Ett eldorado för den överkänslige
X kom till min glädje, för att dansa i två timmar, innan vi uttröttade skiljdes åt. En julafton med en icke materiell present inte lik någon annan. Har till min förvåning inte upplevt någon ensamhet idag.
Julaftonen kom och försvann lika hastigt som en solig sommardag vid stranden. Dagar med mycket sömn och fantastiska drömmar. Kvinnor med bröst av vitaste vit marmor, färgade med röda, prunkande, välutvecklade rosor. Böcker med bokmärken av silver. En ring i mörk brons märkt med tre färgklickar, grönt och blått. Ovillkorliga eller villkorliga brev från en kvinna som heter Saga.
Speglar mig i en mäktig Gud med en kobra på höger axel. Har frågan nära intill om jag vågar tro att kärleken ändå är i djupen, att kärleken är störst, och grunden till alla smärtor. Att all smärta handlar om att inte bli älskad. Älskar vi upphör lidandet.
Jag tittar X i ögonen och säger att jag älskar att dansa med henne. Hon klappar mig milt på axeln och liksom tycker synd om mig. Men hon misstar sig. Jag är i paradiset och hon också. Fast hon älskar musiken, säger hon.
Hon reser till mig, en julafton för att dansa. Det säger något om styrkan i hennes lust att dansa. Jag kan inte skilja dansen från vad vi brukar kalla att älska med varandra. Tror att jag äntligen lyckats ersätta det sexuella, meningen med att skaffa barn, med det sensuella, att möta det intressanta och glädjefulla i en annan människa. Själens, kroppens, helhetens och livsrörelsens överförtjusta glädje, att känna utvidgningen i att vara Ett, som två. Den kärlek två människor kan känna för varandra, som far, mor, barn och som två vänner i en livslång och djup vänskap. Den triumferande känsla av att utvidgas, att inte behöva något annat än en annan människa för att nå den starkaste glädjen. En glädje som kan vara i timmar, och som sen sakta avklingar under flera dagar.
Ett briserande i två människor som älskar att dansa, till en musik som båda valt och åtnjuter. Två timmar, av händer som håller i varandra som ett förälskat par. Av ben som stryker möts och höfter som gungar i varandra.
En höger hand som i piruetterna smeker mage och rygg. Och ibland känner det mjuka bröstets sida som så ömsint påminner om den första tiden i livet. Och så dessa ögon som förlorar sig i varandra. Som oblygt och kärleksfullt. tittar rakt in i själarnas boningar och sammansmälter till en själ, en kropp, en ande i rörelse och helhet. Likt modern och barnets förälskade ögonmöte. Detta att se och samtidigt känna kroppslig närhet och värme. Hur en varm livskraftig näring, värmer den hungriga växande människan.
Ja, som två oskyldiga barn, i lek och rörelse. Helt ovetandes om spirans och diademets verkningar och mening. Ja, faktiskt inte ens intresserade, även om tillfället erbjuds eftersom föreningen de nu åtnjuter är så mycket mer njutningsfull, långlivad och livligt meningsfull, än den mogna förening som kan leda till havandeskap, svartsjuka, oönskade barn, sjukdomar och sårade hjärtan.
Jag tror mig äntligen förstå vad tangon är. Ett möte mellan två människor, som älskar dans, musik och närhet till sin medmänniska. Ett flerfaldigt möte i intressenas origo, som i all sin sammansmälta glädje lånar förälskelsens rörelser och närhet, för att lyfta människan, den enskilde eller utvidgade, till ett förhöjt känsloläge, ett eldorado för den överkänslige.
