Individen och Tango
Kanske är det så att vissa ser på Tangon som en individuell dans. Från första ögonblicket ser dom tango enbart från sitt eget perspektiv. Redan när dom lever sitt liv privat är de uttalade individer och allt utgår utifrån deras vilja och behov. De vill vara fria att göra precis som dom vill i alla ögonblick.
De vill passera entrén till dansen som individ, dom vill välja vem dom vill dansa med och när dom dansar så skall partnern uppfylla deras önskningar och viljor. Ja, alla är liksom till för dessa individer och möjligen kan andra bekräftas som individer men bara utifrån styrka och vem som är bäst. Den som är bäst och starkast vinner och får vara den som styr andra individer. Gott så, om nu alla andra tycker att det är ett väl fungerande sätt att dansa.
Kanske finns det andra som ser Tangon och livet som relationer. Något i vilket man möts och ömmar för bådas viljor och behov. Som likt en väv, väver samman bådas vävar. För några timmar en kväll, för några minuter i en dans formas denna gemensamma väv. En väv som sammanfogar inte bara paret utan alla i lokalen, som bekräftar alla dansare i lokalen, allas behov och vilja till att dansa. Som ser sig själv i andra, som möter upp andras behov och viljor.
Utifrån detta vävande ömsesidiga perspektiv är det absurt att släppa in individer i lokalen eftersom det genast medför att vad vissa betalt för, och föresatt sig, inte kan uppfyllas. Det är som att betala och gå på bio och inte få se filmen. Det liknar snarare ett lotteri där vissa vinner och andra inte. Ett riggat lotteri eftersom det oftast är samma personer som vinner.
Allt detta är okej, ja, det mesta är okej, om det inte vore för att man kallar danslokalen för allmän, när den inte är det. Och att det bara är vissas behov som prioriteras och inte allas. Pistan är under belägring av vissa individer och par, som gör vad de önskar med den, och behandlar andra därefter. Något som arrangören tillåter, mestadels genom att inte säga något, bara tillhandahålla ett stycke djungel där de råa aporna vinner. Som en korsning utan rödljus, markeringar, företräden och högerregel. En korsning där människor gör sig illa utom de fräckaste, de starkaste och kunnigaste.
Ansvarig för denna korsning, detta dansgolv är arrangören. Om det förekommer att människor blir illa behandlade, inte får vad de betalt för, blir ledsna och besvikna så beror det på arrangören, som inte styr upp vad som pågår i lokalen. Om dansare far illa i år efter år, och alla står konfunderade över vad som händer och varför inte tangodansandet tar fart så kan det bero på just detta att dansgolven är en djungel och styrs av djungelns lag. Säga vad man vill om människan, utan lagar och regler så är vi vildar, inte bara mot andra utan också mot oss själva.
Man kan skicka ut hur många enkäter som helst om man inte förstår att regellöst betyder kaos, skador och förvirring. Om man dessutom i kursverksamheterna endast får lära sig olika steg och inte ett skvatt om hur det är på dansgolven och hur man skall tänka för att göra dansen för alla till något omtänksamt och behagligt ja då faller man i famnen på det som vissa kallar för elakt och grymt, men inte för dom själva utan grym och elak för andra. Aporna med vassast armbågar och minst medkännande är de som regerar på pistorna, precis som de är i alla sammanhang där det inte finns common sense och medkänsla.
Individerna har tagit över pistor, danslokaler, föreningar, arrangörer och festlokaler. Överallt denna parasit på det allmänna, på paret och gruppen. Som en blodigel suger den ut allt ur partnern och gruppen dansare i stort. Hon böjer sig inte för något. Hon skall stå först i kön och inte behöva böja sig för någon annan, utom de som är starkare och smartare. Hon trampar gärna ner alla andra i sin önskan om behovstillfredsställelse och egna önskningar.
Det är patetiskt att höra någon kalla dansgolvet för organiskt, och andra för något grymt och elakt. Andra kallar sig förening, där det inte finns någon förening. Där alla borde arbeta ideellt men ingen gör det, bara några få som får betalt genom att arbeta någon timme eller två och sedan dansa gratis resten av kvällen och sedan får gratis inträde vid andra tillfällen. Och det spelar ingen roll vilka argument som anförs, de säger likt förbannat att de är en förening. Med den typen av människor som varken hör eller ser sina egna förnekanden och lögner blir det ogörligt att arbeta tillsammans med. Om de inte kan se fakta, om de inte kan ta emot andras syn på vad de gör, om de inte ens kan erkänna att de inte uppfyller de förpliktelser de behöver göra för att alla i föreningen eller på dansgolvet skall må bra. Ja, då är det väl inte så konstigt om antalet dansare viker undan och blir allt färre. Om de inte förstår att de inte är en förening ens när det inte kommer några medlemmar till medlemsmötena. Bara de gamla stötar som förmodligen startade föreningen och som suttit cementerade i ledning och arbetsledande positioner är närvarande.
Dansgolven är riggade, människor far illa. Kursverksamheter och arrangörer tittar bara i sina plånböcker och pumpar ut fler kvinnor än män till dansgolven. Individerna bestämmer över dansgolven med grymhet och elakhet. Och så undrar man varför det inte kommer några dansare. Hur kan en kursverksamhet ställa sig alienerad till platsen, till vilken vad de lär ut, skall tillämpas? Och hur kan de själva gå ut på denna plats och uppföra sig som otillgängliga och frånvarande för alla utom de duktigaste och insmickrande.
Och i allt detta, så finns tangoparet. De som förväntas kommunicera, visa omtänksamhet, samarbeta, acceptera, bli som ett, dansa tillsammans, vara vänliga, titta varandra i ögonen och bjuda upp.
Vad skall man säga: Lycka till!
En annan tanke slog mig plötsligt. Den att arrangören naturligtvis backar från ett eventuellt uttalande om att alla dansar med alla och visar vänlighet, eftersom då förmodligen dessa starka individer inte skulle komma till dansen. Ett svidande nederlag för arrangören som förmodligen är invirad i dessa individer på ett osunt sätt. Troligen är arrangören mer vänligt inställd till dessa dansare än de som inte är lika duktiga, som inte är deras vänner och som inte är intagna i den gruppen. Arrangören står helt enkelt inte på alla dansares sida. Alla som betalar inträde har inte samma värde i arrangörens ögon helt enkelt. Däri ligger hela sakens natur. Arrangören ställer sig inte neutral, eller på allas sida, utan bara på en dels sida.
Undrar om alla dansare förstår det här och accepterar det, eller om det är så att de inte har något val. Dansarna skiktas i samma ögonblick de kommer in i lokalen, även fast de betalar lika mycket för tjänsten att få dansa. Discjockey, arrangör, kursverksamheternas lärare och de duktigaste dansarna svärmar naturligtvis för varandra. Ingår oheliga allianser, skapar förutsättningar för sig själva och låter andra dansa efter deras pipa. De förtrogna trampar in i lokalen och dansar bara med varandra.
Och anledningen till att de inte ordnar tango bara för sig själva kan då endast vila på två orsaker, ekonomi och beröm. Dom kan dansa billigare än ifall de själva skulle hyra t.ex. Chicago och de får mer en känsla av att de är något, om det finns dansare som dom kan mobba och vara märkvärdigare än. På samma sätt skulle inte inbjudna dansare vara så märkvärdiga och intressanta om gästerna var lika bra eller bättre är paret.
Om gräddan av Stockholm tangodansare skulle arrangera Tango skulle de vara tvungna att skikta de som var bra, jättebra och superbra från varandra för att kunna känna sig märkvärdiga. Något de förmodligen aktar sig för.
