Intimitet

Att dansa tango, är också att snabbt anpassa sig till den relation som uppstår i mötet med en annan dansare. Hur nära vill vi komma rent fysiskt? Öppen omfamning, växlande eller nära?

Psykisk omfamning? Är vi bekväma med vår nya kropp, vill vi vara så nära det går, eller drar vi andra gränser. Som dansare behöver jag omedelbart registrera våra signaler och anpassa relationen därefter.

Att snabbt kunna anpassa sig. Att omedelbart kunna ställa om sig. Acceptera relationen som den visar sig. Vill vi bli förda, växla, eller föra. Vet vi vem som för och att vi för? Allt kan hända som Björn Borg sa. Att stå vidöppen för allt som kan hända är en fantastisk förmåga. Att kunna släppa vad jag vill och acceptera vad vi vill.

Det gäller på något sätt att ha all sensorisk uppmärksamhet på hur relationen ser ut och våga uttrycka sig. Skicka förfrågningar och få svar. Prova sig fram försiktigt och se om relationen kan innehålla vad jag förmedlar. Att stå fullständigt öppen för vad som händer mellan oss, att aldrig förvänta sig något utan att alltid vara beredd att modulera dansandet så att det passar oss båda. Så att vi båda kan komma in i det mest gemensamma.

Allt är med andra ord möjligt i dansen men det kräver en finkänslighet och en vilja att forma relationen genom att kommunicera vad den kan innehålla så att båda känner sig bekväma. Ju mer anpassningsbar dansaren är desto mer glädjande kan relationen bli och därmed dansen upplevelserikare. Att anpassa sig betyder inte att göra uppoffringar, eller kompromissa utan handlar om att leta efter den dans i vilken båda kan hitta något uppriktigt gemensamt. Ju rikare dansaren är på att uttrycka sig i dansen och ju friare hen är som människa, desto mer är möjligt.

Just detta är vad vi ständigt behöver öva på, att hitta oss själva som vi är och i dansen hitta vad vi är tillsammans.