Alla har vi kuk, skaft och klitta.
in eller utåtvänd fitta.
Stora eller små bröst
ljus eller mörk röst
Kort eller långt hår
smala eller tjocka lår
Spotta eller suga upp
som en höna eller tupp
Har en så märklig vision, som om jag plötsligt står öga mot öga med anden, som strömmar igenom mig som barn, mat, vatten, bajs och kiss. Som att ha lösgjorts från denna ordning, som om att se något jag inte sett förut. Att detta som är så himla skönt och smärtsamt, är denna passerande ande, som önskar fri lejd. Nu står jag på sidan om, eller kanske rakt i vägen för denna genomgående rörelse, denna strömmande friktion och upplever ett slags fristående.
Jag undrar om ordet misogyn, i min tolkning, inte riktar sig mot kvinnan, utan mot könet, att jag börjat tvivla på att könen är olika. Att kvinna och man inte är två helt olika varelser. Upplever en slags sjukdom, som rabies, fast istället för att vara rädd för vatten har jag blivit rädd för kvinnan. Vill helt enkelt omintetgöra henne, och mannen genom att göra könen lika ( bara omformade ). Söker människan, denna enhet, detta enhetliga, denna gudomlighet, som vi alla är.
I det dagliga uppstår kvinnomöten, och jag känner denna obetvingliga kraft och dragning till kvinnan. Som om hon vore vatten och jag en törstande. Eller något att äta och jag en hungrig. Som om jag inte längre vill lyda denna mäktiga ordning, att vara man och betvingas av det kvinnliga. Som att inte längre vilja dricka vatten och därmed stå öga mot öga med döden. Olyckligt tittar vi på varandra. Kanske förvånade och ilsket också. Vi förstår att ordningen har rubbats, ja, faktiskt ordningen i hela mänskligheten. Om människan inte längre vill finna sig i tvånget, vad händer då?
Jag fruktar och börjar avsky den kraft kvinnan har över mig. Hur jag kan förlora mig fullständigt, liksom trollbindas av det omformade, på sätt och vis av mitt eget omformade kön. Hur mitt huvud tvingas ner mot golvet inför denna formidabla kraft som nybildning av människan är. Den av två människor sammanblandade genpool som leder till en berikad återfödelse i mänskligheten.
Kanske säger jag: ” jag vill inte längre vara en man, jag vill vara en människa”.
Tror att tangon har med detta att göra. Dansar allt mer på tu man hand, som om jag önskar veta vem det faktiskt är jag dansar med på pistan. Vem håller jag i handen, vem håller jag om och dansar samstämmigt med? Om jag tar med denna människa ut från den gemensamma pistan och möter henne på tu man hand på den lilla pistan, för samtal, dans och närvaro. Hur då vissa går upp i rök, som om de egentligen inte finns, och vissa står orubbligt kvar, eller kommer närmare.
Jag står liksom beredd att möta människan, hur hon än är formad. Som brunögd, kort, lång, vit, svart, hon, han, hen, invandrare, utvandrare eller fastboende. Homosexuell, kines, Sverigedemokrat, eller lat. Och kanske, kanske är det inte bara människan utan också hennes speciella sfärer, som par, familj, släkt och vänner. Grannar, arbetskamrater, kompisar, landsmän och världsmedborgare. Tänker att jag som dansare, dansar tango för att jag längtar hem, till att vara människa.
Att vatten strömmar genom lekamen är inte så svårt att uppleva och förstå. Känna törsten, söka vatten, dricka mig otörstig och sedan släppa ut vattnet när trycket i buken ökar. Låta mig genomströmmas av vatten.
Detsamma gäller barnen, att de strömmar genom mig, som lust och åtrå till en annan människa. Att istället för att dricka vatten, älska med en annan människa, och se barnet komma ut, precis som vattnet gör ur buken. Att dricka vatten utan att jag behöver det går bra, men stör kroppen och skapar onödig belastning. Detsamma gäller allt annat som kroppen utsätts för som den inte bett om.
Inget bör göras för att det är ont eller gott. Ont eller gott behöver alltid vara parhäst med meningen. Att blint följa känslorna i människornas parallella värld är att acceptera sjukdom och lidande. Inget bör heller göras för att det är meningen utan att känna om det är behagligt eller smärtsamt.
Att dricka vatten för att det är gott, utan att förstå meningen med det och utan att vara törstig är inte fridsamt.
En annan fantastisk mening som kommer ur detta resonemang är att varken man eller kvinna längre kan sätta sig på eller underkasta sig varandra, om detta med man och kvinna upphör i det stora hela, för att istället ersättas av att vara människor. Att det manliga och kvinnliga intet annat har att göra med än att ge barn till världen, precis som vi ger bajs, kiss, blod, slem, tankar, ord, känslor, handlingar och slutligen oss själva till världen.
Vi använder våra lätt omformade kön för att ge skapelsen möjlighet att uträtta sitt mirakel, att ge människan en plats i världen.
Att på bilden se en människa med två olika kön istället för att se två olika människor verkar meningsfullt och känns glädjande. Olika kön som ger barnet extra mycket livskraft i form av gener från två föräldrar. Vi är inte han och hon av något annat skäl än för att ge våra barn mer livskraft för att de inte skall bli sjuka och dö från oss.
Att älska med en annan människa för att det är skönt är lika ofridsamt som att äta en bulle bara för att det är gott. Att inte fråga vad meningen är med det jag gör, är att inte bry sig om vad min handling orsakar i världen, i andra och mig själv. Måste jag inte fråga mig, vad detta som smakar så bra, gör med mig och andra?
Annars skapar jag väl ett dolt mönster, när bullen skapar en ring runt magen, eller älskandet utan mening skapar ett oönskat barn, eller störningar i kroppen av p-piller, spiraler och abort. Hur många människor har inte sårats av denna älskog, inte bara hos dom som älskar utan också för de som är gifta med eller tillsammans med de som älskar med varandra.
Samma sak gäller väl också smärtan och lidandet, som kan vara outhärdligt att genomlida utan att få veta meningen. Om någon som skapar lidande i mig, säger att det inte finns någon mening med det, blir lidandet svårt att bära. Vi vill gärna att lidandet har en mening, och med samma önskan borde vi också alltid fråga oss om meningen med glädjen.