte bara för kurs utan för att kunna om det behövs ge de ”vuxna” möjlighet att dansa utan barnen. Som det är nu så skapas segregation vilket leder till besvikelser för många. På samma sätt kan man skapa event för ”barnen” så att de kan få glädjas åt att känna sig likvärdiga och utöva vad de kan med en känsla av stolthet och frihet. T.ex. en praktika eller milonga som vänder sig till nivå 1-2.

Alla borde stöddansa med varandra, alltid, inte bara dansa, utan stödja varandra, antar att det är ett uttryck för omtanke, förtroende, öppenhet och gemenskap.

Men vid närmare eftertanke är det kanske just det samhället är just nu. Vi är stödföräldrar som vill ha betalt av våra barn. Vi älskar att se värdet på våra bostadsrätter gå upp, samtidigt som det blir allt dyrare för våra barn att få en bostad. För vem skall betala värdestegringen om inte barnen.

Upplevde stämningen som god. Agne spelade fin musik. Anette bjöd på sitt fantastiska fika. Det stöddansades och allt verkar till synes fridfullt och harmoniskt. Kvinnoöverskottet inte så stort. Känns ändå som om föreningen försöker göra något och att det ändå är på väg åt ett nytt håll.

En skrynklig lapp stacks i min hand av en av volontärerna. På den ensidiga pamfletten står att föreningen består av cirka 500 medlemmar vilket förmodligen betyder färre än fem hundra. Lustigt nog trycks det på att det bara kostar 200 kr att bli medlem, istället för att skriva att det handlar om att stödja, berika och utveckla tangon i Sverige. Ett kardinalproblem hos Tango norte är att göra föreningslivet och syftet med föreningen ekonomiskt istället för målinriktat. Som om de jobbade på ICA och ville sälja en falukorv. Köp en få två. Eller kom in på tango chicago, betala inträdesavgiften och vi gör dig till medlem gratis.

Att se föreningen Tango Norte, är som att se något som gått vilse, som tappat bort sin mission och blivit något slags gatuförsäljare som rear plastattiraljer till köket. Till den blivande medlemmen säger man, kom med för att det är billigare än att inte vara medlem ( 20 kr ) Istället för att skriva att Tango är något alldeles enastående och fantastiskt, något vi vill sprida och dela med alla. Kom med, låt oss dela och lära dig det finaste som finns. Bli en av oss som älskar att dansa tango, och vi gör det gratis med hela vårt hjärta för tangon ger oss så mycket. Vi önskar att alla skall få möjlighet att prova och om de vill bli tangodansare finns vi som vänner, trevliga  dansare, som kan dansa med vem som helst, för att vi är mänskliga, vänliga och omtänksamma.

För hur kan något växa och utvecklas utan hjärta. Tango är hjärta och medmänsklighet, något av det mest fantastiska som finns just för den närhet, det samspel och kommunikation och medkänsla som krävs. En av rosorna i dansbuketten. Ett dansgolv behöver vara varmt och omtänksamt, inte elitistiskt grymt och elakt. Vad kan växa i en sådan atmosfär. Om man vill tävla om vem som är bäst på tango bör det göras på en tävling och inte på ett allmänt dansgolv där alla förväntas visa omtanke och respekt, istället för kamp och kyla.

För dom som tycker om detta sado masochistiska sätt att dansa kan ju gärna få göra det, men det är av yttersta vikt att man skriver det i eventbeskrivningen så att de som önskar dansa på det sättet kan komma och de som inte vill vara med kan söka sig någon annanstans. Att få in i huvudet på alla dansare och verksamheter att ett allmänt dansgolv, just är ett golv för alla. Alla betalar för att dansa, alla förväntar sig att få dansa och dessutom få bekräftat att de är okej, att alla är okej i det allmänna oavsett hudfärg, kön, skicklighet, utseende och så vidare. Ett allmänt dansgolv är en plats dit alla är välkomna som dom är och de förväntas att dansa med alla. Punkt!

Allt annat är privat och specialiserat. Då får man skriva det i eventet. T.ex. här välkomnar vi bara danslärare, eller mycket skickliga tangodansare, eller par som bara vill dansa med varandra, eller som bara vill dansa med sina vänner. Att inte förstå det är mer än märkligt. Men visar väl på vår samtid, där det allmänna har blivit en plats i vilken man roffar åt sig, segregerar och uppför sig egoistiskt och svinaktigt. Men för att vara en förening, för att vara ideell så fungerar inte det. Därför har medlemsantalet sjunkit i föreningen år efter år, eftersom denna förmåga och värdering sakta eroderat och istället blivit ekonomi, segregation och korrumperat.

