Kramas och andas tillsammans tango praktika T Alvik Stockholm

Kramas och andas tillsammans på onsdagspraktikan

Gick på introduktionen med T. Alicia Hernandez med partner är ljuvliga att lyssna på. Alicia framhäver omfamningen som en kram, en riktig kram. Något som är så lätt att glömma eller tolka som ett handtag som styr en annan människa. Om kramen, en uppriktig och äkta sådan, får vara mittpunkten i dansen, uppstår en helt annan upplevelse, en mer utvidgad själslig sådan. Tangon får ett helt annat anslag, om kramen vilar som basen och rörelserna blir toner, paus och andning. Stegen blir njutbara, varma, utdragna, väntande i luften strax ovanför golvet. En medmänsklig gest och samspel, som vi inte annars har så lätt att få ta del av.

Tangons själ

Lektionen var en frisk fläkt av värme och påminnelse om tangons själ. Att vi faktiskt kanske också styrs av frånvaron av denna själ, när vi i rädsla för denna närhet och kram hastar fram över golvet, till synes över att ha bråttom någon annanstans eller åtminstone till slutet av tandan. Närheten i tangon kan vara överväldigande och kan behöva tränas, precis som stegen. Att leda sina tankar och känslor till frid i tangon, kräver reflekterande, mottagande och respekt för känslorna. Vi dansade lika fantastiskt även denna gång. T har en ovanlig förmåga att följa. Hur jag än vrider och går finns hon alltid i min närhet, som en integrerad del i paret. Hennes anslag kroppsligt är bekvämt och fritt från rädslor och spänningar.

Kramas och andas tillsammans med T

Vi tog lite frisk luft och paus i regnet utanför. T:s ansikte blev allvarligt och droppfyllt när vi talade om livet och tangon. Snart blev det kallt och vi flyttade in i fönstersmygen. Men först övade vi omfamningen stående på varsitt trappsteg. T:s kram är självklar, kravlös, har stor rymd och är långvarig. Hon luktar naturligt av skog och ylle. Står kroppsligt stadigt, har utsökt balans och en förmåga att fokusera och leva sig in i vad som fångar hennes uppmärksamhet.

Att andas tillsammans var ett av ämnena i samtalet och vi gjorde slag i saken. Ställde oss i trappan än en gång men denna gång i en gemensam andningsrytm. Eftersom rytmen inte längre kan användas för att reglera syresättningen fick djupet på andetaget bli regulatorn för en normal mängd syre.

Glädjefyllt andades vi länge tillsammans, där rytmen blev allt jämnare vartefter vi hittade in i lagom djupa andetag. Vi hann med denna övning ytterligare en gång innan kvällen var över. Intressant blir att prova detta även i tandan. Om det går och skapar mer samhörighet och glädje. Har märkt att musiken går att andas, att känna mer, att glädjas, gråta, uppfyllas av livskraft till oanade höjder. Att gråta, av hänförelse och tacksamhet över att få uppleva något så älskvärt som närheten till en annan människa, i en rörlig rytmisk balans, är himmelskt, berusande och gudomligt.

Tangon har så många intressanta ingångar för att göra den än mer upplevelserik.