Där finns en början på tangodansen. Det där första steget, när tangorörelsen började. Nu befinner jag mig någonstans mellan detta första steg och det sista. Kanske är jag just nu i olust, eller lust på min väg genom tangorörelsen. Ett nu som är perfekt, fullständigt och underbart. Jag är ständigt på väg uppåt i min tangorörelse, om än i en levande, vajande rörelse.

Där mitt första tangosteg utgör referenspunkten för mitt nuvarande läge. En punkt till vilket jag alltid kan blicka tillbaka.

Är det inte så att jag borde njuta av varje minut och inte titta framåt. Njuta av varje nybörjarsteg, ännu alla andra underbara steg och rörelser framför mig. Som en bok som inte går att sluta läsa och som vid bokens slut väcker längtan och sorg. Jag behöver inte flytta fram mitt tango-duga till imorgon, utan istället njuta av varje liten ny upptäckt. Finna mina danspartners som tycker om mig på den nivå jag är, som tycker om mitt enkla fågelkvitter, min egen lilla visa av steg.

Som att anlända till en ny stad och kretsa långsamt allt längre ut från den punkt som nu blivit mitt hem.

Mitt tangodansande är redan nu så väl belönat, med underbara känslor och möten.