Första steget i en tanda
Under åren har många olika sorters starter presenterats i Tangon. Först luta sig bakåt och sedan framåt. Att på något sätt bygga upp sig som en våg, eller lavin och sedan störta iväg. Och många andra sätt förstås. Den start jag själv landat i är den ömsesidiga. Den att vi båda vet att vi skall gå motsols, att någon takt i musiken kommer bli det första steget, att vi har tre möjligheter. Framåt, bakåt och åt sidan.
Om omfamningen är stabil. Det vill säga att armarna är lite som revben och väl fästa i axlarna utan att vicka för mycket, kan ingen i paret röra sig utan att den andra följer med. Om någon i paret rör sig sker en spegling i meddansaren. Precis som överkroppen speglar sig i benen. Vem som än initierar steget kommer att helt naturligt ta med sig meddansaren. Att göra mikrorörelser innan steget är också att undersöka om vi enats överhuvudtaget, genom att gunga lite utan att röra fötterna, att skapa en stillastående rörlig närvaro
Dansarna behöver enas om några saker. Att de rör sig motsols runt pistan, att de skall undvika att krocka och att de alltid är alerta och närvarande. Vi är alltid beredda på att något kommer att hända. Vi vet inte vad, men vi kan vara säkra på att något sker eftersom tango är en rörelse. Impulsen att ta ett steg kan komma från båda dansarnas viljor, men kan också kännas som en självklar initiation från musiken. Om någon av dansarna märker att vi kommer att kollidera om vi rör oss så bromsar hon helt enkelt alla initiativ tills faran är över. Vi kommunicerar, samarbetar alltid och tar båda på oss ansvaret för allt som händer.
Alla former av spänningar kommer att ligga som bromsar på rörelsen. Av det skälet är det naturligt och viktigt att verkligen försöka slappna av, att ha en låg muskeltonus, som naturligtvis stegras när det behövs. Samma sak gäller öppenhet och förtroende. Att jag visar vad jag känner och säger vad jag tänker om det behövs. Skaver något, gör något ont eller upplevs som lidande måste detta adresseras omedelbart. Omfamningen kanske behöver justeras om någon hänger, håller för hårt, eller opassande. Eller fötterna, knän eller underliv är för nära varandra. Vad det nu är, behöver det omedelbart förhandlas till ett avspänt och glädjande tillstånd.
Att ständigt söka minsta gemensamma nämnare i dansen och inte driva på eller försöka få meddansaren att göra saker som den inte kan eller vill. Leta efter dansen ni båda kan dansa och leta efter smilet i den andras mungipa. När hen ler och ser ut att trivas. Sträcker någon i paret ut armen så att den blir rak betyder det att hen är spänd och otrygg. Sakta då genast ner dansen, gör enkla steg och låt armen sjunka ner i sitt avslappnade tillstånd. Var ständigt uppmärksamma på varandra, vad ni behöver, och tänker mindre på hur det ser ut och hur svassigt det är. Finn varandra. Var hos varandra och gör det bekvämt för varandra.
Att hamna i konflikt i Tangon är en självklar och naturlig händelse. Att man vill gå åt två olika håll, snubbla eller stanna, eller vad det nu är man inte längre är ense om. Detta är inget att hetsa upp sig över, utan man försöker bara så smidigt man kan komma ur situationen och sedan lämna över denna händelse till hjärnan som är gjord för att alltid lösa konflikter. Man behöver därför inte stanna, eller ens fundera på vad som hände, utan man fortsätter bara dansa som inget hänt. Men om någon upprepat trampar en på tårna vid samma rörelse finns det skäl att på praktikan fundera på, vad i teknik och förning som orsakar detta.
