Introspektion

Kan livet hållas isär? Delas på. Förses med vattentäta skott och sedan tro att en helhetstango kan dansas. Nej, kan inte dansa tango som en hel människa, om det finns inre klyvningar, inre motsägelser, spänningar och utspeglade konflikter.

Verkar som om jag är full av ord och meningar, samt har en ovanlig skrivglädje vilket gör att jag skriver mer än vad som behövs. Upprepar mig gärna, återkommer till samma ämne på flera ställen, skriver mycket spontant och oövertänkt. Flödar mer än strukturerar.

Improviserar mer än strukturerar. Lämnar öppningar i väven, plötsliga hål i vägen. Syftar ibland åt håll som inte går att följa. Gör det svårt för läsaren.
Har varit mer strukturerad tidigare men det skapade låsningar, kunde inte improvisera, fastnade i logik, blev stel och tråkig. Nu mer kaotisk, kreativ men kanske för kaotisk för att följa, för att ens förstå mig själv.

Har samlat alla ”tango och sex inlägg” i ett inlägg. Kommer försöka koncentrera det och reda ut det. Kanske kan alla inlägg förvandlas till sidor, så småningom. Att inläggen mer är ett trevande, och sidorna mer ett fastslaget. Inläggen hur det gick till och sidorna vad det blev.

Min helhet störs så ofta av tankar och känslor vilket är som en rabatt av blommor, som korsas och skapar nya blommor. Tankarna flödar, prövas, förkastas och skapar nya. En ständig utveckling, där prototyper ligger utkastade efter vägen, utbrända och uttjänta. Nya är under tillverkning samtidig som de nuvarande testas. Jag kan inte gå ut och dansa utan att komma hem med en flora av nya intryck som behöver bearbetas och läggas till i tangoväven.

Kanske en del av den högkänsliges ( överkänsliges ) vardag. Att oftast vara i ensamhet för att vila sinnena och sedan översköljas av intryck i det vardagliga. Att till det addera en smula intelligens, tankeklåda och lust att förstå. Överkänsligheten har gjort mig autodidakt. Tillsammans med en allergi, mot information som jag inte har användning för här och nu.

Jag tycker om saker som stämmer, som blir detsamma hur många ggr. jag än försöker. 1 plus 1 är 2. Om det blir tre, blir jag nervös, irriterad, tappar fotfästet.

Säger sig en person heta Gulash och inte går att hitta på birthday.se är det som om tillvaron kapsejsar, blir sned och vind, älskar rätt svar, annars upphör stora delar av tillvaron. Vissa saker behöver vara struktur för att andra skall kunna vara oförutsägbara. Blir inte lugn förrän mysteriet lösts. Oftast genom att personen visar sig heta något annat än Gulash. Den ljög helt enkelt.

Av det skälet har jag kunnat dansa i snart ett år på tu man hand med en dansare. Hittar inga sprickor och inga motsägelser. Jag kan vila lugnt på hennes struktur och leka runt i våra vindlingar. Jag vädrar alltid fara, eller förutsätter att fara alltid råder. Bara en sprickfri fasad gör mig lugn.

Min högkänslighet äskar frid. För att kunna leva behövs en motvikt till det lättrörliga, en frid, ett lugn, ett kav. Är på många sätt hudlös, kan sättas i rörelse på en sekund och röra mig blixtsnabbt i vilken riktning som helst. Min tankeförmåga skapar historier som skulle kunna förklara intrycken. Av dessa skäl behöver jag solitude – ensamhet. Som om jag faktiskt är allergisk mot det mesta och behöver ensamheten för att lugna reaktionerna.

Lustigt på ett sätt, att ensamhet för mig är det vardagliga. Jag orkar helt enkelt inte med det som andra behöver i sin vardag. Min känslighet gör att jag behöver en stilla vardag, utan några större förändringar, jag kan stå ut med det oföränderliga under lång tid av just det skälet. Jag behöver väldigt lite stimulans för att känna och tänka.

Det låter kanske märkligt, men på samma sätt som jag kan få ångest av astma, kan jag bli exalterad av en idé. Ibland blir jag så engagerad att jag får en slags hallucinationer. När det händer, vet jag att det är dags att vända, slå på bromsen och lugna ner mig, eftersom det inte har lett någon vart tidigare. På samma sätt lärde jag mig att hantera depressioner. Varseblev dom som oväder i horisonten och visste att det nu var dags att gå in i något mer omtänksamt och varmt, för att skydda mig emot dess verkningar. I min inre horisont började det mörkna och tog jag det inte på allvar kunde konsekvenserna bli svåra.

En effekt av att bli hårt behandlad utan att kunna försvara sig är att ha lärt sig att hantera sig själv hårt. Jag hade länge förmågan att göra mig själv illa utan att kunna känna det. Jag kände ingen kärlek för mig själv. Ingen värdighet. Jag var djupt deprimerad redan som liten och övervägde att ta livet av mig. Men hade inte dom orden, utan det var mer som en lust att hoppa ut från balkongen, och en känsla av det skulle bli bra. Att jag skulle landa på mina tår som en balettdansare. Men en annan del av mig sa att det inte vara sant, att jag skulle krossas mot marken, blöda och dö.

Jag hoppade inte. När jag var ännu mindre, tre år, var jag på väg ut genom ett fönster. Mamma fick tag i mig i sista sekunden. Undrar om ett så litet barn kan känna sig oönskat och på ett naturligt vis vilja avsluta sitt liv, för att det enbart känner lidande. Att varje dag är ett evigt lidande. Att för ett sådant barn är döden en glädje, en befriare och en lättnad. För ett sådant barn existerar inte ord som födelse och död, utan mer ett drömlikt tillstånd som för henne genom livet. Att detta tillstånd, detta inre liv kan hjälpa ett barn som endast känner ett meningslöst lidande att avsluta detta lidande. Att livet är så barmhärtigt att det inte tillåter vilket lidande som helst för en människa.

Det helvete jag gick igenom som liten har jag svårt att beskriva, eftersom det var normalt för mig. Bara när jag själv befinner mig i en situation som är trygg, med tillräckligt emotionellt stöd, med tillräcklig kärlek till mig själv och en väl underbyggd tankemodell av hur livet skulle kunna vara, kan jag förstå mitt egen lidande som liten. Vad jag fick vara med om. Vad min syster fick vara med om och vad mina föräldrar fick gå igenom.

I trettioårsåldern hände det igen. Var deprimerad en längre tid och ställde frågan inom mig om det nu var dags att ta livet av mig. Men till min förvåning, öppnade sig den överallt rådande tystnaden lyckligtvis och någon sa nej inom mig, vilket var det stöd jag behövde höra för att att ta mig därifrån. Sedan dess har det aldrig hänt igen, att jag varit deprimerad, trots svårigheter.