Kursläraren
Är inte kärleken den bästa kursläraren du kan få i tango. Hen är gratis och öppnar alla dörrar.
Inte vilken kärlek som helst, även om den romantiska kärleken också öppnar dörrar. Nej, den kärlek som får barn att växa, gå, springa, bli vuxna, utan någon speciell kurs. Av kärlek växer vi som människor. I utrymmet kärlek förvandlar vi oss från köpmän till ledare av kunskap, som vi sömlöst överför till varandra. Den äkta kärlek som vi hyser för något/någon, som gör oss benägna att försvara den mot lidande, som skapar i oss glädje, trygghet och ork.
Älska dig själv och din nästa i tangon och du skall se att din tango plötsligt går från tvekande och rädsla till självförtroende och mod. I kärlekens omfamning växer vi och delar en stund tillsammans. En stund som vi själva väljer om vi vill skapa omtänksamhet eller lidande. Väljer vi att se oss och andra som dåliga, sjunker vi, blir rädda, söker oss till kurser och till de vi redan känner, till fruar män och nära vänner. I kyla klär vi på oss ordentligt och vi har svårt att bli berörda.
Elitister i all ära, men de är inte ämnade för det allmänna. De skall tillsammans ge sig ut på enskilda uppdrag i krig. Eller representera ett land i en tävling. En elitist skapar sina egna arrangemang och tävlar på sin egen nivå. Hen blandar sig inte med det allmänna såvida hen inte väljer att vara allmän och dansa allmänt. Vem sätter sig med sina barn och gör sitt bästa. Nej, man anpassar sig så att det skall bli roligt utmanande och stimulerande.
Min pappa, gjorde alltid sitt bästa när han spelade spel med mig som liten. Det var fruktansvärt jobbigt, grävde ett hål i mig och var förnedrande. För att någonsin få något beröm var jag tvungen att prestera på en vuxen nivå, vilket naturligtvis är omöjligt men det hände att jag lyckades få en smula beröm. Men han hade en hemsk sjukdom, schizofreni, som gjorde att han aldrig blev så mycket äldre än tre år i det sociala. Förhoppningsvis är inte tangovärlden full av treåringar, utan mogna människor. Jag hoppas det i alla fall.
