Möter dina ögon och är genast förenad. Jag är du, du är jag, eller är du min kärlek från lekskolan, Cecilia. Den första kärleken i minnet. Vet att vi dansat förut, kroppsligt och själsligt nära, så nära Helheten det går att komma. Väntade på dig efteråt. Vi gjorde sällskap tills den till alldeles nyss uppblåsta ballongen sprack. Blev förlägen och skämdes för förväxlingen, att känslorna visade sig så starkt och att ett minne visade sig i oss. Vi dansade inte på flera år. Och nu när vi trevande börjat igen, är det som om fötterna inte vill gå tillsammans, som om de tvekar, i rädslan av att det skall hända igen.
Ibland väcks känslor i tangon som inte vill stanna kvar på pistan. Som vatten i en alldeles för liten behållare strömmar över kanterna och blöter ner allt annat. Hur får jag känslorna att stanna kvar. Hur gör jag pistan till ett större kärl? Går det att dansa ut känslorna?
Kan jag le åt förväxlingen, utan att drunkna. Kanske är dansen inte bara en höjdpunkt, utan också en sen länge förlorad kärlek, som blossande uppstår igen. Är inte minnet en solbelyst strand, med levande blå vågor som skummar över i bruset av sand och sten i rörelse, där förlösningen av stora krafter sker i djupet. En skälvning och en välvande oro som blixtsnabbt rör sig cirkulärt mot land. Hur allt vatten plötsligt dras sig undan, innan tsunamin spolar bort relationen.
Är det jag, som möter mig själv i dig? Är varje kärlek och gillande en investering som kan blomma, men också bli en svidande förlust. Hur gör jag när vad som är dött återuppstår som levande? Skall jag tacksamt låta minnet förlösas och göra det bittra till ett balanserat och lyckligt slut, i vetskapen om, att det inget har att göra med nuet. Att bara laga en reva i väven. Ömsint väva ihop den, med ett smil i mungipan, som om livets törnar är en barnslig lek. Något att vuxet skaka på huvudet åt. Som om livet har en så mycket större mening, ett så mycket större sammanhang, att vad som tillfogats mig, är ett skrapsår i det större. Att det större vänder sig mot mig och ler, ber mig lägga en värmande hand på ärret, likt en förälder som tar sitt barn i knäet när det gråtande uttrycker smärtan som just visat sig i kontakt med världen.
Är jag vuxen nog att dansande väva ihop hålet i livsväven. Att omfamna en svunnen tid och kärlek. Tänk om varje förälskelse antingen pekar på ett behov, eller en livsreva som behöver lagas. Att den alltid med förförelse pekar på såret. En längtan att smälta samman, som en lösning på en gammal konflikt. Är dansens mening att bli en erfaren snickare, som med verktyg, inte bara kan skapa något nytt, utan också utan svårighet kan rätta till sina misstag.
Kan dessa utbrott av förälskelse, ses som hål i dansen, som behöver sys samman? Att det som i så mycket annat, är att motstå det goda och istället ägna sig åt det onda.
Är inte grunden till mig själv, en absolut symbios och helhet i livmodern, och sedan med människorna som tog emot mig i den nya världen, för att slutligen bli detta märkliga självstående väsen?
Önskvärt är att sömlöst kunna röra sig från självstående till symbios, utan att fastna och skapa friktion.
Förstår att i mig finns en funktion, som är oerhört känslig för synkronicitet. Att om vi inte kan röra oss synkront är vi inte en del av helheten. Precis som om mina lemmar som liten kaosartat fladdrade runt till ingen större nytta, tills de integrerades i helheten och kunde användas till att överleva. Om detta inte sker, blir lemmarna en börda, precis som meddansaren, i vilken ingen synkronicitet kan uppnås med.
