Kanske är det helt absurt, att avskilja mina svagheter och kalla de för sjukdomar, i kontakt med arbete, skola och andra människor.
Varför skulle jag inte kunna få vara öppen om vad som sårar mig, vad som gör mig svag, i mina relationer, utbildning och arbete. Av vilken anledning behöver jag skämmas över mitt ursprung, vilka mina föräldrar är, vad jag har för utbildning och hur känslig jag är. Hur kommer det sig att jag inte omfamnas var jag än kommer. Och hur kommer det sig att jag inte omfamnar alla jag kommer i kontakt med. Inte ens i tangon…
Att komma ut, kanske inte bara handlar om att vara homosexuell, utan kan lika gärna handla om att vara psykiskt sjuk, försvagad, känslig, eller något annat som är tabu eller anses försvagande. Det är ju rätt märkligt att man måste vara frisk för att vara sjuk. Att kunna tala om det som är svårt först när jag är stark nog att överbrygga all motvilja eller nackdelar som andra kan utsätta mig för i kampen om bostad, arbete och kärlek. Inget av vad jag har med mig som svagheter kan sägas vara mitt fel. Jag har inte valt den barndom, de gener, den barnpedagogik eller läroplan som skolan tillämpat. Jag är ett barn av min tid och jag har skulpterats av andra, av vuxna människor, av människor i ledande ställningar, av lärare, grannar, TV-program, barnprogram, barnböcker och mina föräldrar vilka utsatte mig för en skräckfylld barndom.
Det är märkligt vad vi tillåter hända i hemmen, där alkoholism och psykisk sjukdom härjar för så många. Den misär som sedan följer oss i årtionden eller hela vårt liv.
Jag utsattes aldrig fysiskt, men psykiskt. Min själ, mitt psyke var ett slagfält, ett kaos av konflikter, hot om död, förvisning och nedsättande behandling. Har länge sett mig som ett offer, men har plötsligt blivit insiktsfull och varseblivits om att jag alltid har givit tillbaka. Alla som mobbade mig som ung fick alla vad de förtjänade, fast jag helt glömt bort det. Jag har alltid givit tillbaka till andra vad de utsatt mig för. Även min far, min mor och min bror. Dom fick alla känna på vad jag själv fått känna på.
Jag är fruktansvärt långsint. En kille i tonåren gav mig en oförtjänt örfil och sprang. I fyrtio år väntade jag på att få möta honom igen, vilket jag gjorde av en händelse när jag cyklade på Högbergsgatan. Han stod och rökte. Hoppade av cykeln och stegade fram till honom och frågade om han hette Gunnar. Det bekräftade han och även sitt efternamn. Berättade då om örfilen och beredde mig på vad som möjligen skulle komma, men han bad ödmjukt om ursäkt vilket gjorde att jag kunde lämna saken bakom mig.
Konstigt är just detta att jag glömt alla tillfällen där jag givit tillbaka. Att jag inte är så offerbetonad som jag trott. Att jag faktiskt har förmågan att försvara mig, om det än tar lite tid. Som liten fick jag en örfil av min morbror för att jag inte gick och lade mig när han som gäst i vårt hem sa åt mig att gå och lägga mig. Jag gjorde inte som han sa och fick då en örfil. Ringde då min alkoholiserade psykiskt sjuke far som omedelbart tog en taxi till oss. Han hämtade ut farbrodern och spöade upp honom i trappuppgången. Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig att det skulle bli. Jag sökte ju bara tröst och att denna farbror skulle bort från min närhet. Men han fick mer än så…
På vilket sätt hör detta ihop med tangon? Jag menar att allt jag är och har varit med om visar sig i relationerna med andra på tangon. Det sitter inte bara i steget, utan också hur jag kan arbeta med alla mina svårigheter och om jag kan göra mig själv till en meddansande del i en Helhet. Det är ju ganska fånigt på något sätt att tro att jag kan dansa utan att ha med mig allt annat. Att endast kunna gå stegen på ett svassigt sätt skulle räcka för att kunna dansa tango. Jag menar att det inte är så.
