Naturen i Tangon
Fick en så märklig tanke, häromdagen, som om jag tittade ner på kroppen och såg Naturen. Att denna bloddunkande kropp med sina tarmrörelser, åderflöden, enzymer och bakterier inte hör till mig utan till djur, buskar träd och gräs. Som om Naturen plötsligt tog en tugga av mig och gjorde mig till sin.
Sen kom nya tankar. Vad i denna natur gör den annorlunda än annan Natur. Jo, nerverna. Dessa utlöpare från hjärnan som känner Naturen. Just den här delen av Naturen.
Men, vad skulle hände om jag lyfta denna hjärna med sina utlöpare och begravde den i en ko, en val, eller i jorden. Skulle det betyda att kon blev min, valen och jorden. Att eftersom jag känner den, och den gör ont om den berörs för hårt skulle den vara jag. Om jag hade nerverna och hjärna i en ko, skulle hon då genast få mänskliga rättigheter? Kanske delade vi på hennes kropp och boning, eller ännu märkligare att djuret i mig, skulle paras samman med djuret ko, och kvar av mig skulle vara denna märkliga människa, som nu finns i en ko.
Får en tanke om att människan är en parasit som tagit sin in i Naturen, tagit över ett djur och nu försöker föröka sig så mycket det går, tills allt är infekterat och mänskligt.
När jag dansar, önskar jag inte mina utlöpare även i henne, i oss. Söker jag inte henne, smilet i mungipan, hur hon ibland skrattar till, hur hon glatt åker skridskor över pistan. Gör jag inte resan i henne, som hon gjort i sig själv. Försöker jag inte hitta oss, den minsta gemensamma nämnaren, vilka steg vi upplever gemensamt som intressanta och glädjande, vilken musik, stämning och rytm vi tycker om.
Upphör jag inte som sammansättning, och ombildas till den här nya människan, med sina fyra ben, ryggarna utåt och sidorna med den mest sensoriska förmågan inåt. Och släcker inte könen ut varandra, liksom nyckeln som försvinner in i låset, upphör vara en slags pinne med olika höjder och upphör inte låset att vara ett djup med ett inre utrymme med fjädrar och pinnar som passar denna nyckel. Är inte denna nya människa utan kön?
Kan inte jag, med denna kvinna, sätta mig ner till bords, fast jag inte är hungrig och frossa i godsaker, sött och fett. Och kan inte vi, fast vi inte vill ha barn tillsammans, fast jag inte ens kan tänka mig henne som mor till våra barn, ändå kopulera vildsint och galet, utan en tanke på vad jag gör i de själsliga vindlingarna.
Precis som jag gör när jag sväljer den ena efter andra tuggan av sockrig, fet mat som kroppen inte vill ha, och inte behöver, som gör mig sjuk och fet. Vad får mig att tro att detta kopulerande inte skulle göra samma sak med min själ, göra den förhärdad, sårig och stum. Vad får mig att tro att det faktum att var femte människa äter antidepressivt inte skulle ha något att göra med vad de äter, vem de har sex med, vad de tittar på, lyssnar på, känner och tänker.
Hunger är längtan efter näring, näring för att överleva. Hunger efter närhet och älskog är längtan efter mänsklig överlevnad, att få barn, föra generna vidare. Visst, man kan äta vad man vill, man kan ha sex med vem man vill, men vi betalar ett pris, som vi kanske inte vill låtsas om. Som måste balanseras med en radikal sjukvård som på alla sätt och vis försöker balansera denna hårdhänt behandlade och omtänksamma natur.
Står där med min meddansare som är så underbar, så vacker i sin rörelse, i sin dans, till en så uttrycksfull och levande musik. Ja, allt i min närhet på pistan är liv och överlevnad. Jag kan inte längre förstå varför jag skulle vilja ta denna ljuvliga människa, i ett så utsökt vackert och känsligt sammanhang i säng. Vi har ju redan det mest sensuella av möten.
Vi berör och dansar hela förälskelsens ritual, men vi går inte till att bli föräldrar, varför skulle vi vilja det, med någon som vi dansar fint med. Av samma skäl finns det ingen anledning att stoppa skräp i den utsökta och välbalanserade Natur som finns överallt inom mig. En så vacker känslig varelse och fylla henne med näring som hon inte vill ha, som hon inte mår bra av.
Önskar av hela mitt hjärta, att jag kunde vira in denna förmåga att få barn i den finaste av kramar och ömhet. Liksom lägga henne till vila, som en Törnrosa, som bara kan väckas av henne som är våra barns moder. Även om vi inte längre kan få barn, så är det så viktigt att hon har den egenskapen att vara våra ofödda barns moder. Hur kan det vara på något annat sätt, såvida man inte tycker om när det gör ont, när det varar, är sårigt, inflammerat, ruttnande och dödligt. Att man tycker om att fylla den kvinnliga kroppen med kemikalier, spermiedödande medel, kopparspiral och att stoppa naturliga förlopp med abort.
Är det verkligen så att Naturen i mig kräver en utlösning i en annans kropp så fort jag känner hunger? Kan jag verkligen inte lösa det på något annat sätt? Är inte tangon ett av sätten, en möjlighet att vara så nära, i rörelse, till musik och en glädje som vida överträffar den sexuella i både lycka och långvarighet.
Är det inte detta som tangon har som mål, denna närgångna glädje i kärlekens förkammare, där finalen viks åt den som är våra barns moder. Liksom jag vid matbordet bara sväljer det kroppen behöver och vill ha. Resten kan jag njuta av genom att se på och lukta på, liksom tapet och parfym.
Tangon är en helig plats i vilken vi alla kan hylla varandra, omfamna varandra, bilda nya vackra sammanslutningar och uttrycka kärlek. Är hon inte en plats och ett tillstånd som vi inte bara behöver träna stegen till för att göra henne rättvisa, utan vi behöver sluta samman, allt, till ett, där vi inte längre är en kropp och en själ, ett du och jag, kvinna och man, en förare och en följare, utan något mycket mer magiskt och underbart, något ofattbart och oförklarligt.
Med en mening som ligger långt bortom oss, ännu att finna ut, att förstå och uppfylla. Har vi inte misslyckats, om vi sår ont blod, stöter bort, skapar var och sårigheter, själlöst sårar med våra handlingar, behandlar varandra vårdslöst och inte respekterar och hedrar henne, vars famn så många av oss älskar, Tangon.
