Lära sig dansa tango och lära sig vara en frisk social människa

Har undrat i flera år hur människor skulle kunna hjälpas att må bättre, och utveckla sig som människor med hjälp av Tango. Till min förvåning är det ju allt jag beskrivit i hemsidans blogg, som pekar på hur det står till med måendet. Har bara inte tänkt på att allt gnissel och gnäll faktiskt är uttryck för sjukdom, både kroppslig, psykisk, i helhet och att vara fridsam.

Hur det kommer sig att jag ser det som naturligt att komma till dansen i ett fridsamt tillstånd men väl inne på dansen fullständigt bryter samman och segregerar och visar avighet mot andra tangodansare. Något som inte bara sker på milongor utan förmodligen överallt där människor sammanstrålar för att samverka. Något saknas för att få människor att fridsamt umgås i det dom har gemensamt.

Faktiskt inte bara med andra utan också med sig själva. Om man t.ex. fortsätter springa med ett knä som gör ont, kanske tar smärtstillande, eller smörjer in det med en smärtstillande salva är man ju inte ens överens med sig själv om hur man umgås med sitt knä.

Bara en sådan sak som att inte förstå ordet allmän, skvallrar ju en del om hur det står till. Eller inte förstå att alla behöver lika mycket plats på dansgolvet. Eller att vi har gemensamma och olika behov. Först måste en slags norm upprättas så att alla vet vad tango är.

Om alla danslärare stormar in på en milonga och sätter sig i ett hörn utan att dansa med någon annan än sig själva så har de satt en norm. Frågan är då om det är den normen som alla dansare önskar. Och är det också vad arrangören syftar till, att låta dansarna gruppera sig, och därmed skapa konflikter och stress. Eller låta ett överskott av kvinnor uppstå som på samma sätt skapar stress och dålig stämning.

Alla dessa konflikter och svårigheter är ju symptom på sjukdomar i gruppen dansare. Oförmåga att samarbeta. Oförmåga att visa alla respekt, rättvisa och fördela glädjen till alla.