Mer om Stockholm tango

Ser, fast inte med ögonen, hur Stockholm tango skapar två rum som sätts ihop. Kursverksamheten och praktikan. Likt ett paraply omfattar Sara och Joel dessa två rum. Skapar värme och trevnad. Dock är det inte dessa rum som dansaren skall stanna i, utan rum som hon passerar. Milongan är vad dansaren skall möta och leva på, när hon fått lära sig dansa på kursen och övat på praktikan.

Men Stockholm tango bryr sig inte om detta. Istället verkar det som om Sara och Joel gör allt för att dansaren skall stanna kvar så länge som möjligt för att helt enkelt kunna tjäna pengar. Detta genom att också skapa ett stort antal nivåer som antyds vara något man måste kunna innan man ger sig ut på pistorna. Ledsamt kanske, med tanke på hur trevliga dom är, men dessvärre är även rosen taggig.

Inte helt oväntat låtsas rörelsen som om att de även arrangerar milongor, vilket framgår av deras hemsida, vilket naturligtvis gör den blivande dansaren mer trygg, i att vad hon nu ger sig in i kommer att bli en härlig resa hela vägen ut på milongan. Men icke! Istället finns ett slags bråddjup utanför den omtänksamma praktikan. En slags sophög där kvinnoöverskott, ovänlighet, korruption, konkurrens, stress och elitism råder. Något Stockholm tango naturligtvis inte nämner vid ord när den förväntansfulla dansaren träder in på kurs och praktika.

Att gynna milongor som är hemska är ett sätt att bromsa dansaren och suga ur henne så mycket som möjligt innan hon ger upp dansen eller blir sittande vid kanten av pistan på milongan liksom urvattnad och van vid att hunsas och att antingen inte få dansa alls eller få dansa lite grann med bortskämda män.

Även den kramande och vänliga människan kan ha en mindre trevlig baksida.