Burit tanken om vad känslorna betyder i tangon. Huruvida omfamningen är en ömsint kram. Om händernas möte är att hålla någon i handen. Om hans hand i hennes armhåla är en intimitet. Om strykandet på alla sätt är stilistiska rörelser helt utan känslomässigt anslag. Förstår bättre min fråga om hur långt jag får gå innan det räknas som en kyss. Kyssen är inte vad som avses, utan helt enkelt hur starkt jag får känna. Hur mycket meddansaren kan vara närvarande och stryka min kropp och själ. Oavsett vem jag dansar med, vill jag gärna ge meddansaren en glädjande dans, som får ta sig vilka sensuella nivåer som helst, så länge det stannar i dansen. Varför skulle jag inte tillåta mig det, eller någon annan.

För egen del upplever jag att känslorna är äkta i den mening att de väcks och borde få njutas av och glädjas för, men bara i sin kontext, det vill säga i dansen. Efter dansen upphör närheten och möjligheten att känna. Men kan nås i en ny tanda så klart.

Har nog aldrig älskat någon så mycket som jag gjort i tangon. Inser att det ofta är svårt att älska någon utanför tangon utan att stöta på något motsägelsefullt, eller svårt. I tangon har jag fått vara i det jag älskar som mest utan att behöva kompromissa allt för mycket. För varje år som går verkar det som om tangon blir allt mer njutbar och befriad från konflikter. Jag kan vara i ett älskvärt tillstånd utan att behöva handskas med annat. En märklig upplevelse, som är svår att införliva i det vardagliga.

På något sätt pekar upplevelsen på att jag är förmögen att älska många människor, så länge jag är i ett sammanhang som jag älskar. Ett sammanhang som med en annan människa berikar och utvidgar. Om tangoupplevelsen är lika stark som en förälskelse eller en stark fysisk och själslig intimitet, så undrar jag stilla varför jag skulle behöva ge mig in i ett förhållande med en kvinna. Om en tango skapar starka känslor av närhet och intimitet. En tango som kan dansas på alla sätt. På tu man hand, var som helst, i en offentlig miljö eller i ett vardagsrum. En tango som är flexibel och tillgänglig som en egen dans, eller med en eller flera människor. Ett möte som ger vad de flesta människor behöver. Om jag kan nå samma känslor som i ett sexuellt eller annat intimt möte med en annan människa, skulle inte en väldig massa elände kunna stävjas, och det sexuella vikas åt att göra barn istället för att invaderas av fysiskt känsloutsvultna ensamma människor som inte lyckas vara nära sig själv på något annat sätt.

Om jag dansar med alla, för att ge dom vilken känsla de behagar och i vilken styrka de än önskar, utan att fundera på något annat än de 12 minuter vi bevistar. Om jag dansar med en kvinna och hon efteråt är så hög att hon måste gå och sätta sig en stund. Vad kan vara konstigt eller svårt med det, så länge hon inte tar några andra initiativ än att dansa. Hur kan det vara fel? Eller finns det en dimension här som jag inte tänkt på förut? Den att överhuvud taget känna starkt, att vara sensuell, att älska sammanhang och det jag är och rör mig i. Att jag i tangon, gör precis som knarkaren, förser mig med en stark dos av glädje, extas och intresse? Att jag helt enkelt passerar hela kön av människor som väntar på att få vara glada i karrärsstegen, eller de som försöker med saker, facebookinlägg, nya kök, och möbler, nya kläder, silikonimplantat och allehanda sätt att få kärlek, att få tycka om sig själva en stund. Är det kanske det som gör knarkaren föraktad, och mamman som ammar, och alla andra som lättsamt når glädje och kärlek. De passerar alla lidande i kön…

Är det kanske därför jag på något sätt skäms för, eller undrar hur långt jag får gå innan det räknas som något annat än en tango. Är de kvinnor och män som känner starkt i tangon, förtappade,vilsna, mindre begåvade än de som dansar motionsdans, de som bryr sig mer om hur de ser ut, eller är rädda för att göra bort sig. För skämts har jag gjort, utan att ha gjort något annat än befriat både själ och kropp från tvång, du skall, ärr och tillbakahållet. Gjorde Jesus det, älskade sig själv och andra obehindrat. Och för det naglades han fast i ett kors, precis som vi alla gör i våra laster, i vår längtan efter äkta inifrån kommande känslor, efter den stund vi växte obehindrat och i en paradisisk livmoder, och i det ögonblick vi ammades, i den största av närhet, kärlek och omtanke.

Att få tillfredsställa det största behovet av alla, kärleken, utan att behöva korsfästas i värderingar, betyg, måsten, kritik och ofrihet. Tänk om tangon kan få vara den plats i vilken vi kan få älska varandra obehindrat inom tangons kontext.