Frälsning och en levande tango

2010 blev jag frälst. Upplevde att allt blev övernaturligt, magiskt, att jag plötsligt älskade allting, att jag plötsligt kunde och fick älska allting. Fick en stark dröm och lika märkligt några mantran på den fjärde dagen ( av fem ). Upplevde att något fanns i det som annars var tomt, intet och olevande.

Detta hände på en kurs i ledarskap och gruppdynamik. Inte som man skulle kunna tro, i ett religiöst sammanhang. Allt vi fick studera och fördjupa oss i var hämtat från vetenskaplig forskning och väl dokumenterat. Ändå hamnade jag i vad som å ena sidan skulle kunna kallas psykos, hallucinationer och sammanbrott. En av deltagarna var övertygad om att jag skulle bryta samman. Han sade senare att han var glad för att han hade fel. För jag bröt inte samman.

Å andra skulle man kunna säga att jag såg ljuset, omslöts av kärlek, mötte Gud, änglar, såg allt som vackert och underbart. Visst jag gick på en gräns för jag kunde inte förklara för mig själv vad jag upplevde och inte heller var jag skulle vända mig för att bli förstådd. Hade aldrig hört talas om något liknande utom i religiösa sammanhang. Övervägde att ansluta mig till något religiöst sammanhang men kunde inte lämna den bit av mig själv som burit mig troget genom många av livets svårigheter, den att tänka hjälpsamt, förstående, logiskt och stöttande

I och för sig vände jag mig ändå till religiösa sammanhang några år senare, dock utan att kunna få kontakt. Åkte hem från kursen som varat i fem dagar och inget var sig likt igen. Det enda jag kunde komma på som möjligen skulle kunna lindra kärlekens inre tsunami var att försöka förklara vad som hänt. Behövde hitta broar till hur jag tänkt tidigare, som jag uppfattat som logiskt och klokt utan hjälp av teologiska teser och sammanhang.

Slog därför upp ord som Gud, andlig och älska och fick nya infallsvinkar på t.ex. ordet Gud, som kan översättas till helhet. Vilket gjorde det möjligt att börja förstå ordet Gud och vad som hänt på kursen. På kursen studerade vi hur en grupp skapas, agerar och fås att arbeta tillsammans optimalt. Enligt Susanne Wheeler så sker det genom bestämda faser, något som jag själv upplevt som kaotiskt och oförutsägbart. Min egen erfarenhet av kontakt med en schizofren, alkoholiserad pappa, medberoende mamma, allergi, astma och social fobi visade något helt annat.

Ordet andlig, gavs kontexten andning vilket omedelbart fick mig att associera andning till något som kunde vara så svagt att man vara tvungen att hålla en spegel framför någons mun för att se om den människan lever. Om imma uppstod så andades människan fortfarande. Insåg att andningen inte bara kan vara svag, och stark utan också livlig, det vill säga att den inte bara uttrycker syresättning och koldioxidutbytet utan också kan förmedla en känslomässig upplevelse. I dansen kan jag andas som en robot eller vara lika livlig som musiken, eller ännu livligare om musikaliteten i mig är fördjupad. Kanske kan musiken i mig växa, uttryckas livligare än vad musikern själv uttrycker.

Vem vet vad denna livlighet som kan uttryckas i musik, dans och konster kommer ifrån. Vad den är och hur mycket den kan närvara. Att kalla den ande är inte på något sätt motsägelsefullt för det är mycket svårt att hitta ord som beskriver vad vi känner och upplever när vi möter inte bara hunger och frusenhet utan också lidelse, sensualitet, inlevelse som får allt annat att blekna, att som människa förvandlas till musik, eller det kommande barnet som så ömsint uppstår i den intimitet som visar sig i möten med människor. Ja, hur denna märklighet, livet, ständigt visar sig i allt och visar vägen till överlevnad och tillväxt, inte på det mänskliga sättet utan det naturliga, som visar sig om törst, ensamhet, sensualitet och dragning till saker som vi inte kan förklara.

