Innerlighet och sensualism

Upplever mer och mer att det är i själva dansen allt behöver uttryckas. Inget får finnas kvar okommunicerat eller släpa efter. Inget i dansen får peka mot något annat. Att under dansen uppleva allt jag önskar av mötet är väsentligt. Har haft den tanken tidigare, att kunna gå från dansen utan att ha med något som dröjer sig kvar, en önskan om mer än vad som uppstod.

Att inte väcka mer än vad som kan släckas under stunden på dansgolvet.

Sex är ett krigsfartyg som stävar ensamt bort. Blir allt mindre mot horisontens rand. Att ha förmågan att känna starkt i det lilla är gudabenådat. Att förena sig i en mening lika gudabenådat.

Att dansa, känna starkt i det lilla och utföra meningen med dansen. Att kommunikativt, improvisatoriskt uttrycka musiken och röra sig motsols utan att stöta i andra par.

Allt behöver ske under dessa tolv minuter.

Vi har tre eller fyra danser på oss att skapa en uttrycksfull, samstämmig sammanslutning, som gärna får sväva på musiken som ett skepp på vågornas vindpiskade kammar, i improvisatorisk frihet, inkännande med fullt fokus och närvaro i rörelse, takt, kropparnas position, helhetens närvaro i andning och med ett själsligt förtroende. I ett känslomässigt tillåtande, mottagande. med en balans lika fast som kölens gång genom vattnet.

Inledningsvis ta hänsyn till relationen. Är den kall, tvekande, blodlös och infekterad? Behöver den värmas, helas,uppfyllas, omslutas, röra sig smått, mikroskopiskt, i väntan på att ömsesidighet och förtroende blommar ut. Eller är den redan eldig, otålig, av sig själv i rörelse, i vetskap om vad som krävs och vart vi ska. Eller kanske obekant, ett hjärta och lungor som aldrig mötts.

Måste fråga mig, om kvalité är mer livskraftigt än kvantitet. Vad skulle hända om bara det livskraftigaste fick möjlighet att uttryckas. Att vänta på musikstycket som kanske aldrig kommer, eller ögonmötet. Som om ögonen behöver mötas i början på varje tanda för att se om vågen är tillräckligt hög för att surfa på. Att i väntan sitta på surfbrädan, se den ena efter andra vågen passera förbi.
I djupet tittar uttryckslösa ögon upp mot ytan i en strömlinjeformad kropp. Detta att bli utan, utan ett möte, kanske få hjärtat sönderslitet, i ett nekande, som om brädan redan förlorats när den perfekta vågen rullar in.