Jag ser dig
En näst intill osynlig hinna, som bara ett svagt glimmer skiljer sig från vad som är undertill. Djuret och denna hinna, som oförblommerat säger sig vara jag. Som om förd åt sidan skriker jag är ingenting, när djuret äter sig vidare. Hungrigt tittar ingenting på mig. Vill bli.
Jag är upptagen säger jag.
Jag är en hand, säger ingenting i min hand.
Jag kommer aldrig dö, säger jag. Jag finns ju i allt. Jag genomsyrar allt och jag kan inte, inte finnas. Allt jag är, är allt jag formats av. Jag är allt!
Ingenting frustar, tycker sig för liten, vill bli större, sträcker sig över underarmen. Jag är hand och underarm. Det glänser om min underarm och hand.
Jag är odödlig, säger jag. Jag är ju också den där Big Bang. Skrattar till. Liksom lite förtjust.
Armbågen glittrar till.
Oh my God, säger jag. Jag är ju allt som ger ifrån sig avföring och urin. Som pratar, säger hej och andas. Jag finns verkligen i allt.
Överarmen tycks nu ha en hinna av något genomskinligt.
Tar man mig, och lägger på en anka, säger jag kvack, och sen, jag är en anka. Åh, jag förstår, vad jag tror är jag, är ingenting, som lagd på något annat, blir till. Jag som trodde att allt det där, var jag, och så är jag ingenting, som lagd på någonting, blir till. Detta ingenting, är som ett ben, en fot, eller ett öra.
Du tror väl inte att du någonsin varit någonting. Av jord är du kommen, och till detta ingenting.
Jag borde älska detta ingenting, som lagd på någonting blir till. Detta ingenting som blir till, som ett ben eller en fot.
Allt svindlar till, om jag drar tillbaka detta ingenting, från allting och låter det vara ifred.
Allt sägs ha en själ. Javisst, säger jag, som är ingenting och gör allting till. Ingenting finns till utan detta någonting ingenting. Allt blir till av ingenting.