Att läsa stycket om att bli medlem gör mig illamående. Var är meningen med föreningen? Det är väl ändå inte att få dansa billigt? Eller skäms man så för syftet med föreningen att det inte ens nämns, och man tror att det viktigaste är priset. Jag måste skratta lite i allt fördärv. 🙂 Önskar att jag kunde hålla om denna lilla förening och blåsa liv i den, ge den tillbaka sitt liv, sin puls, sitt syfte. Önskar att Agne blev ordförande, att det som finns i hans hjärta fick blomma ut och ge ett andligt liv till föreningen. Men andligt är inte vad som står på tapeten om allt som räknas är pengar.

Att läsa att man på ena sidan av dansgolvet övar och den andra sidan är det social dans. Jag förstår ingenting. Är det inte en praktika? På en praktika övar man social dans i form av tango. Hur i all sin dar kan man dela upp praktikan i en övningsdel och en milongadel och kalla det för praktika. Har föreningen helt tappat förståndet? Antingen kallar man det för praktika och milonga eller så heter det praktika eller milonga. Jag blir så ledsen att den rörelse som säger sig vara mest ledande i tangons utveckling i Sverige uppför sig så här. Ja, jag vill å deras vägnar be alla tangodansare om ursäkt. Alla som dansar tango, alla som önskar att få dansa tango, alla som dansat tango och gett upp för att ingen tycks ha hjärta att ge tangon en plats och möjlighet att växa.

I mitt hjärta sprakar kärleken till tangon och jag sitter här, liksom bortom tangon i Stockholm och är ledsen, besviken och arg. Men jag hoppas ändå att på något sätt, att tangon skall komma på fötter. Att till och med hemsidan TH ändå har en positiv påverkan på tangon i Stockholm och kanske Sverige. Att de spänningar och hårda ord som förekommer ändå i en förlängning visar sig vara vägen in i något nytt.

En annan sak som visar vad man tycker om det bortre dansgolvet är vilket håll stolarna är vända. Om båda vore lika viktiga och betydelsefulla skulle stolarna vändas åt båda hållen i dubbla rader.

Om båda golven vore betydelsefulla skulle golven omväxlande byta plats så att det man kallar för den övande sidan fick vara närmast discjockeyn. Men så sker inte för att det inte är jämlikt, inte lika betydelsefullt. Bättre då att skippa detta tråkiga och segregerande delande och låta alla dansa med varandra som dom är. En familjefest, ett tangomöte för alla som älskar tango, på alla nivåer och alla sätt. Vill man bara dansa på en viss nivå, varsågod och skapa ett sådant event och säg det. Man kan till och med kalla onsdagar för milonga och säga att på ena sidan dansar man på nivå 1 – 2 och på andra från 3 och uppåt.

Snarare är det så att det ena är en milonga och det andra är en praktika. Dom som dansar milonga på en praktika är tyvärr på fel ställe, vilket också är skälet att man skäms för att dansa på det andra golvet. De dansare som inte är nybörjare vill inte dansa där för de anser att bara nybörjare är där samtidigt kallas det praktika vilket är just att öva.

En annan nackdel med att kalla en milonga för praktika är att det aldrig övas. Man går på kurs, workshops, introduktioner, minikurs och allt vad det kallas men det finns ingenstans att öva eftersom man gjort milonga av praktikan. Alla är skiträdda för att göra bort sig, snubbla, inte duga, inte få dansa och då blir det eländigt och dumt. Om praktikan var ett övningstillfälle där alla verkligen övade, visade varandra saker, pratade om vad som är svårt och ställde frågor så kan man lägga ner alla andra lärotillfällen. Om praktikan fick vara praktika skulle något stort och betydelsefullt vara vid handen.

Allt detta skapar förvirring och segregation. Med förvirring kommer känslor av förakt, känsla av att inte duga, inte få vara med, vara satt på undantag.

Som om överheten på praktikan ( milongan ) skickar stöddansare eftersom man inte duger att dansas med annars.