Dansar i min ensamhet. Vardagsrummet har blivit mitt alldeles personliga och egna dansgolv. Vardagsrumsbordet åkte ut. Matbordet byttes ut mot ett som går att fälla ihop. En yta på 12 kvm har frigjorts och där lever jag en stund varje dag.

Känner hur mitt inre dansväsen växer en smula varje gång, hur den tar tag i golvet, svingar sig runt, tar rummet och golvet i besittning, fri, fri, till slut. Fri att röra sig i alla riktningar, utan rädsla, med ett allt större självförtroende, som en fågelunge som hopp-flaxar runt i sitt bo, i längtan efter att få bäras av luft och inte av jord.

Musiken bestämmer jag själv, och all musik är inbjuden att dansas som tango. Till min förvåning inser jag att ”it takes one to tango” och att det väsen som jag sett förslutas, av två på dansgolvet, i själva verket, har en kropp med två ben, och inte fyra som jag tänkt tidigare. Vi har att förslutas från att vara en dansare, till två dansare som rör sig och uppenbarar sig som en.

När jag rör mig som Ett med dig, har vi fortfarande så många delar kvar att bli Ett med. Musiken, musikerna, golvet, alla våra meddansare, lokalens form och färg. Allt detta har vi att sammansmälta med för att nå tangons högsta punkt, och därmed känna den starkaste kärlek jag någonsin känt, den att bli Ett med allt.

Som om människans uppgift är att förslutas med allt, att hennes individualitet I själva verket är ett uttryck i den gemensamma människan, den vi blir när vi sammansmälter. Där två kroppar blir en, där två själar blir en, en händelse i vilket allt blir som Ett. Tillsammans bildar de ett nytt sagolikt väsen. Ett väsen som endast kan upplevas som kärlek.

Söker dig i lokalen. Mina ögon har jag stängt av. Jag lyssnar med ett osynligt sinne. Letar efter en själsfrände, ett själsligt sinne som hör mig ropa, du som ser mitt ljus lysa ur mina ögon, som förstår att jag inget annat vill än att förslutas och bilda detta underbara väsen, i vilket vi är dess delar. Bildandes en helhet, en helhet som är större än summan av delarna.

När jag finner dig och försluter min famn med din, delar vi våra inre rum, skilt från det yttre rum i vilket våra kroppar vistas. Ett rum i vilket jag inte längre behöver ögon för att se.