Integrera tangon.

Sammanfattning
Följ reglerna i tangon noggrant.
Skippa familjejämförelserna och älskandet. Tillämpa istället frid, omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap.
Medverka till att alla får dansa och ha det bra.
Bevisa alla tankars mening och riktighet vetenskapligt.
Släpp känslorna fria men ta alltid ansvar för handlingarna.
Hantera alla kränkningar och överträdelser av reglerna snabbt och effektivt.
Att gå ut och dansa på tu man hand hela kvällen är helt okej, eftersom alla har den möjligheten. Man får själv välja om man vill köra lösnummer eller prenumerera, precis som man själv får välja öppen eller sluten omfamning.

Göra tangon till en familj?

Att se männen i tangon som mina bröder löser inga konflikter, eftersom även bröder blir osams, skadar varandra och ibland tar livet av varandra. Relationen till min pappa och min bror skvalpar fortfarande i livsglaset. Kan inte längre skylla på min far och bror, eftersom jag har, efter min 18 årsdag, inte gjort mycket på 44 år för att ändra relationen till män. Att se tangon som en familj, är helt bortkastad om avsikten är att nå integration.

Älska tangon

Jag säger mig älska tangon, men stämmer det verkligen? Om jag omsätter detta slitna och tvetydiga ord till UGL:s omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap, vad händer då?

Kriterier

Om jag föreställer mig att tangon är serie handlingar som alla uppfyller tangons kriterier. Måste jag inte då säga att allt i tangon är lyckligt och fungerar smärt- och friktionsfritt? Bara om jag faktiskt klarar av att uppfylla kriterierna. Gör jag det? Om jag inte klarar det, vad behöver jag då? Anser jag att kriterierna är felaktiga, eller struntar jag i dom för att jag anser att de inte gäller mig.

Tänka bara på mig själv?

Vissa områden är oklara t.ex. skall jag tänka på att jag skall se till att jag själv får dansa och får ut vad jag önskar av kvällen eller skall jag tänka på att alla får dansa och får ut vad de önskar av kvällen? Eller kanske göra båda samtidigt eller måste jag välja. Eller finns en sådan rekommendation. Har bara inte sett den, hört den eller gjort mig besväret att leta efter den.

Är motsägelsefull nu. Om integration är viktig i tangon måste jag tänka på att alla skall få dansa, att alla har det bra. Leder ju till nya tankar. Om jag då väljer att gå på milongor som är mer fördelaktiga än andra, bryter jag integrationskriteriet då? Bör jag gå på alla milongor och dansa med alla för att bli integrerad?

Reglerna i tangon, är precis som budorden i Kristendomen, nödvändiga för att upprätthålla ett livskraftigt förhållande för alla.

Mirada

Inget är lättare än att  bjuda upp med ögonen om jag är villig att dansa med alla. Men om jag trånar efter någon speciell, får jag ofta stå där och titta på någon som himlar med ögonen åt alla andra håll än mitt.

Känslor och tankar

Vad kan mer hända i tangon? Att jag känner något. Hat, förälskelse, kåt, ledsen, depression eller ångest. Att jag får märkliga tankar, om att mörkhyade inte skall vara där, att vita människor är värdelösa, att alla andra dansar dåligt men inte jag. I och för sig är allt detta inget problem så länge det inte visar sig i en handling, det vill säga att jag säger något eller gör något som uttrycker känslan eller tanken. Att jag tycker illa om män men inte kvinnor. Jo, det är ett problem, i helheten. En slags falskhet att tänka något, och sen uppföra sig på ett annat sätt i sina handlingar.

Alla känslor är viktiga att ta till sig. Vissa känslor som hunger är genomgående riktiga och har i sin grund att se till att jag får i mig tillräckligt med näring för att överleva. Känslan har med andra ord en betydelsefull mening. Andra känslor som t.ex. hat kan vara svårare att göra legitima utan att undersöka dess ursprung. Meningen med hat kan behöva belysas. Mannen som inte hälsar, inte ber om ursäkt när han krockar på dansgolvet och har en avmätt attityd i mötena gränsar till hat. Jag tycker illa om honom. Han har också vid något tillfälle sagt något i stil med ” du tycker inte speciellt bra om mig”. Så han känner av mig och antingen uppför sig illa av det skälet, eller tycker om att skada andra. Min känsla som lutar åt hat, lutar sig mot tanken att han inte följer reglerna, att han inte visar omtanke och gemenskap. Öppenhet visar han men inte förtroende. Vad jag känner är med andra ord hyfsat välgrundat tankemässigt. Vad som återstår är att kommunicera med honom för att få se in i hans sida av saken.

