Musiken på en Milonga

Saxat http://www.tangonorte.com/page.php?id=djtips2#musiken

Basen är den musik som spelades in i Buenos Aires mellan 1935 och 1955, dvs musik från tangons guldålder. Nästan all musik under en bra danskväll kommer från den här perioden.

Undantagen är tidigt på kvällen, då man ofta med fördel kan spela tidig tango för att etablera stämningen och komma in i dansen, eller sent på natten då det också kan vara skönt att lägga in en tanda tidig tango, som avkoppling. Senare tiders musik, om den är dansbar, kan förekomma under kvällens senare del som kontrast och omväxling.

Efter 1950 utvecklades tangon alltmer åt det konsertanta och svulstiga hållet vilket gör att den nästan aldrig är dansbar. Varningstecken: massvis med efterklang eller till och med eko; skogar av violiner; elorglar, körer, vibrafoner, smörsångare med överdrivet rubato och ultrapatetiskt uttryck…

De stora orkestrarna

Under guldåldern fanns det hundratals tangoorkestrar (orquestas típicas) bara i Buenos Aires. Av dem är det ett tiotal som praktiskt taget alltid förekommer under en danskväll. De har alla sitt eget sound, de har alla påverkat tangons utveckling djupt, och om man inte spelade dem under en kväll skulle många förmodligen känna att något fattades:

Aníbal Troilo – förmodligen den mest allsidige av alla orkesterledare
Juan D’Arienzo – ”Rytmens Konung”
Carlos Di Sarli – unikt sound, rytmisk/lyrisk
Osvaldo Pugliese – dramatisk och djuplodande
Ricardo Tanturi – smakfull och rytmisk
Miguel Caló – lyriker
Angel D’Agostino – lyriker
Francisco Canaro – enorm bredd och variation
Osvaldo Fresedo – rytmiker/lyriker

De fyra första i listan här ovan kan räknas som de största och viktigaste (D’Arienzo/Troilo/Di Sarli och Pugliese), men de andra fem räknas också som giganter som är omistliga under en danskväll.

Något mindre ofta förekommande, men fortfarande mycket centrala är:

Pedro Laurenz – sofistikerad och rik
Alfredo Gobbi – djuplodande och expressiv i Pugliese/Troilo-traditionen
Francisco Lomuto – tidiga tangor: roliga milongor och ofta originella valser
Roberto Firpo – tidig avantgardist och rytmiskt geni
Orquesta Típica Victor – tidiga, omistliga och mycket dansbara pärlor
Enrique Rodriguez

Edgardo Donato

Lucio Demare

Däremot får man nog säga att de följande av olika anledningar bör hanteras med visst omdöme och försiktighet:

Rodolfo Biagi – subtil staccatoextremist vars musik inte uppskattas av alla. Hans valser och milongor är dock omistliga, men det verkar som om Biagis övriga tangoproduktion är någonting man gradvis tillägnar sig smak för. Vem tyckte om kaffe första gången man drack det? Men om dansarna gillar och klarar av Biagi ska du absolut spela honom.
Alfredo De Angelis – hans tangor kallas ibland föraktfullt för ”karusellmusik” av argentinarna själva. Särskilt gäller detta hans senare inspelningar (som t ex skivan ”El Tango Club” – varning utfärdas!), medan de tidigare generellt sett är bättre. Men – oavsett vad man tycker om hans tangor är hans valser helt fantastiska! Dem klarar man sig inte utan.
Horacio Salgán – förnyare av stora mått, men allt är inte dansbart (i Argentina anses han ibland lite för jazzig). Det finns dock fantastiska tangor i hans produktion.
Julio De Caro – han revolutionerade tangons utveckling och gjorde helt fantastisk musik, men inspelningarna vi har kvar har oftast mycket dåligt ljud. Om du hittar inspelningar som låter bra, använd dem. Han är en formlig gigant, tangohistoriskt sett, och förtjänar att spelas oftare. Men bara i bra inspelningar.
¿Los Tubatangos? – härmar tidig tango. En tanda per kväll räcker långt.
¿Miguel Villasboas? – härmar tidig tango. Se ovan.

