Kritik

Inser att kritik är befrämjande, sen kan man ju ha synpunkter på hur den framförs och av vem.
Associerar till hajarna som cirkulerar runt stimmet och äter upp alla avarter. Ett ätande som håller stimmet sammansatt, friskt och levande. På samma sätt som jag simmar runt mig själv för att inte bli för smal eller för tjock.

Tango 08 och Tango Norte kan ju sura över eller bli förbannade över mitt kritiserande, men det skulle kunna vara så att det leder till förbättringar och då har det varit till nytta. Om man betraktar tangoscenen förekommer det inte något kritiskt samtal överhuvudtaget. Om alla håller varandra runt ryggen kan allt möjligt obehagligt utvecklas.

Påstår inte att jag är en duktig kritiker men jag försöker stödja Tangon i Stockholm. Tango Helheten är en hemsida som växer och utvecklas. Den lär sig, förfinar sig, försöker hitta sin form. Självklart är den öppen för kritik men om ingen engagerar sig och ingen säger något så får den ju gå sin egen väg.

Förstår att jag kan skriva mer övertänkt, genomtänkt och stödjande och mindre känslomässigt. Men det tar sin tid, precis som stegen och mognaden i dansen Tango.

Ibland får man titta på riktningen och inte så mycket på positionen. Något kan ju vara ”uselt” men kan ha en kraftig rörelse mot något friskt och starkt.

En dansare som jag inte ser så mycket längre, skrev att hon tyckte att det var modigt av mig att skriva som jag tänker och känner. Har svårt att avgöra om hon ironiserade men i mig blev det tydligare att det är just vad jag gör. Jag tänker högt och talar om hur det känns. Ett själsligt arbete. Men det kanske också betyder att likt matsmältningen, att mycket är obearbetat och mer är en grund, eller insyn i själva arbetet. Teckningen är inte färdig, man ser bara skissen, en teckning under färdigställande.

Jag skissar ständigt, försöker förstå, anpassar mig till meddansaren, minskar min vilja och ökar acceptans och förståelse. Blir tålmodigare, ser mer långsiktigt, försöker stå och gå i balans, hitta kroppens glädje i att följa rytm, samklang och variation.

Beklagar verkligen, om det är så att det finns dansare som upplever att de investerat pengar i sin dans och sedan inte vill dansa med någon som inte svarar upp till ”kraven”. Jag tror att det är ett förfärligt misstag. Upplever att alla tangodansare behöver en kram, speciellt nybörjarna, för tango är svårt, inte bara för fötterna, utan också för själen. Det är lätt att tro att bara fötterna förstår varandra så är allt klart. Men klarar man inte av att samarbeta även själsligt så är dansen halv. Känner man sig obekväm och fötterna drar iväg över dansgolvet och det är svårt  att hålla sig på sin plats är det inte fötterna som är besvärliga, utan själen.

Leo talade om tangons själ som om den skulle vara något som stod för sig själv. Något som man tillhör eller inte. Ur min aspekt är tangons själ detsamma som alla dansarnas själ. Går man till en aktivitet som tango, man delar golv, musik och varandra. Alla som valt att delta i denna dans tillhör denna tangosjäl, precis som musiken tillhör alla och alla delar pistan. För mig är alla verksamheter en familj, grunden är en familj. I en familj kan man verka så att den splittras eller blir halt, ineffektiv, skapar smärta och lidande eller så omfamnar man allt, försöker stötta varandra och skapa mer glädje för alla.

I vilken verksamhet som helt, som jag valt att delta i, är att säga hej och titta någon i ögonen viktigt för att samarbetet skall fungera optimalt. Ja, till och med i samspelet med djur. Sen kanske man inte kan det för man har fobi, är blind, bär svåra tankar men då skall man nog försöka förstå det och inse sin begränsning i det stora hela. Och inte propsa på att det är bra för alla att inte hälsa, se någon i ögonen och delta i verksamheten livligt. Eller att man i en verksamhet kan gå sin egen väg, som om man kan dra fördelarna av det stora hela och sedan bara tänka på sig själv.

Man kan ju faktiskt dansa själv, på tu man hand, anordna milongor för de som man bara vill dansa med och sen låta bli att gå på större milongor där man förväntas, att precis som i de små sammanhangen dansa med alla.