Bevisa teserna

Är grundad vetenskapligt vilket då betyder att jag måste kunna bevisa en tes. Har jag en tanke, så måste den kunna bevisas, om den skall sägas vara vetenskaplig. Detsamma gäller känslor? Om jag hatar någon, på vilket vis kan jag bevisa det? Känslan i sig behöver inte bevisas, den känns ju, men känslan baseras med all säkerhet på en tanke, en erfarenhet, ett trauma eller ett minne. Om tangon är en intim plats, en familj, en tangofamilj, med systrar och bröder, en mamma, en pappa, far- och morföräldrar, släktingar, en kärlek, vänner och bekanta. Borde mina känslor visa sig efter hur jag själv och andra uppfyller kriterierna, och inte efter mina erfarenheter eller förhållande till andra människor?

Dans på tu man hand i gemenskapen

Om jag dansar en hel kväll med en dansare. Har jag visat gemenskap då? Och varför behöver jag gå ut. Varför inte dansa på tu man hand. Är det för att jag inte kan spela samma musik, skapa samma pista?

Omtanke, förtroende, öppenhet och gemenskap och konflikt

Om jag hamnar i konflikt med ett annat par på pistan, utan att sen reda ut det. Har jag visat omtanke då?
Har jag förtroende för de andra dansarna?
Om någon inte vill dansa med mig. Tänker jag då att det förmodligen beror på samma anledningar som jag själv har när jag inte vill dansa med någon? Eller tar jag det som en personlig förolämpning?

Regler

Det finns regler i tangon, motsols, stöt inte i varandra, möt parets ögon som just är på väg in framför dig, när du är på väg in på pistan. Se till att ni förstår varandras avsikter och är överens.
Gå inte fram och tillbaka mellan linjerna.
Var försiktig med bakåtsteg och hög benföring.
Krocka inte. Be om ursäkt om du gör det.
Bjud upp med ögonen.
Omfamningen öppen om någon i paret önskar det. Sluten ifall båda önskar det. Händerna mot varandra och det andra paret händer i skulderhöjd.

Milongans form

Milongan en social tillställning, där man umgås och dansar.
Tala med varandra på en ljudnivå som inte stör dansarna.
Använda inte starka doftämnen.

Praktikan

Praktikan mer fokuserad på att öva.

Socialisera

Jag umgås inte i tangon. Ändå känner jag dansarna. Oroar mig för om de ser ut att må dåligt. Undrar var de tagit i vägen, om de inte visar sig. Har delat så många oförglömliga ögonblick tillsammans i dansen med både män och kvinnor. Jag vill inte missa en enda dans, därför har jag inte tid att prata. Jag kan knappt gå och byta tröja, utan att tycka att jag missar något. Är en ivrig dansare. Ett drag i personligheten att göra saker gränslöst, att låta mig uppslukas helt i vad det nu är som intresserar mig.

Det här stämmer inte. Vissa kvinnor pratar jag hur mycket som helst med. Jag umgås med andra ord med vissa, men inte med det stora flertalet och inte lika mycket med män som kvinnor.
Har dåliga erfarenheter av män i barndomen, även i tonåren. Senare i livet har jag revolterat. Gav min pappa en näsknäpp och hotade min bror med stryk om han var elak mot mig en gång till. Båda relationerna upphörde efter dessa händelser. Den attityden finns nog kvar i stor utsträckning men har övergått till att jag håller distansen till män för att inte hamna i bråk. Har nog ett väl grundlagt hat mot män, speciellt män som liknar min far och bror, eller män (pojkar) som gaddar ihop sig och mobbar. Jag gjorde slut på det pågående obehaget men i efterglöden finns olusten till män kvar.