Detta resonemang spreds sig som en lavin genom hela mitt väsen. Detta att vara en robot och detta att vara levande. Jag kan gå som en robot med avsikten att ta mig någonstans eller så kan jag gå levande och uttrycka den oerhörda glädje det är att leva, att få uppleva, den sida av mig som alltid uppmuntrar allt som jag behöver för att leva. Följer jag min inre vägledare som alltid talar om för mig när det är dags att äta, ta på mig något varmare, andas fortare, gå på toaletten, vilken kvinna som kan bli en livlig moder till våra barn och alla andra obegripligt kloka och omtänksamma råd som visar sig genom känslorna.

Fick kontakt med och insåg att i mig finns en gudomlig varelse, ett väsen, som vet vad jag behöver, som vet vad jag mår bra av, som vet hur livet bäst tar sig framåt i det som också leder till för tidig död och lidande. I hela mitt liv hade jag lidit. Ja, det började redan när jag fick eksem över hela kroppen som ettåring och eskalerade sedan in i det ena lidandet efter det andra. Som artonåring frågade jag mig varför livet måste vara ett ständigt lidande. Mitt fokus i livet blev detta lidande och varför det fanns där. Läste och skrev, år efter år, skapade mer lidande i mig själv och hos andra, innan dessa märkliga fem dagar förändrade lidandet till lycka.

Till en stigande förvåning uppstod den ena klargörande tesen efter den andra. Att en grupp kan samarbeta så effektivt att man kan se den som en människa, en organism. Att denna sammansatta ”större” människa behövde i vissa fall för att uppnå detta gå igenom tydliga faser, där konflikter var en av dessa faser. Innan kursen var min syn på konflikter något som hade med krig och våldsamhet att göra. Nu fick konflikt en helt annan betydelse. Den kan vara något så trivialt som att tycka olika om något.

Detta fick mig att implodera känslomässigt, som om något i mig plötsligt fick luft, som låste upp låset i min cell, som släppte in solljuset i den annars mörka grottan. Kunde inte förstå vad som hänt men känslomässigt var det en explosion, som om en annan del av mig förstod vad som hände och hur betydelsefullt det var, men en annan del kunde bara registrera nya tankar och övningar, som jag ständigt befann mig i underläge emot. Vad jag trodde och visste visade sig inte vara bärkraftigt i de vetenskapligt underbyggda undersökningar som teorierna på kursen presenterade.

Som om man på kursen sa till mig att göra något och jag tog fram mina verktyg och skred till verket. När jag var färdigt så tog kursledarna fram verktyg som var så överlägsna mina att jag tappade hakan. Förstod inte då, men förstår nu, att jag i relation till min barndoms verktygslådor, dom jag fick av min far och mor, att nu var jag i ett sammanhang, som jag naturligtvis hade haft stor glädje av som liten men som jag inte fick del av förrän femtio år senare.

Denna vision av en grupp som arbetar effektivt tillsammans som ett, flyttades sedan in i mig som individ och jag insåg att jag också består av delar och att dessa delar, kropp, psyke, minnen, behov, erfarenheter, tankar, känslor, logik, intuition kan befinna sig i konflikt med varandra och att detta gör mig mindre effektiv, svagare och motsägelsefull. Började därför att försöka foga samman alla dessa delar av mig själv till en mer sammansatt individ, en effektivare människa, en helare människa. Om man så vill en gudomligare människa.

Eftersom Gud nu blivit detsamma som helhet uppstod nya intressanta aspekter på det gudomliga och det religiösa. Om delarna i världen sätts samman så att konflikterna minskar och effektiviteten ökar uppstår ”enheter” med större eller mindre styrka. Det vill säga helheter som med gemensam muskelstyrka kan lyfta allt större vikter ju starkare dessa individer är tillsammans. De kan också skapa nya saker, odla, samla ihop pengar och mycket annat stort.

Så Gud står i relation till delarnas sammansättning. En Gud kan med andra ord finnas i olika storlekar, och kan då naturligtvis ges olika namn. En miljon förenade effektiva människor kan skapa och förändra på ett helt annat sätt än en miljon människor som har många konflikter mellan sig. Så när jag tittade ut över världen såg jag Gudar överallt, i olika storlekar och olika styrkor och effektivitet. Översatt till helheten så försvann alla lögner, missförstånd och märkliga sammanblandningar. Dessa sammansättningar av människor kan säga sig ha den rätta helheten, eller rätta Guden, eller enda Guden, eller vad de nu säger. Men sanningen är att det finns många Gudar, lika många som det finns olika sammansättningar av delar. Det finns bara en Gud, det är sant, om alla människor på jorden kunde samla sig i en enda stor effektiv helhet så skulle hon vara den största Guden bland människor.