Varning utfärdas för följande:

Florindo Sassone – ofta rätt kitschig, och den där vibrafonoktaven i början av nästan alla hans tangor blir mycket tjatig i längden. För ett riktigt skräckexempel på den allra sämsta smaken inom tango, lyssna på hans horribelt kitschiga arrangemang av Gades ”Celos” (Tango Jalousie).
Héctor Varela – mesig, innehållslös och simpel i strukturen. Används ibland för nybörjare, vilket är att göra alla en otjänst. Det finns dock några lysande undantag.

Lär dig att höra skillnad mellan de olika orkestrarna. Du måste kunna skilja D’Arienzo från Biagi, Lomuto från Canaro, Caló från D’Agostino och så vidare. Du måste också kunna identifiera ungefär från vilken tidsperiod en inspelning kommer: tidig Troilo låter inte alls som sen Troilo, t ex, och du bör inte blanda tidsperioder inom en tanda utan att vara medveten om vad du gör. Detta kräver många, många lyssningstimmar.

Piazzolla då?

På de traditionstyngda milongorna i Buenos Aires spelas inte Astor Piazzolla alls. Skälet till detta är att hans musik anses svårdansad, men också att han öppet tog avstånd från dansad tango – han tyckte dansare var ett otyg och ville att man skulle lyssna till hans musik – och dansarna i Buenos Aires svarade med att döma ut hans musik som ickedansant. Piazzolla, som tillbringade sin barndom och tidiga tonår i New York, lät sig influeras av bland annat jazzmusik när han skapade en ny sorts tango avsedd att lyssnas till, ”tango nuevo”. Inställningen till rytm, form och harmonik är lite annorlunda, och när dessutom slagverk används på ett självständigt sätt känner många tangodansare inte igen sig längre.

Piazzolla har dock sina musikaliska rötter djupt i tangotraditionen. Många som avfärdar Piazzolla som odansant känner inte till hans tidiga produktion som är helt och hållet i klassisk tangostil, utan jazzelement, eller det faktum att han under flera år var arrangör hos Aníbal Troilo. Piazzolla bildade också en egen tangoorkester och gjorde många inspelningar under perioden 1946-48. Bland dem finns det många som rakt av smälter in på vilken milonga som helst.

Om du vill spela Piazzolla (eller tango nuevo i hans stil) på en milonga, gör det då som ett avbrott i stället för en vals- eller milongatanda. Gör det hellre senare på kvällen än tidigt, för många känner att de måste ha kommit in i tangoflödet på allvar innan de kan göra Piazzolla rättvisa. Ungefär som med Pugliese.

Ett annat problem är alla Piazzolla-epigoner som sedan hans död översvämmat marknaden. De saknar oftast hans uppfinningsrikedom och tar alldeles för ofta upp hans olater, t ex vissa rytmiska mönster som används om och om igen långt över utmattningens gräns. Kompositoriskt sett hade Piazzolla ibland stora svagheter, och när wannabekompositörer (oftast musiker som försöker sig på att komponera egna tangor) urskillningslöst eller omedvetet härmar honom blir resultatet oftast olidligt. Särskilt om de inte vet vad det innebär att spela till dans. Varning utfärdas.

Att bygga upp en skivsamling

Stephen Brown har gjort en mycket bra guide till hur man bygger upp sin skivsamling:

http://www.tejastango.com/tango_music_collection.html

Följande länk leder till en lista över de tangor som många anser vara standardrepertoaren:

http://www.tejastango.com/classic_tangos.html

Satsa på att skaffa dig samtliga dessa tangor. Problemet är att de inte finns samlade tillsammans på ett litet urval CD:r. De är utspridda på många olika håll, och du får räkna med att köpa en hel skiva för att komma åt kanske en eller två klassiker. Din skivsamling kommer med största sannolikhet att bestå av minst 100-200 CD:r, och då talar vi bara om standardrepertoaren.

Man skulle kunna tro att internet är en guldgruva i det här sammanhanget, genom fildelningsprogram som Kazaa, men tyvärr finns det mycket litet klassisk tango på nätet. Och den som finns är oftast samplad på låga bithastigheter, sådär 56 kbps, vilket ger för dålig ljudkvalitet, särskilt om inspelningen redan är raspig och knastrig. Dessutom är filnerladdning ett brott, och copyrightlagarna skyddar även tango på stenkakor. Skyddstiden är 70 år efter upphovsmannens död och/eller 50 år efter de på inspelningen medverkande musikernas död.

Argentina befinner sig i djup ekonomisk kris. Sno inte argentinarna på deras STIM-intäkter.