Om jag tillämpar ovanstående, inser jag snabbt att jag vetenskapligt inte kan bevisa att män är olustiga, elaka och gör ont, men det råder inga tvivel på att det finns män som agerat gränslöst och kränkt mig, men det är inte alla män, och det är inte säkert att män som liknar min far, bror eller mobbare är elaka. Brast ut i gråt över detta. Som liten var jag beroende av min pappa, mamma, syskon, vänner och kompisar. På det sättet kan jag säga att jag visade omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap för att överleva. Jag var nära döden flera ggr. som liten på grund av min omtöcknade och psykiskt sjuka far. Min mamma hotade att överge mig eller göra det mycket svårt för mig om jag någonsin höjde rösten eller en hand mot henne. Inte så svårt att se vilket tryck och lidande detta måste skapa i mig som människa.

Mitt förtroende för män är i grunden svårt skadat, och därmed också för mig själv som man. Detsamma gäller för kvinnor, men jag levde med min mamma. Hon höll mig hel, ren och mätt. Lekte aldrig med mig. Hjälpte mig aldrig med skolan, eller på fritiden. Hon kunde lämna mig på skolgården som sjuåring, en timme före alla andra barn kom eftersom hon måste gå på sin utbildning. Satt ensam på en mörk skolgård och pratade med fåglarna, med en liten metallbil i handen. Jag var ett modigt litet barn, men jag visste också att alternativen var svårare om jag skulle göra motstånd. Resistence is futile. Det här är ju en sida av berättelsen. Vad jag själv gjort mot mina barn, kärlekar, vänner, arbetskamrater och medmänniskor är inte heller trevligt.

Tangon är, som på så många andra ställen i livet, en scen på vilken mitt liv utspelar sig. I betraktandet av kulisserna, skådespelarnas karaktärer, inlevelseförmåga och dialog, kan en önskan frambringas. Inom mig som åskådare virvlar tankar och känslor i en viss riktning, som om jag inom mig har en väg, som är den mer ”äkta”. Just nu har jag inga andra ord än frid, omtanke, öppenhet, förtroende och gemenskap för att beskriva denna väg, denna önskans väg, som alltid funnits där, som en guide för att kunna hålla mig levande. Tydligt är att jag önskar mindre lidande och mer glädje. En väg för att nå detta skulle kunna vara att ha dessa fem följeslagare omtanke, öppenhet, förtroende, gemenskap och frid. Till dessa lägga en sjätte vetenskap, som ett prövande av tankarnas riktighet, det vill säga hur meningsfulla de är och om de har riktning mot målet omtanke och gemenskap.

Det finns också något större, något mer allsmäktigt, detta att vara som Ett, detta att minska mängden och styrkan på konflikterna, både mellan mina delar och mellan vad jag uppfattar som mig och andra.. Till min häpnad får jag väl lov att säga, tycks det finnas ett paradisiskt tillstånd, fullt tillgängligt i det levande livet, där konflikterna för en stund tystnar, där ett i det annars olidliga blåsandet och skramlandet kan uppstå stiltje, och en stunds behaglig värme och klarhet sprida sig. Att för en stund känna att allt är bra, ja, kanske inte bara bra utan alldeles utomordentligt bra. Där gemenskapen frodas på ett gränslöst sätt, där inget längre betraktas som delar, eller utomstående, utan allt, ingår i upplevelsen att finnas till. Ur denna upplevelse få kontakt med något ursprungligt, att göra något som livet självt finner som den ”rätta” vägen och som belönar detta med en överdådig känsla av förnöjsamhet. Detta överdådiga är möjligt att nå, för mig, i tangon. Men det händer också tidvis och plötsligt vid andra tillfällen, att jag drabbas av detta fenomen att tidvis få uppleva att konflikterna lösts, eller minskat avsevärt i styrka så att en ovanlig frid tillsammans med en slags berusning uppstår och får mig att för en stund sväva genom tillvaron. Ibland så kraftigt att en vägg tillfälligt kan verkar upprätthållande, för att inte falla ihop som en fällkniv.

Tankeväckande att styrkan på tillfredsställelsen hos en heroinist som just släppt gummibandet runt överarmen, kan upplevas hos en fullt normal människa, utan att ta tillsatser eller ens uppleva biverkningar.

Wow, det här blev en häftig resa genom tillvaron och tangon . Ett slags självhelande. Ett försök att göra tangon till en allt mer fridfull och glädjande plats, inte bara för mig själv utan också för alla andra, i försöket att bli som Ett.