Misstaget, som jag ser det, är att de tror att just deras sammansättning eller helhet är den ”rätta”, när de bara är en del av något mycket större. Ja, vi står handfallna inför Naturen, Jorden och Universum, men vi tänker inte att detta Universum, med alla sina delar i någon slags märklig harmonisk rörelse är den enda Guden, den rätta, den största helheten, och vilken religion vi än tillhör, eller upplever är den enda rätta, är vi ändå bara en del av detta oändligt mycket större.

Vore intressant om alla religioner böjde sig på knä inför denna Helhet, denna Gud, som allt vi upplever är. Om alla kungar, presidenter och ledande personer gjorde detsamma kanske världen på ett ögonblick skulle se annorlunda ut. Men förmodligen är det någon människa som genast skulle säga att just den har kontakt med denna storhet och är dess högra hand och allt det där, så skulle vi få börja om igen. Bättre då tänka, att vad jag är i världen, är vad en blodkropp i mitt varma flödande blod är. Vi är helt främmande inför varandra och kan inte förstå hur det känns att vara människa respektive blodkropp.

Blodkroppen lever några dagar. Dess närvaro är livsviktig och älskad, men den kan inte föreställa sig vad jag tänker och känner, och gör. Vad jag vet är att den verkar, den samarbetar, tillämpar det där som gör att den existerar några dagar och i samspelet med allt annat ger mig liv och möjlighet att uppleva och verka. Något jag kan flytta och tillämpa på mig själv. Jag är en blodkropp och jag verkar i något större, något ofattbart för mig, ja, så bortom ofattbart att jag blir förlägen inför tanken.

På dansgolvet med dig i min famn, är jag där igen. Ser mig som en del av något större, att vi tillsammans bildar ett nytt väsen, något jag inte kan förstå vad det är, vad det känner och tänker, eller gör på en nivå som är långt bortom vad som kan omfattas. I ett samarbete likt blodkroppen, där jag samarbetar på ett sätt som gör att gränserna mellan dig och mig suddas ut, där det jag brukar vara somnar in, liksom görs tillgängligt för detta större väsen som vi är för några minuter. En fascinerande tanke att dessa individer, kanske 20 till antalet i själva verket är 10 mer sammansatta väsen, och att de tillsammans är ett nytt väsen.

Märkliga tankar, liksom magiska, som spränger sönder tillvaron på ett sätt som många upplever störande och mindre angenämt. Kanske till och med hotande.

Naturen som är summan av det mesta på jorden är en av dessa enorma storheter, en effektiv helhet, eller Gud om man så vill, som kan förvandla sten, vatten, ljus och värme till liv, detta märkliga vi själva är. En entitet som utför storverk, magiska sådana, sådana som människor i effektiva grupper kan utföra.

Allt detta kan ses ur ögonen på ett litet barn vars framtid ligger i famnen på svårt sjuka människor och med en komplicerad och avvikande genetik. Arvsynd kanske, effekter av urbanisering, olämplig genblandning, effekter av en förgiftad miljö.

Gud är en helhet som kan skapa ett mirakel. För mig är det ett miraklet att två människor kan sluta sig samman och föra över det som vi kallar liv, till en tredje människa. Handen på bilden nedan som benämns Gud ser jag som mannen och kvinnan sammanslutna och handen till höger är barnet.  I kristendomen talas om treenigheten. I mitt huvud kan den uttryckas som föräldrarna, ( Gud ) barnet och detta som passerar oss som vi kallar livet (gnistan), det vill säga anden. Lätt att stå frågande till varför Bibeln är så världsfrånvänd. Men det kanske är lätt att säga för någon som är vetenskapligt grundad, vilket man förmodligen inte var för 2000 år sedan.

Vackert och förslutande både för religion och vetenskap, att kunna bygga broar från det religiösa till vetenskapliga och tvärtom. Att se den stora handen som mannen och kvinnan sammanslutna och barnet som den ensamma människan, till vilket livet kopierats och fortsätter. För mig är den sammanslutningen närvarande i Tangon, som om barnet blir metafysiskt närvarande i omfamningen, vilket känns sensuellt, värmande och som ett rum utan tid, i en omfamnande kärlek.