Förhållande i Tango
Att träffas regelbundet för att dansa tango är ju att ha ett förhållande. Vi kan ju kramas i timmar, beroende på hur länge vi dansar. Och känslorna kan vara lika starka som i vilket annat förhållande som helst, utan något som helst annat än att dansa. Kanske är det bara jag som känner så, för att jag är överkänslig.
Att ansluta till vad som helst, som är nödvändigt, som uppfyller en glädje och ett behov. Som har en känsla av lycka och mening, är inte något som så gärna ändras hur som helst. Tillgång till vatten, mat, en livsmedelsaffär, en bostad, vänner, livspartner, familj, en passion. Vad det en må vara är det en slags navelsträngsförbindelse. Något att anknyta till för att överleva.
Om denna navelsträng klipps av abrupt utan förberedelse eller utan möjlighet att kompensera med något annat, blir vi sårade och går in i olika starka känslor. Dessa förbindelser är inte att leka med. Detsamma om vi inte får anknyta till vad vi behöver. Då blir vi sjuka eller dör.
Att hitta någon som känns fantastiskt att dansa med är att knyta an. Kan vara som att börja dricka alkohol, förgiftande, men lika gärna vara som att äntligen få dricka tillräckligt mycket vatten. Att få uppleva närhet är existentiellt, essentiellt, livskraftigt, absolut nödvändigt för att hålla sig frisk. Att göra Tangon till ett förhållande har sina sidor och kan förklara en del märkligheter. De som föredrar att bara dansa med varandra, i tanda efter tanda kan ju vara i just ett sådant förhållande, förgiftande eller livskraftigt.
En sådan relation i det allmänna ses ju som ett begränsande. Då naturligtvis med tanken om hur det skulle vara om alla gjorde så. Det vill säga, jämna par, som inte byter partner. Att gå ut och dansa, bara med varandra är ju att acceptera en sådan möjlighet för alla. Ja, vad händer om alla dansar som jag själv.
Leif med fru måste ju sägas förespråka en väldigt märklig allmän milonga, där främlingar och nybörjare inte har plats. Ja, inte andra heller, utom vännerna. Vad blir det för sorts milonga av par som bara dansar så? Leif ställde sig frågande om det är någon slags sällskapsdans, vilket är så motsägelsefullt att jag förstår inte hur han håller ihop. Han menar vidare att var och en är sin egen lyckas smed. Låter som ett amerikanskt koncept, att bara man vill så kan man lyckas. Inte många som tror på det konceptet längre. Var hamnar man så fort man fått en fru och några vänner. Jo, man blir statisk, alla platser är fyllda och det finns inte längre någon rotation överhuvudtaget.
Var och en måste verkligen fråga sig själv vad som händer om alla dansar som sig själv…
Det är ju helt meningslöst att dansa på ett omtänksamt sätt bland hajar och kackerlackor. I ett system som görs grymt och elakt av de närvarande dansarna. Där den elakaste och grymmaste vinner.
Om jag hänger ut någon på hemsidan, ja, det är så hemskt av mig. Men att mobba folk på pistan, ja, det går utmärkt. Att inte säga hej, vara vänlig och dansa med alla då är allt som det skall. Att vara grym och elak, javisst, helt okej. Hur kommer det sig att det ena går så bra men inte det andra? Att på en allmän milonga uppföra sig som om den bara är gjord för en själv. Att jag i det allmänna kan gå ut och muta in ett eget område och kalla det mitt. Ungefär som bryggorna i Täby, där husägarna satte staket på allmänningen för egen del.
Om inte någon talar om hur vi skall dansa, antingen kursläraren eller arrangörerna så dansas det grymt och elakt, och alla dansar som dom vill. Alla som vill ändra på detta är välkomna att tala med arrangören och kurslärarna så att en ändring kan komma till stånd.
Tycker mig ha klargjort detta för mig själv nu och släpper härmed tanken på att dansa på något annat sätt än det som är brukligt. Som Leif, Leo, Jenny, kurslärarna och arrangörerna får vi alla dansa.
Jag tvår mina händer, som Pilatus sa. Låt oss fortsätta korsfästa varandra….
Amen!
