Sparsamt med dansare, de flesta på det lilla dansgolvet i början.

Att hitta in i en ny kommunikation med en annan dansare kan vara svårt. Märkte försent att jag inte lyssnade in meddansaren, liksom fastnaglad i den tidigare dansen. Tyckte om mig själv för mycket helt enkelt. Hon väntade tålmodigt på ett möte men jag körde på i mitt race. Synd!

Efter ensamdansen tidigare på dagen är jag mer centrerad på mig själv och danserna verkar färgas av det. Blev inte lika synkrona som förra onsdagspraktikan.
Efter ett samtal med en dansare blev jag införstådd i att det kan kännas obekvämt att nämnas vid namn, eller att jag skriver vad de sagt eller gjort. Så namnen har tagits bort ur dagboken och i fortsättningen kommer jag skriva enbart om mina egna upplevelser.

Dansen är som ett rinnande vatten och då inte ett rakt betongbygge med släta väggar utan en fåra med allehanda vindlingar, ojämn botten, vidare och smalare, djupare och grundare, varmare och kallare, mer lutande och ibland nästan stillastående. Att leka med benböjningen är en extra dimension. Att ställa sig på utsidan av dansen och betrakta den, vilja flytta på en arm, distans eller lutning gör något med dansen i stort gör att dansen blir störd, och förändras, som om den kritiserats och blir blyg. På något sätt finns denna möjlighet att låta vattnets rörelse forma fåran av sig själv. Eller så får dansen stanna upp och man med verktyg förändra fåran.

Verkar mer inlevelsefullt och dansvänligt att låta vattnet och fåran forma varandra, det vill säga att i dansen bjuda in till vad jag nu önskar och se om det mottas. Om det inte bevärdigas med ett möte, eller skapar en liten krusning på ytan är det bara att släppa. Att en arm hålls bakåt, ja nästan bakom sin egen kropp, gör det omöjligt att reglera närheten och att kommunicera i mötet. Samtalet hamnar istället i bröstkorgen, vilket också leder till att fötterna får svårt att röra sig tillsammans. Att dansa med en hand löser allt detta, just den handen som annars ligger bakom meddansaren. Den blir istället dialogens höjdpunkt och ger dansarna maximalt utrymme att röra sig som de önskar. Bara deras egen vilja att dansa tillsammans framträder, eftersom möjligheten att dansa precis som man vill är helt öppen. Det går helt enkelt inte att tvinga meddansaren i någon riktning med endast en hand.

Svaret på varför det är svårt att dansa tätt, och helt fantastiskt att dansa med en hand kan med andra ord helt ligga i hur omfamningen formas. Brukar likna det med att en arm som istället för att hålla sig i mitten framför dansarna, ligger bakom eller på sidan av en av dansarna, för en häst som inte vill ta tygeln. Den blir stum och samtalet kan inte längre ske mellan ryttare och häst, ritten förvandlas till förvirring och lätt kaos. Kommunikationen upphör och ritten avstannar.

Att ställa sig vetande i dansen kan var olyckligt. Påstå hur dansen skall dansas. Mer dansvänligt är väl att vara tydlig med att jag tolkar dansen på mitt sätt, att jag inte har en aning om hur den skall tolkas av andra. Från mitt sätt att se saken är föra-följa en övergångsfas till att dansa som Ett, det vill säga synkront, som om det vore en dansare som dansar, att dansarna är två delar av något större. Att fastna i föra och följa är från mitt håll sett tragiskt. Att ta med sig ojämlikheter utifrån och in i dansen är olyckligt. Att istället dansa jämlikt och levande för att istället ta med sig det ut, är från min sida sett mer livskraftigt och livsbejakande.

Att vilja förändra något hos någon annan är olyckligt, men svårt att låta bli. Jag bör istället bjuda in till en förändring rent dansmässigt, göra det jag önskar och se om det skapar en lust att delas. Händer ingenting är det inget att göra åt, bara att stå ut med eller släppa, och försöka igen en annan gång. Locka, pocka och bjuda in är kanske melodin.

Dansen kan också ha olika nivåer av värme och önskningar. Kan omfamningen vara sådan att den vill komma ännu närmare, gå utanför dansen och skapa ett annat möte, eller vill den kanske dansa oftare. Ibland händer det att danser leder till att man snabbt lämnar dansen, nästan halvspringandes, och ibland att man dröjer sig kvar, och ibland att paret dröjer sig kvar, liksom glada att få vara kvar i värmen som dansen eller mötet skapar.

Det finns så mycket som händer i dansen och rumt omkring den. Jag skulle vilja skriva mer om det. Utforska varför det är så svårt att kommunicera, vad som visar sig i tango, i den intima omfamningen. Vad kan sägas vara normalt, som dansen borde vara (?), både före och efter dansen. Vad jag själv tolkar in, känner och tänker. Hur det känns att dansa. Den uppsjö av känslor och tankar som uppstår en danskväll. Att möta upp alla dessa rörelser vore intressant. Komma till ro med dom. Få uppleva en allt större fridfull dansglädje.

Att dansa med någon som är vacker och attraktiv, vet vad hon vill och visar det, är rädd om sig själv och livsglad, doftar ylle och naturligt, som känns hemma, tycker om att cykla, dansa tango, kramas länge, tycker om att andas tillsammans och som är känslig, är mer än en magisk upplevelse.